Kungliga titlar
Efter den brutna förlovningen mellan Madeleine och Jonas har jag funderat över kungens något lättsinniga utdelning av kungliga titlar. Hans valspråk är ju "Med Sveriga i tiden". Vad hade hänt om brytningen skett efter bröllopet i form av skilsmässa? Skulle Jonas blivit avhertigfierad av kungen då eller fått fortsätta vara hertig? Vad säger statsvetarna?
När kungens syster Christina gifte sig med Magnussson skulle hon kallas prinsessan Christina, fru Magnusson. Herr Magnusson fick ingen kunglig titel. Det var på den gamle kungens tid och han verkade vara litet mer med sin tid. Trots allt.
När Viktoria gifter sig med ofrälse Daniel blir han prins. Har kungen bestämt. Jag tycker det varit mer i tiden om han fick fortsätta tituleras herr. Eller direktör ifall han föredrog det. Och hon hon kronprinsessan Viktoria, fru Westling.
Hur som helst. Jag trodde adlandet och utdelning av kungliga titlar tillhörde forna tider. Precis som monarkin borde vara.
Gå med i republikanska föreningen!
Jag hade för avsikt att illustrera inlägget med den kungliga kronan på sniskan. Men när man googlar på riksregalierna kommer det ett meddelande att man inte får kopiera. Det är inte heller möjligt. Samma sak med den stiliserade kungasymbolen. Går inte.
Så det fick bli en krona från en inte utdöd men i alla fall avsatt kejserlig dynasti i Europa.
Fötter
En gång i världen
Södertanten har gått på sina fötter i snart 76 år. I början var fötterna små och mjuka. Levde i symbios med underlaget. Gjorde aldrig ont. Var mest glada och sprang runt. Men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg detaljer.
Men jag minns hur det kändes vid sju eller åtta år. När kängorna eller rättare sagt pjäxorna byttes ut mot skor med tunnare sulor. Hur det kändes i fötterna och själen! man sprang nej flög nerför backen till skolan. Tunna sulor slog med sån fart mot asfalten att det brände under fotsulorna. Det var vår!
Sen under en massa år därefter var det annat som gällde. En vår kuppade storasyster igenom ett par röda ormskinnskor med korksulor, synliga tår och vristrem. Gissa om det diskuterades hemma!
På något sätt satte hon ribban för Södertanten. Efter ett par försiktiga pumps till studenten blev det många skor med högre och högre, smalare och smalare klackar. Klackar som fastnade i dumma galler utanför portar. Som borrade hål i mjuka golv. Men kul var det. Bra att dansa i.
Mot slutet av 60-talet blev fötterna mer politiska och ikläddes mer demonstrationsvänliga don. Träskor ja, men aldrig nånsin näbbstövlar. Där gick gränsen. I garderoben stod fortfarande höga klackar och politiskt inkorrekta skor för att gripa in vid festliga tillfällen.
Åren gick. Superspetsiga skor och skyhöga smala klackar föll hur modet. Ett tag var det fula taxklackar som gällde. Där gick åter en gräns. Södertanten hankade sig fram. Det var svåra tider för en som ogillade taxklackar. Men ni vet hur det är. Allt efter som åren går händer det något med fötterna. De blir större och plattare. Trivs bäst i lagoma skor.
Med lagoma skor blir fötterna glada. Fötterna trivs och kan traska runt med Södertanten hur mycket som helst. Nån gång i veckan kan fötterna ställa upp på att bli instoppade i högklackat några timmar. Men sen får det vara nog. Anser fötterna.
Verklighet
Södertanten håller med. Man ska vara rädd om sina fötter. Hon får nöja sig med att titta i skyltfönstren på allt nytt och opraktiskt i skoväg som hon skulle provat på om det funnits då.
På den tiden fötterna gick med på vad som helst.
Slussen - vem vill ha det så här?
Slussen väcker känslor. Och motståndet mot förslaget till nya Slussen växter. På lördag blir det en manifestation mot planen. Hoppas det kommer jättemånga!
Eva Erikssson beskriver idag i Svenska Dagbladet www.svd.se/kultur på ett underbart sätt hur Slussen är som begrepp och känsla. Jag citerar:
Vad är Slussen för slags plats, hur upplever vi den, vad betyder den för Stockholm som stad att bo och vistas i? Det handlar till exempel om att kunna stiga ut ur tunnelbanan en vanlig morgon och fyllas av eufori när man blickar ut. En upplevelse av - ja vad ska man säga? Skönhet är ett omodernt ord. Men låt oss tala om skimrande ljus och dagrar över vattnen. Om allt som kan rymmas i en blick: skiljelinjen mellan hav och insjö, öar och berg. Ett stadslandskap där bebyggelsen under sekler vävts samman till ett myllrande panorama. En känsla av rymd och frihet. Här bli nur i stället ett slutet torg, omgärdat av hus.
Ja precis så är det.
Att promenera från Söder ner till Gamla stan är också en upplevelse. Oavsett om man går med utsikten ut mot inloppet. Eller på västra sidan med Mälarens blänk bort mot Stadshuset, till Långholmen och Västerbron.
Det liggande förslaget ser ut som om man har att välja på att promenera utmed en bullrande motorled eller på några smalar gångbroar. Var finns utsikten?
Och hur tar man sig ner från Söders höjder? Till vattnet? Ska vi som går åka rulltrappor? Ta pisshissar? Man undrar ju. På bilden ovan ser man att det finns ett alternativ. En sicksackande gångväg som tar sig många vinklar för att komma ner till vattnet. Vem kommer att vilja gå där? I skuggan? Varför?
Stoppa förslaget och rädda kvar allt det vi älskar med Slussen som begrepp!
Lekplats för gamla
I Stockholm finns det en lekplats för gamla. Äldre alltså. Jo, det är sant. Nån slags gungande bänk som det går att sitta tre åt gången på. Och sen ett annat redskap som jag inte just nu kommer på vad det var. Har väl förträngt det. Det skrevs om lekparken i en lokal tidning på Söder för några månader sen.
Idén kom från nån ungdomlig parkarkitektfirma om jag förstått saken rätt. Vi gamla behöver ju litet skoj. Och stadsdelsförvaltningen nappade. Jag talade med den som nappat men han begrep inte ett skvatt. Han tyckte sig fått OK från några stavgående äldre damer.
Det är bra att de gamla får träna och röra på sig. Menade han.
Kan man gå långa stavpromenader är det inte den sortens gungor man behöver. Menade jag. Dom är ju redan ute och rör på sig. Kan gå på Friskis och Svettis om dom vill. Det är fullt av pensionärer där. Pigga.
Däremot behövs det bra träningsredskap på äldreboendet. Inne eller kanske ute på gården. Om det finns nån. Menade jag. För alla dom som inte går ut på stavpromenader.
Vi var inte överens. Är jag överkänslig? Nej. Jag reagerar på en utbredd ålderism på alla nivåer. Man stöter på den då och då. Också bland folk som är satta att ta hand om äldreomsorgen eller andra tjänstemän inom stadsdelsförvaltningen.
Denna vecka behandlar Stockholms äldrenämnd kvalitetsredovisning för året som gick. Där får man bland annat veta att det finns dagkollo. Inte för barn förstås. Äldrenämnden sysslar inte med barn. Utan för anhörigvårdare och deras anhöriga som kan tänkas behöva en liten dagsutflykt.
Ett infantliserande språkbruk och en kränkande och nedvärderande inställning till åldrande människor förekommer hela tiden. Överallt.
En hundhelg
Hundens år
Som barn hade jag hundar. Vid olika tidpunkter. En hette Rufsy och en Bobby. Bägge var äkta byrackor utan tillstymelse till stamtavlor. Vi var inte medlemmar i kennelklubben om jag säger så.
Har alltså haft hund och tycker inte illa om hundar. Det är inte deras fel.
Helgen började med ett politiskt flygblad som berättade om hur fint Södermalm är med sina parker bra för hundpromenader. Som politiskt aktiv Söderbo har man slagits många gånger för bevarande av parker och för barnens parklekar. Men detta? Hundpromenader?
I vårt koloniområde går många hundpromenader. Minst hälften av de promenerande släpper hundarna lösa. Fria att jaga våra harar och ta död på de fasaner som inte längre finns i området. Ett hunddagis släpper alltid loss sina hundar nedanför kolonistugan. Låtsas inte höra när jag påminner om kopplingstvånget.
Idag lekte en grånad men storvuxen karl i skinnjacka med sin lössläppte schäfer i några minuter utanför staketet. Sedan sket hunden men mannen plockade inte upp. Brukar säga till men han såg rätt barskt ut. Hunden med för den delen. Så jag teg. Gamla tanter kan inte ta alla strider. Hela tiden.
På väg hem hade jag morskat upp mig. Du vet väl att det råder kopplingstvång hela året om i hela Stockholms kommun? Sa jag till kvinnan som kom gående mot mig på väg ned i området med två okopplade, halvstora hundar.
Hon tittade på mig och och fnös. Fnys. Fnys. Då bestämde jag mig för att i fortsättningen fotografera alla hundägare som skiter i kopplingstvånget. Stärkt av detta beslut gick jag vidare och tog bussen hem.
På bussen möttes jag av en ovanligt fryntlig stämning. Fattade inte riktigt först. Ni vet. Man kliver på och ska göra rätt för sig med kortet. Först därefter kan man kolla läget.
En yngre man med en åldrande och överviktig rottweiler satte sig på ena handikappsätet. Som just blivit ledigt. Vid barnvagnsutrymmet stod en gråhårig kvinna i övre medelåldern. Hon hade en liten tax i koppel. Log förtjust mot mannen och hans hund. Alltmedan denne, den fyrbetente alltså, uppmanades att sätta sig på sätet bredvid husse. På fönsterplatsen.
Under det glada samtalet mellan hussen och matten tröttnade hunden på fönsterplatsen och hoppade ner på golvet.
All heder åt hunden!
Men jag blev så paff av hundmänniskornas fryntlighet att jag glömde använda mobilkameran. Så förstummad att all beslutsamhet rann av mig.
Som sagt. Har inget emot hundar fast jag har katt.
Pinsamt ministerflams på äldreriksdag
Deltog i den årliga äldreriksdagen idag. Naturligtvis började det hela med att Maria Larsson (KD) äldreminister skulle inleda. Och som vanligt blev det mycket värdegrunder och mycket vackra historier om hur fin äldreomsorgen ska vara eller är. Oklart egentligen hur läget var. Men om jag tolkade henne rätt så skulle allting med litet god vilja kunna blir precis så fint som hon beskrev läget. Åtminstone om KD fick bestämma.
Ibland känner jag mig spyfärdig över allt värdegrundande. Man kan ha hur fina visioner som helst om hur det borde vara. Men om det inte finns pengar och resurser så går det ju inte.
Maria Larsson är minister och hon borde någon enda gång kunna leverera något annat än snyggga floskler och i stället börja precisera hur alliansen egentligen tänkt finansiera allt detta fina. Man kan inte sänka skatter och skicka ut skattepengar till privata entreprenörer för att de ska sköta äldreomsorgen. Deras intresse är att tjäna pengar och att ta ut vinster. Då krävs inte gulligull utan besparingar i form av att man till exempel byter ut kompetent personal mot outbildad.
Hon avslutade anförandet med en rolig eller söt historia. Den handlade om ett äldreboende där man hade minnesstunder över avlidna på ett demensboende.
Det var så fint. Det luktade nybakat. De gamla hade på sig fina käder. Den anhörige fick tillfälle att tacka personalen. En gammal tant kom fram till den avlidnas anhörige efteråt och tackade. Tack för att jag fick vara med på ett sånt fint bröllop, sa hon!
Ministern berättade denna historia som ett exempel på ett bra äldreboende. På vilket sätt fick jag inte riktigt klart för mig. Men jag tyckte den var pinsam och avslöjade motsatsen till vad hon tidigare talat om i samband med värdegrunderna.
Kanske satt jag och letade fel. Men jag tyckte hon visade stor respektlöshet. Och jag gillar inte att man på ett äldreboende med dementa klär upp de boende för att delta i något som de egentligen inte har en aning om eller kanske inte heller vill vara med om.
Bakom manliga religiösa hierarkier
Det har varit många avslöjanden sista tiden om sexuella övergrepp på barn inom katolska kyrkan. Avslöjandena har närmat sig den heliga påvestolen.
Men anledning av nya avslöjanden intervjuades den svenske högste företrädaren för romerska katolska kyrkan i Sverige, nämligen Anders Aborelius, i radio häromdagen. Han tyckte avslöjandena var förfärliga. Framgick det. Det fanns också regler i svenska katolska kyrkan om hur sådan kan undvikaä. En präst får till exempel aldrig någonsin vara ensam med ett barn i ett rum. Någon annan måste också vara där.
Men är inte det väldigt kränkande för den här personen, undrade den kvinnliga journalisten. Jag menar?
Biskopen svarade egentligen inte på det. Vad skulle han säga? Ja, inom vår mäktiga katolska kyrka är vi oerhört sexfixerade. Det kunda han ju inte svara. Det förstår väl alla. Herregud. Hur skulle det se ut!
I kväll hörde jag samma biskop igen. På TV när han kommenterade att två svenskar anmält att de som barn i Sverige blivit utnyttjade av katolska präster. Aborelius beklagade förstås. Tog avstånd. Och frågade sig, litet retoriskt i intervjun.
Hur ska man hitta rötäggen? Genom att offren träder fram.
Då vet vi det. Det är offren som ska slå larm. Offren måste fixa det. Katolska kyrkan har förstås inget ansvar.
Lika litet ansvar som denna mycket hierarkiska och mycket mansdominerade organisation har när det gäller synen på aborter och synen på preventivmedel.
En enda mässa
Det finns mässor och mässor. Det finns båtmässor och bilmässor. Och så högmässor förstås. Men för mig finns bara en enda mässa och det är den stora trädgårdsmässan ute i Älvsjö. Varje vår har jag besökt den. Ända från starten i Sollentuna för många år sedan. Fast i år tvekade jag.
Enligt media skulle det kungliga bröllopet vara årets tema. Har inget mot bröllop i allmänhet men men desto mer mot den rojalistiska yra som media, inklusive public service nu försöker pressa fram inför det kommande kronprinsessbröllopet. Tyckte det verkade bara bli för mycket.
Sen gick jag dit i alla fall. Och insåg att media nog förletts av sina egna skriverier och övertolkat verkligheten efter egna huvuden.
Jag hittade nämlien bara ett enda brudpar. Det fanns uppe på en rund, tårtliknande och blomklädd plattform. Paret föreställde inte en man och en kvinna utan gestaltades av två kvinnliga skyltdockor. Som dessutom var helsvarta.
Ett helsvart gaypar på en bröllopstårta är ganska långt från de konungsliga bröllopsförberedelserna, eller hur?
Det är bara att tacka kreatören av den aktuella montern. Protesten gick hem hos Södertanten.
Höns och andra
Ett par dagar efter 1 april läste jag i Svd att man i Norga infört skottpengar på höns. Förklaringen var att det producerades alldeles för mycket ägg. Det lät väldigt trovärdigt. En intervju med en representant för den norska motsvarigheten till lantbruksstryrelsen gav tyngd åt notisen.
Hur som helst kom jag att tänka på hönsen i mitt liv. Det var ju påsk dessutom. Det är mycket fjäderfän då.
För många år sedan när barnen var små köpte vi ett antal utslagna hönor från äggfabriken i Forshaga. Det var sommartid på torpet. Priset var 1 krona styck. Hönsen saknade fjädrar och var mycket eländiga. Men efter någon veckas rehabilitering började fjädrarna växa ut. Snart uppträdde de som höns gör mest.
En av hönorna döptes av sonen till Helmuth Balderis. Denne Helmuth var stor stjärna i det sovjetiska hockeylandslaget och sonen varm anhängare av såväl ishockey som det framgångarika laget.
Drygt ett par decennier senare stötte jag ihop med den stora stjärnan som gett namn åt en av våra hönor. Det var en politikerresa till Baltikum och Riga. Ärendet var eventuellt samarbete vad avsåg forskning inom det biomedicinska området. Den store f d hockeyspelaren var en i en grupp lokala politiker som kallats in för att träffa sina svenska Stockholmskolleger.
Vi satt mitt emot varann vid ett långt bord. Den store gjorde inte den minsta ansats att visa sig intresserad av diskussionen som pågick vid bordet huvudända med hjälp av tolk. Hans kroppsspråk och minspel visade hur löjligt han tyckte det hela var. Bredvid honom satt en kvinnlig politikerkollega till honom. Ganska snygg och ung. De viskade och fnissade ihop. Oavbrutet.
Glansig grå kostym och mörka pilotglasögonen talade inte heller till hans fördel. Inte hos mig i vart fall. Hjältegloran som inspirerade till ett hönsnamn hade för länge sedan smält. Precis som den is han gjorde karriär på.
Ända sedan dess har jag ångrat att jag inte böjde mig över bordet och berättade. Att han gett namn åt en höna. Jag ville slå hål på hans uppblåste ego.
Men jag uppträdde artig som man förväntas när man är gäst. Jag teg.
Idag skulle jag inte hållit käft.
Min livskamrat
I dag är det precis tre månader sedan Arvid dog. Han var min livskamrat sedan 51 år tillbaka. Det är en tredjedel av mitt liv. En tredjedel av våra liv. Arvid hade varit sjuk länge i flera olika sjukdomar. Han hade ont hela tiden och de sista 3-4 åren satt han i rullstol.
Vi hann fira jul med familjen och vi kunde skåla för det nya året på nyårsaftons eftermiddag. Men middagen orkade han inte med. Den enkla förkylning som sedan tog hans liv hade redan börjat ge sig tillkänna.
Men han slapp dö på sjukhus. Kunde somna in i sin egen säng med sina egna saker omkring sig.
Jag har aldrig varit med när någon dött förut. Det är så märkligt när ens livskamrat bara ligger där i timmar och sedan är det slut. Plötsligt och väldigt definitivt.
Personalen på boendet där han bott i en liten egen lägenhet de sista två åren ville trösta mig. Men jag tyckte det var Arvid som behövde tröstas. Det var ju han som tvingats bort från livet. Gick ut och köpte en vacker röd ros till honom.
Nästa gång vi sågs var två dagar senare i Södersjukhusets kapell tillsammans med dotter och barnbarn. Han såg försvinnande liten ut i det ganska fula, kala och överdimensionerade visningsrummet. Sista gången vi sågs var begravningen, fast då innesluten i en kista.
Jag gråter inte särskilt mycket. Saknaden tar sig andra uttryck. Går förbi ett konditorifönster som lockar med semlor som han älskade. Årets bokrea hade ovanligt mycket intressanta böcker i hans älsklingämne, historia. På besök hos vår dotter går jag i trappan som var all färdtjänstpersonals utmaning när vi skulle dit och hälsa på. Kolonistugans ombyggda och mycket mer handikappsanpassade veranda dit jag tänkt vi med gemensamma krafter skulle fixa dit honom i sommar. Till bryggvingen, som han kallade den gamla verandan. Jag var där idag.
Och nu firar jag påsk utan min livskamrat. Jag saknar honom så.
Södertant på darriga ben
Strax före klockan nio igår kväll lämnade jag Medborgarhuset och gick ner i tunnelbanan för att åka hem. Litet bökigt eftersom jag då måste byta vid Slussen för att komma till Mariatorget. Men gamla kära 66:an som snällt går på tvärs över Söder hade just gått. Och den går sannerligen inte så ofta. Särskilt inte på kvällarna.
Nere på perrongen hamnade jag nästan mitt i något som jag först uppfattade som ett skojbråk med 5-6 pojkar i övre tonåren i farten. Ja det kallas skojbråk när killar puckar på varann och inte menar allvar.
Men det var inget skojbråk. Det var fullt slagsmål. Killen som var mest utsatt ramlade mot mig så jag fick hoppa undan. Killen som verkade vara på hans sida föll också. Men flög upp igen. Allt gick jättesnabbt och utspelade sig precis nedanfär trappan på persongen intill spåret. Killarna skrek och gormade. Ingen ville ge sig.
Visste inte vad jag skulle göra annat än stå kvar och hoppas att ingen hade kniv. Tog fram mobilen. Det fanns fullt av folk där nere. Längre bort.
De enda som ingrep var två kvinnor i 40-årsåldern. Den ena försökte fösa bort killarna från perrongkanten och upprepade gång på gång: "Akta er, tåget kommer när som helst, kommer när som helst! Akta er!" Den andra försökte sära på slagskämparna genom att få pojkarna på ena sidan att gå därifrån, uppför trappan. "Gå här ifrån nu, gå bara härifrån".
Och som ett under upphörde slagsmålet och tre tonårskillar försvann uppför trappan ungefär samtidigt som tåget susade in på stationen.
De två kvinnorna som inte alls var i sällskap utan ingrep var och en för sig var de enda som gjorde något alls av alla människor som fanns nere på perrongen. Alla vuxna män som hade kunnat ingripa och lugna ner situationen höll sig undan.
Jag klev på tåget på darriga ben men ganska stolt över de två okända kvinnorna som vågade ingripa.
