Södertanten

Det har varit många avslöjanden sista tiden om sexuella övergrepp på barn inom katolska kyrkan. Avslöjandena har närmat sig den heliga påvestolen.

Men anledning av nya avslöjanden intervjuades den svenske högste företrädaren för romerska katolska kyrkan i Sverige, nämligen Anders Aborelius, i radio häromdagen.  Han tyckte avslöjandena var förfärliga. Framgick det. Det fanns också regler i svenska katolska kyrkan om hur sådan kan undvikaä. En präst får till exempel aldrig någonsin vara ensam med ett barn i ett rum. Någon annan måste också vara där.

Men är inte det väldigt kränkande för den här personen, undrade den kvinnliga journalisten. Jag menar?

Biskopen svarade egentligen inte på det. Vad skulle han säga? Ja, inom vår mäktiga katolska kyrka är vi oerhört sexfixerade. Det kunda han ju inte svara. Det förstår väl alla. Herregud. Hur skulle det se ut!

I kväll hörde jag samma biskop igen. På TV när han kommenterade att två svenskar anmält att de som barn i Sverige blivit utnyttjade av katolska präster.  Aborelius beklagade förstås. Tog avstånd. Och frågade  sig, litet retoriskt i intervjun.

Hur ska man hitta rötäggen? Genom att offren träder fram.

Då vet vi det. Det är offren som ska slå larm. Offren måste fixa det. Katolska kyrkan har förstås inget ansvar.

Lika litet ansvar som denna mycket hierarkiska och mycket mansdominerade organisation har när det gäller synen på aborter och synen på preventivmedel.