Äkta pelargonier
Södertanten är galen i pelargonier. Jag med. Så här ser mina ut när de står på bänken utanför kolonistugan. Detta är äkta och omanipulerade pelargonier. De är stora och kraftiga och flera år gamla. Sent på hösten innan frosten kommer på allvar flyttar jag dem in i stugan. Där får dom trängas med en änglatrumpet, ett olivträd och en afrikansk lilja i en temperatur som stiger till högs 10 grader och får sjunka till lägst 5 grader.
Eftersom jag är galen i pelargonier bjuder jag på elräkningen. Det får bli som det blir.
På våren får alla ny jord och blir beskurna. Ganska tufft men inte jäms med fotknölarna utan mer som vore de små buskar. Sedan blir de så här.
Av det beskurna ordnar man skott som ger ny plantor. Av samma sort och med samma växtkraft.
Pelargonierna man köper nuför tiden i våra vanligast snabbköp aldrig kan bli så här stora och krafiga. Det gäller förresten också sticklingar inköpta i trädgårdsbutiker eller på trädgårdsmässor också. Dagens pelargonier drivs fram för att vara små och behändiga. Framförallt för att vara en konsumtionsvara bland andra. De är manipulerade till slit och släng.
Om alla gör som Södertanten och hennes gelikar så blir det ju inga nya plantor sålda. I vart fall inte så lätt. Då måste ju den möjligheten stoppas. Drivas bort.
Precis så har man gjort med amaryllislökarna. Idag är det nästan stört omöjligt att spara sin amaryllislök till nästa år. Få den att växa och blomma en gång till. Samma med de flesta hyacinter och andra lökar som köps in till jul. Odlarna vill sälja varje år.
Slutsats: Om du har en gammal pelargon eller amaryllis och gillar att växa till sig och att blomma varje år så ta väl hand om den!
Kungen och sopsäcken
Har funderat en del på hur kungen hamnade i en sopsäck igår. Visst regnade det. Regnet föll ymnigt på hela den kuingliga familjen och på alla övriga. Publiken höll sig med paraplyer. Arrangörerna hade inte försett kungligheterna med paraplyer utan med sopsäckar.
Undrar hur dom tänkte? Att det årligen återkommande kungliga eventet i Borghlm var av en så högtstående karaktär att regn och rusk helt enkelt var otänkbart. Kungen är väl trots allt en monark av guds nåde, eller något i den vägen. Borde ha fin kontakt där ovan. Kanske gick deras funderingar ungefär så.
Sen tvingade vädergudarna arrangörerna till lösningen med sopsäckar. Kanske är det ont om paraplyförsäljare i Borgholm. Vad vet jag.
Eller också agerade dom omedvetet. Det finns ju freudianska felsägningar. Här handlade det kanske om ett freudianskt felagerande. I handling ville man visa vägen. Mot framtiden.
Vad vet jag. Södertanten vet heller inte. Men vi tyckte det var mycket lämpligt och kul att se kungen klä sig i en sopsäck. Frivilligt också.
Ibland är verkligheten underbarare än dikten.
En vrå av trädgården
Tillbringar dagarna i kolonin. Trädgården är starkt terasserad och vätter mot söder rakt ovanför Årstaviken. Varje vrå av trädgården är föremål för någon form av odling. Förutom platser där urberget tittar fram. Fast där växer det också i skrevorna. Taklök till exempel.
Många blommor odlar sig själva. Dvs de självsår sig.Snäll som jag är låter jag dem vara. För det mesta. Det kan ge ett vildvuxet och brokigt intryck i rabatterna. Det gäller åkerklätten, malvan, nattljus, prästkrage och fingerborgsblomma. .
Fast det är klart. Litet hårdhänt måste man vara när det gäller vissa av ovan nämnda blommor. Ganska hårdhänt. Desto snällare när kungsljusen dyker upp och vill ta plats. Eller de höga blåklockorna som ibland är vita.
Mest hårdhänt är jag mot syrenerna, nyponrosorna och hagtornen. Jag har ingen misskund. De underbara syrenerna växer som monster om man inte håller efter. De andra blomor också förledande vackert men är fulla av endera taggar eller tornen.
Att ha en kolonistuga två busshållplatser hemifrån är en lycka, en förmån och ett ansvar. Och en kamp.
Sommarskoj på äldreboendet
Jo minsann. NU ska det bli sommarkul på äldreboenden i Attendo Cares regi. Fri entré blir det också! I veckan som gick sjöngs det Barbershop på företagets entreprenad Solbacken på Kungsholmen. Igår söndag var det dragspelsmusik och uppträden av en dresserad vårdhund på Rio på Östermalm. Snittar, cider och jordgubbstårta ingick.
Samma boende anmäldes i våras till socialstyrelsen för en rad missförhållanden. Bland annat uppmuntrades personalen att se till att de gamla de hade i sin vård skulle bli sämre, det vill säga mer vårdkrävande. Då betalar nämligen kommunen mer per vårddygn och riskkapitalbolagets vinster blir så mycket bättre! Det fina i den kråksången är ju dessutom det inte behövs några kostnadskrävande insatser för att fixa detta. Vad som behövs är att man inte gör någonting. Samtidigt med anmälan till socialstyrelsen avslöjades att en gammal dement kvinna fått en använd tvättlapp instoppad i munnen när hon protesterade mot att bli tvättat.
Då är det förstås bättre med jordgubbstårta. Mums!
På Vintertullen på Söder har det heller gått så bra. För dom gamla alltså. Sedan Attendo tog över entreprenaden 2008 har änmälningar mot missförhållanden flutit in med jämna mellanrum. Socialstyrelsen har utrett. Södermalms stadsdelsförvaltning har årligen lovats bot och bättring. Nu har till och med den borgerligt styrda stadsdelsnämnden tröttnat och vill inte att avtalet förlängs nästa år.
Vi är många som anser att avtalet ska sägas upp redan idag.
Under tiden fortsätter det trivsamma sommarskojet på Attendos äldreboenden. I ett större sammanhang är underhållningen bara nålpengar för bolaget. Vad är gagerna till några tillfälliga musiker och sångare eller för annan underhållning mot priset för för att anställa mer kompetent och utbildad personal? Ytterligare en nattsjuksköterska eller fler heltidsanstälda undersköterskor?
Man döljer verkligheten med litet underhållning. Pinsamt!
Det här dagens verklighet på äldreomsorgens område. Marknaden tar sig an gamla och skröpliga med en enda avsikt och det är att göra så stora vinster som möjligt på våra skattemedel.
Måsungen. Del II
Vår måsunge är fortfarande kvar på gården. Är nu i princip lika stor som en vuxen mås men behöver fortfarande måsföräldrarnas tillsyn, stöd och hjälp. När den tycker det är dags för mat knatar den runt och piper. Mycket gällt.
Vi som bor i huset passar också ungen. Det har inte regnat på länge och är torrt både på vår gård och intilliggande skolgård. Inga vattenpölar. Måsungen är dock en mås och gillar vatten. Svårt för föräldrarna att ordna. Så någon granne har ställt ut en djup tallrik med vatten på ett undanskynt ställe. Måsungen går dit och plaskar.
Idag prövade ungen sina vingar riktigt rejält. Först gick den runt och skrek efter mat. Förgäves. På taket till grannhuset mot Mariatorget satt den ena av måsföräldrarna och kollade ungen. Ungens promenad övergick till ett springande och rätt vad det var en uppe i luften. Inte bara någon meter ovanför gården utan högt upp! Den svepte i cirklar över territoriet en fyra fem gånger. Uppe på taket satt måsföräldern. Ungen nådde aldrig riktigt ända dit upp. Men for runt som ett jehu och verkade nära att krocka med en husvägg men klarade det. Ganska elegant. Sedan landade den.
När den landat satt den stilla ett tag och molteg. Vad händer? Då kommer måsföräldern flygande med maten. Och matar och matar... Nu har du varit duktig lilla måsungen min. Beröm, beröm.
Ja, vad ska man säga? Att en måsar har instinkter som gör att den vet hur ungar ska uppmuntras att göra det som måste och ska göra.
Naturstudier är intressant. Man bli nästan filosofisk.
Pynta skoblock
Tycker ni att skoblock är trista saker som bör piffas upp? Då är det bara att följa beskrivningen ovan. Vad jag inte visar bild på är hur man dessutom kan sy gulliga skopåsar med applikationer på. Jag skojar inte. Som ni väl förstår när ni tagit del av handledningen.
Tipsen fann jag i en av alla de där många glassiga magasinen som svämmar över marknaden och handlar om lantliv, herrgårdar, heminredning och sånt. Eftersom jag fick vänta ett ta hann jag bläddra förbi drösvis av tips hur man bygger om vanliga hus till herrgårdar med italienska kök och fantastidska övriga inredningar och annat i den stilen. Sånt har man ju sett förut.
Men skoblocken tog priset! Kom att tänka på 50-talet när de så kallade damtidningarna ofta innehöll små tips om hur man med enkla knep kunde underlätta vardagen. Men det var då det. En annan tid. Och tipsen var till nytta.
Men skoblock?
I våras hörde jag ett program i P1 kallat Underbara Klara. Där fick man lära sig hur tillverkar ljusstakar till värmeljus genom att gröpa ur äpplen. Många äpplen och många ljus skulle bli väldigt vackert. Först trodde jag att det också var ett skämt. Men det var det inte.
I say no more.
Att passa en måsunge
Måsar på stan är ett otyg. Dom skriker och väsnas i gryningen och bryr sig inte ett dugg om att man vill sova. Många gånger har jag längtat efter att göra processen kort. Precis som stadsjägarna håller beståndet av skator, kraxande kråkor, utsläppta kaniner och duvor i schack. Kan dom inte dra till havs, tänker man. Sluta besvära oss stadsbor.
Det var då det. Nu är det drygt två veckor sedan en granne uppmärksammade mig på en liten måsunge på vår gård. Den pep och sprang undan när vi närmade oss. Helt vilsekommen. Vi diskuterade och trodde den ramlat ner från taket.
Men om vi oroade oss visade det sig vara helt i onödan. Mamma och pappa mås hade haft kontroll hela tiden. Vaktade ungen från skolgårdens lyktstolpar på intill gården eller från taken runtomkring. Gjorde skenanfall mot katten Ester när hon satt på balkongbordet. Väsnades och flög upprört omkring när grannar hade ärenden till cykelstället. Framförallt matade de sin unge och såg till att växte.
Måsungen blev husets samtalsämne. Skulle den klara sig undan duvhöken? Söders många råttor? Efter några få dagar började den göra långa promenader ut på skolgården och bort mot Sankt Paulsgatan.. Skulle den klara trafiken? Ungen traskade runt i omgivningen precis som måsungarna gör ute på skären; Ibland syntes eller hördes inte på en dag. Vi höll tummarna. Promenaderna verkade allt mer riskabla. Vi höll uppsikt. Måsföräldrarna höll uppsikt. Men ungen återkom alltid till gården. Gården var kanske inte en skärgårdsö men för ungen var den hemma.
Nu är ungen ingen dunboll längre. Den knallar runt på gården och dess omgivningar och ser allt mer måsaktig ut. Övar sig på att flyga. Sträcker ut vingarna och flaxar några meter. På skolans tak sitter mamma och pappa mås och skriker uppmuntrande. Ungens pip låter också alltmer måsaktigt. Alltså gällt.
Rätt vad det är kommer måsungen flyga iväg. Nu vet jag hur måsar tar hand om sin avkomma.
Gamla behöver muntras upp?
Södertanten har aldrig varit gammal förr. Det har inte jag heller. Nej, det är ingen personlighetsklyvning. Södertanten är mitt alter ego. Efter ett långt och vilsamt uppehåll återkommer jag nu till bloggen.
Att bli gammal till åren syns utanpå. Förr eller senare. Det andra som finns inuti syns inte. De flesta anar nog eller vet att det där andra finns och behandlar gamla människor precis som vilka andra människor som helst.
Nej, jag menar inte sånt som att lämna plats på bussen åt en gammal medresenär eller åtminstone flytta sitt lilla barn till knät för att därmed bereda plats åt någon som behöver den bättre. Där är särbehandling på sin plats.
Det jag vill skriva om är olika typer av uppmuntrande och skojfriska tilltal man råkar ut för av ingen annan anledning än att upphovsmannen/kvinnan tror man behöver uppmuntran eftersom vi förmodligen, enligt deras uppfattning, står på gravens rand.
Sen är vi ju så gamla också att vi bara av den anledningen är mycket lättroade. Tacksamma över uppmärksamheten. Ungefär så.
Vad som händer nu och som jag aldrig upplevat förut är att inköpen kommenteras på olika sätt. Vid köp av kaffebröd. Nu ska det minsann bli kaffekalas av! Blå frottehanddukar. Nu ska det bli blått och flott! Förutom kvällstidning också den morgontidning jag inte prenumererar på. Nu ska här läsas!
Men jag vill kunna göra mina inköp utan fåniga kommentarer!
Det jag beskriver är en del av de attityder som sammanfattningsvis kallas ålderism. Gamla människor i vårt samhälle behandlas många gånger som mindre vetande och behandlas därefter. Ålderismen har förstås mycket värre uttryck än det jag skildrat här.
Jag vet. Men det hindrar mig inte från att ilskna till över att bli behandlad som en lättroad iditot för att mitt yttre jag bär drag av åldrande.
Stenåldershjärnor
För ett tag sedan hörde jag i ett radioprogram en hjärnforskare som förklarade hur våra hjärnor fungerar i samband med dagens stora varuutbud. Ett enormt utbud allting, från tandkräm och schampo till utförare av äldreomsorg och elbolag.Enligt min begreppsvärld ingår egentligen inte äldreomsorg och tillgången på el, eller pensionen heller för den delen, till begreppet varor. Men allt ingår i det vi kallar valfrihet och det är fint. Hyllas av alla. Oavsett.
Frågeställningen var huruvida hela detta jätteutbud av allt möjligt egentligen är positivt för mottagaren, alltså människan, eller negativt och besvärligt. Vad jag lärde mig då av hjärnforskaren, vars namn jag missade, var att den mänskliga hjärnan är i ständig utveckling men att det tar tid. Evolutionen har gått från urmänniskan till stenåldersmänniskan. Vilket är ett väldigt steg i sig.
Hjärnmässigt befinner vi oss alltså fortfarande i stenåldern. När jag med min stenåldershjärna går till hårvårdshyllan i snabbköpet för att köpa ett schampo och hittar omkring tio olika märken blir jag trött. När varje märke dessutom har en flera olika specialprodukter inriktade på en massa olika sorters hår: trasigt, risigt, torrt, mjälligt, you name it, tröttnar jag definitivt. Jag vill välta hyllan.
Det gör jag inte. Skulle dessutom inte klara det. Jag tar första bästa schampo och går. Ren överlevnadsinsinkt. Har det med stenåldern att göra? Förmodligen. Snabbköpet är en djungel. Hjärnforskaren förklarade vad som händer. När det blir för mycket att välja bland så stänger vi av. Stenåldershjärnan klarar inte av utbudet.
Men vad händer sen? Då tar känslorna över. Våra val blir känslomässiga.
Och det är där reklam, PR och marknadsföring kommer in. Allt det som ska få oss att välja just DEN produkten eller varan när hjärnan i övrigt har stängt av. Då är vi lätta offer för allt som har med gulliga barn, söta hundvalpar, kesande kalvar på grön äng, god el, etikfonder och allt vad det kan vara som vi tror gör oss snälla.
Bra att veta.
Dammsugare i tiden
FFör en tid sedan bröt TV:n ihop och det var dags för mitt alter ego Södertanten att skaffa en ny digital-TVbox. Till det enkla hör att ta reda på vad som behövs. Var detta finns att köpa. Och att sen gå dit och fixa det. Var Södertanten nervös när hon kånkade hem med lådan? Jodå. Men hon ser det så här. Livet är fullt av utmaningar. Numera begränsar sig utmaningarna ofta till att försöka förstå totalt obegripliga bruksanvisningar och till att trots avsaknad av all pedagogik i bruksanvisningen ändå vinna slaget.
Det gick bra också denna gång. Det är sånt som gör en mallig. Gamla tanter kan.
Häromdagen drog hemmets dammsugare sin sista suck. Den hade tjänat oss i uppåt 15 år så det var inte mer än rätt. Den var modernare än bildens dammsugare. Elsladden försvann till exempel in i dess inre när man satte foten på den. På dammsugaren alltså. Och dammpåsarna var av engångstyp förstås. Det har ju funnits i decennier.
Det var väl där det började. Med dammsugarpåsarna. Det där att det minsann inte skulle vara så jäkla enkelt att dammsuga som folk gick runt och trodde. Man måste inte bara veta märket på dammsugaren för att få rätt påse. Det skulle vara rätt modell också. Har någon varit ute fem minuter före stängningsdags i en dammsugarpåsaffär utan att ha reda på rätt modell? Södertanten har. Dessutom dagen före julafton.
Redan för årtionden sedan var det alltså någon som kom på att det inte ska vara så enkelt att dammsuga. Den tanken har utvecklats under de snart 15 år som den gamla dammsugaren tjänade sitt syfte.
Glad och tanklös bar Södertanten hem sin nya dammsugare och inledde uppackningen. Det var få delar och de som fanns var klumpiga och bastanta. Skymtade knappliknande utbuktningar både här och där men tog ingen notis. Så svårt kan det väl inte vara att dammsuga, ens med en ny en.
Greppade bruksanvisningen. Den var på tretton språk. Varje illistrerande eller förklarande bild ledsagades av två språk. Vi hade blivit ihop med spanskan. Det blev inte så klart precis. Inte så pedagogiskt heller. Okoncentrerat på något sätt.
Tror spanska användare känner precis likadant.
Men det som gjorde att Södertanten fick ont i huvudet och ställde in den nyinköpta dyrgripen i städskåpet var att elektroniken med små lysande digitalsiffror också tagit över dammsugeriet. 1-2-3. Golv. Mattor. Mjuka mattor.... Det blev bara fför mycket.
Men även denna nya apparat kommer att besegras. Men Södertanten är förbannad över att alla elektriska apparaturer numera tillverkas mer för tillverkningens skull. Inte för brukarnas!
Men sådan är kapitalismen.
Moderna änglamakare - nutida girighet
Änglamakerskor kallades kvinnor som förr i världen mot betalning tog emot oönskade spädbarn och sedan vanvårdade dem till döds. Sådan 1800-talmässig girighet inom omsorgssektorn finns förstås inte i vårt moderna samhälle. Vi är mycket mer sofistikerade än så. Eller?
Ett aktiebolag som skriver avtal med kommunen om att mot betalning i form av våra skattepengar ta hand om gamla och skröpliga människor i slutet av deras liv har ett övergripande mål och det är inte att i första hand skapa bra miljöer och en bra omvårdnad av de gamla. Det är att ge vinst åt aktieägarna. Men sådana sanningar döljs effektivt av komplicerade upphandlingar och avtalstexter När detta inte räcker sveps verksamheten in i ett förledande moln av värdegrunder och värdighetsgarantier.
Med de slimmade organisationer som redan existerar inom den offentliga sektorn är det inte en helt lätt uppgift att göra aktieägarna glada, i synnerhet inte riskkapitalisterna som kräver snabb vinstökning. Men genom att anställa outbildad personal till lägre löner kommer man långt.Och vem kollar att den dagliga matbeställningen stämmer med närvarande gamla? Vem märker om en gammal människa får ligga och dö ensam på rummet? Ett sparat extravak ger extrapeng. Många bäckar små… När andelen outbildad och timanställt personal ökar minskar också risken att personal slår larm om missförhållanden.
Avtalet med Stockholms kommun ger i sig stora möjligheter att utveckla vinstmarginalerna. Boendena får ersättning per dygn och vårdtyngd. Alltså, ju sämre en gammal människan mår desto mer pengar betalas ut. I den bästa av världar utan vinstintressen låter detta både rätt och riktigt. Men när den som gör jobbet måste gå med vinst? Då blir det att akta sig för att hjälpa någon att må bättre genom stimulans och aktiviteter. För skulle det affärsdrivande företaget satsa på väl utbildad personal och stimulerande aktiviteter skulle vinsten genast fara sin kos, med högre personalkostnader och lägre ersättning. Då blir aktieägarna inte glada.
Med minimal bemanning av outbildad personal blir det i vart fall aldrig tal om någon sänkt ersättning per dygn. Det privata vårdföretaget kan nöjd konstatera att alla boende tillhör den mest lönsamma kategorien.
Nej 2000-talets girighet är inte lika primitiv som på 1800-talet. Den är på ytan sofistikerad och modern med upphandlingar och avtal, fina ord som värdighet och valfrihet. Men bakom ridåerna är de borgerliga partiernas äldrepolitik en katastrof för de gamla. Privatiseringarna har gjort gamla och skröpliga människor till vinstgivande investeringsobjekt.
Våra skatter ska inte användas till vinster åt aktieinvesterare. Skatterna ska gå till en bra omsorg och vinsten ska vara att de gamla som tar emot hjälp mår bra och får det bra. Blir det ett överskott ska pengarna gå tillbaka till äldreomsorgen.
Attention! Stora risker!
Ju fler vackra ord som sprids och används om äldreomsorgen desto sämre blir den, värdighetsgarantier till trots. Äldreomsorg blir aldrig bra eller värdig när den hela tiden måste göras billigare därför att skatterna sänks. Och om man dessutom lägger ut de gamla på entreprenad till lägstbjudande som i gamla tiders fattigauktioner blir resultatet därefter.
Ett av företagen i branschen är Attendo Care. Så här fint skriver företaget på sin hemsida om sina äldreboenden.
Våra vårdboenden präglas av trygghet och hemtrevnad. Miljön ska vara hemlik och erbjuda gemenskap. Vår utgångspunkt är att ta tillvara på det friska och uppmuntrar till att leva ett så aktivt liv som möjligt.
Attendo Care är ett riskkapitalbolag som tar emot de kommunala pengarna för äldrevården, alltså våra skattepengar. Så lovar de ta hand om de gamla på så sätt som kommunen föreskrivit i avtal. Men ett rikskapitalbolag har ju inget intresse av att ta hand om gamla och skröpliga människor. Deras intresse och skydighet enligt ägarna är att plocka ut så mycket vinst som möjligt under några få år. Sen går man vidare till andra objekt som man kan suga ut nya vinster ur.
För att vinsten ska bli så stor som möjligt finns många sätt att jobba. Man anställer outbildad och därmed billigare personal. Använder fler timanställda i stället för heltidanställda. Maten kan man också spara på. Vem kontrollerar? Detalj efter detalj som man drar in på skapar till sist vinsten. De gamla och skröpliga som behöver vård och omsorg får betala med de sista åren av sina liv i en ovärdig miljö.
På Södermalm drivs Vintertullens äldreboende av Attendo Care. Senast förra året riktiades stark kritik mot boendet efter en inspektion från länsstyrelsen. Nu är Vintertullen i blåsväder - nej full storm - igen efter att ett antal sjuksköterskeelever på Ersta Sköndals vårdhögskola efter praktik på Vintertullen genom sin handledare skrivit ett brev till stadsdelsnämnden om upprörande missförhållanden.
Hånfulla tillmälen. Inte få gå på toan. Uppmaning att göra i blöjan istället. Inte få en andra portion mat fast man ber om det. Att inte bli tvättad ordentligt. Anställda uppmanas att inte skölja efter intvålningen. Bara torka av. Ska gå fort. En och en halv A4 fylld av missförhållanden.
I dagarna kör riskkapitalbolaget Attendo Care en reklamfilm i TV4 för sina vård- och omsorgsboenden. Glada gamla spelar boule. Andra lika glada gamla sitter ute vid ett trevligt fikabord tillsammans med leende personal som verkar ha all tid i världen med de gamla. Skyltar med vackra ord som passar värdegrunderna.
Väntar mig inte att riskkapitalbolaget ska skämmas eller ändra sig. Men jag vill att människor förstår vad som gömmer sig bakom allianspartiernas leende fasader.
Vargar och andra vilddjur i våra skogar
I våras publicerade jag den här texten efter att av en händelse kommit över ett nummer av en stor jakttidning. Läste med intresse för man vill ju gärna veta vad som ligger bakom nöjet med så kallad nöjesjakt. Så här kommer inlägget igen lagom till årets vargjakt.
"Fick idag av en händelse i en svensk jakttidning i mina händer. Där kunda man läsa om alla rovdjur som drar runt i vårt land och kostar hundratals miljoner. Jo det är sant. Dom kostar jägarna en halv miljard och dödar man dom så sparar man alltså en väldig massa pengar.
Så nu förstår ni varför runt 20 000 jägare anmälde sig till att skjuta något tiotal vargar i höstas. Dom tänkte på sin och vår allas ekonomi. Varje vargrevir kostar 2,1 miljoner kronor i minskat jaktvärde, stod det att läsa i tidningen. Då förstår väl var och en att man inte kan ha en massa vargrevir överallt. Som drar kostnader. Tillsammans kostar vargarna 84 miljoner kronor om året i jaktvärde och björnarna 96 miljoner kronor om året.
Men allra hemskaste kostnaderna står de samlade svenska lodjuren för, hela 330 miljoner! En massa stora katter drar runt i skogarna och skapar ett enormt ekonomiskt slöseri!
Det är forskare på lantbruksuniversitetet som har räknat på jaktens ekonomiska värden. På så sätt har man kommit fram till vad alla dessa rovdjur kostar i oskjutet tillstånd. Våra svenska kattdjur är alltså värst av alla. Tuggar i sig massor med rådjur. Och tickar pengar hela tiden."
Det där sistnämnda har jag berättat för min katt Ester. Hon begriper som väl är ingenting.
Maskiner för träning
Har börjat styrketräna igen. Som andra moderna människor går jag till en plats full med maskiner. Helt enkelt en maskinhall för träning. Där placerar jag min kropp i olika maskiner. Gör de för mig korrekta inställningarna och sätter igång. Drar, lyfter, stretar, håller emot och räknar. Ett, två, tre fyra osv. Kliver ur maskinen och gör någon justering och prövar igen. ett, två, tre, fyra...
När man är en gammal tant måste man hålla på med kroppen. Höll upp med träningen i nästan ett och ett halvt år. Tyckte fysiken var finemang och att det inte behövdes någon mer träning. Det var helt och hållet fel! Leder stelnade och knän sviktade. Nu är jag åter i maskinernas våld.
För första gången på länge har en del muskler fått något att göra. En påhälsning. Hej muskel!
Kroppen gillar läget. Södertanten också.
Brasilia 50
Lyssnar på P1 om Brasilia som fyller 50 år, lyssnar och minns. Vi var där när allt var nytt två år efter invigningen, Arvid och jag. Året var 1962 och han hade just lämnat manuset till sin debutroman till förlaget. Omslaget var klart och ritat av en konstnärsvän.Vi var alla unga som ni förstår. Det innan barnen kom till världen och vi kunde resa iväg hur som helst om ekonomin tillät.
Brasila hade byggts två år tidigare som ny huvudstad på platsen för landetsd geografiska mittpunkt. Egentligen visste vi mycket litet som staden när vi kom dit utöver att Oscar Niemeyer ritat den och att den var planerad för den nya människan i en jämlik värld. Futuristisk. Vi visste också att regering, kongressledamöter, statstjänstemän, ja hela statsapparaten inte alls ville vara där. De ville vara kvar i Rio. Så är det tydligen fortfarande.
Arkitekten ville bygga för ljus och luft och försåg de stora bostadskvarterens moderna komplex med rejäla fönsterpartier. I Brasiliens mittpunkt råder höga teperaturer och solen skiner. Vart vi än gick såg vi hur människorna täckt över de stora fönstrena med filtar och täcken. Allt för att mota bort solljuset och hettan.
Och rots försöken att ska en värld för nya människor fortsatte de som fanns på plats att vilja vara sådana som dom var innan. På bilden syns den stora katedralen från insidan. Ett magnifikt och mycket modernistiskt kyrkobygge. Ute i bostadskvarteren fans små modernistiska vardagskapell. Vi besökte ett litet trekantigt, mycket minimalistiskt sådant med stram inredning. Det hade redan prytts med massor av plastblommor. Mitt i kapellet tronade en rödkindad och blonderad Maria i rosa klänning och skyar av spets. Så mycket för arkitektens vision av enkelhet.
Runt staden fanns fullt av kåkstäder. Där bodde alla de som byggt staden och höll den igång. Idag har kåkstäderna blivit satellitstäder. Där bor alla som idag sköter markservicen inne i stan.
Jag tror fortfarande på socialt byggande. Men planering och byggande måste utgå från människan och miljön, inte från teoretiska drömmar. Och vad hjälper att man bygger för en värld med nya och jämlika människor om det bara stannar vid detta och det inte följs upp av en politik för jämställdhet i praktiken.
Multikulturellt julfirande?
Nu är faktiskt julen över. Nästa anhalt är det helt sekulära nyårsfirandet och sedan trettondagshelgen. Så innan allt är över vill jag visa upp min mixade julkrubba.
I krubban ligger en känd figur. Men det är inte lille Jesus utan lille Bamse. Världens starkaste björn. Hur han hamnade där är en lång historia.
Växte upp i ett hem där julen firades därför att Jusus föddes då. Vi hade julgran, pappa läste julevangliet och vi hade en julkrubba. Det var en religös högtid. Absolut. Men framförallt hade vi alltid med oss människor utanför familjen i firandet, människor som inte hade någon att vara med på julafton. Det var fest. Alla skulle vara med.
För mig har julen alltid varit fest, något att fira. Gillar att ordna till kalas. Och trots att jag inte trott på upprinnelsen till julfirandet har våra jular alltid haft med symbolerna i form av en julkrubba med Josef, Maria, Jeusbarn, herdar och uppvaktande vise män från Österland. Men samtidigt tillverkade jag ett pepparkakshus. Där fick alla tomtar och troll hållas. Det blev så småningom rätt många varelser med mer anknytning tilll nordisk mytologi än till nya testamentet som hängde runt pepparkakshuset.
Julkrubban stod där och pepparkakshuset där. Vi firade helt enkelt både den kristendomens födelse och traditionell midvinter. Alla har fått vara med.
Åren gick och barnen blev vuxna och flyttade ut. Inga fler pepparkakshus blev till. Tomtarna och trollen förlorade sin fasta punkt i jultillvaron. De blev hemlösa .Då flyttade de in i stallet till det heliga paret. De trivdes utmärkt ihop. Herregud, Maria och Josef hade ju själva varit hemlösa. Det var därför de hamnade i ett stall inför födelsen. Herdarna, lammen, änglarna och de tre vise männen tyckte bara det var kul.
För några år sedan ville det sig inte bättre än att krubban med barn försvann i samband med den årliga nedpackningen av alla julsaker. Centralpunkten för hela installationen var försvunnen. Panik! Jagade ut på stan för att hitta en ny liten Jesus. Men det var inte lätt. Ensmma små Jesusbarn fanns inte. Ville jag ha Jesus så hade jag fått betala för en helt ny uppsättning, med nya föräldrar och allt.
Det var då Bamse hamnade i krubban. En hemtillverkad sådan. Bamse trivs i rollen som stand in. Han fanns ju redan och hade funnits med i många år, först vid pepparkakshuset, sedan i stallet. Visst vad som gällde. Tillhör varken mytologin eller teologin.
Bamse är ju inte bara världens starkaste björn när han får Dunderhonung. Han är också världens snällaste. Duger bra!
Tankar om julgran och språkets nyanser
NU är granen på plats. Varför gör man sig besväret? Ja säg det. Den åker ut efter nyårsdan.
Har alltid gillat ta in granen för doftens skull, särskilt när den blandas med julskinkan på kok i köket och med julens hyacinter. Men det blir ingen skinka i år och odlarna har avlat fram sorter som inte länger doftar som dom ska. Svag doft står det på skyltarna i snabbköpet. Nog är den svag alltid.
Granen har inget att blanda sina dofter med. Men den är fin. Står grön och grann i stugan dvs mitt vardagsrum. Drygt en vecka.
Allt skulle vara frid och fröjd. Men läste i morgontidingen en mycket utförlig beskrivning av hur man steg för steg ska hanterna sin gran. Goda råd som man känner till. Och goda råd som inte hjälper som till exempel ge den sockerbitar eller någon annan slags kosttillskott. Det är bara vatten som gäller.
Artikeln mynnade ut i att julgranen är döende. Tror att artikelförfattaren inte riktigt har känsla för språkets nyanser.
God Jul!
Ensamt julstök
En gång om året tar jag mig samman och städar rubb och stubb. Det måsta ju göras och att det sker före jul är en lämplig tradition. Kök, badrum, garderober, allt tar jag mig igenom. Från en ände av bostaden till en annan, rum för rum. Det kan ta en vecka.
Sen är det dags att nöjt pusta ut och planera för julstökets finlir. Baka och laga julmat. Fixa julgodis. Börja plocka fram julpynt i en takt som accelererar ju närmare julafton man kommer. Same procedure as every year....Alltid lika roligt brukar det vara.
Inte för att jag gör pepparkakshus längre. Det var bara när barnen var små som jag tillverkade dem. Inte begriper jag hur jag hann med det också. Men jag har bakat pepparkakshjärtan och dito grisar och gubbar i alla år. Bakat lussekatter med saffran och fyllt frysen med dem. Inte för att jag själv ville ha men Arvid gillade. Men nu är Arvid borta
Eftersom jag inte anser att jul kan firas utan klenäter har mitt julbak i år har begränsats till just dessa frityrkokta bakverk. Och till en brasiliansk fruktkaka som jag gjort i snart 50 år och för länge sedan haft bort receptet på.
Numera gör jag bara sånt som jag själv tycker om och äter.
Det betyder inte att jag ogillat att laga sådant som andra människor tycker smakar gott. Det är väldigt mycket roligare att höra någon uppskatta det man gjort än att sitta för sig själv och smacka och tänka på hur gott det blev.
Publik är aldrig fel.
Under senare år har vi doppat i grytan och ätit julbord hemma hos barn och barnbarn. Men vi har alltid haft ett parallellt julbord här hemma. Mindre javisst. Men ändå.
Nu stundar min första jul ensam utan min livskamrat. Så det blir ingen skinka här hemma. Vem skulle äta den? Det enda jag varit ute efter har ändå bara varit doppat på julafton och underlag till grönkålssoppa. Julkorv har jag aldrig gillat. Rödkål är gott men får stå över eftersom kålen inte kommer att ha något att höra ihop med.
Jag har köpt julgran. Den blev faktiskt större än förra årets som var pytteliten. Tror det var i protest mot ensamheten. Det är nog inte bara själva julen som känns konstig när man blivit ensam. Julstöket blir också annorlunda. Ensamt.
Som en nyskodd häst
Idag är det slaskigt ute. Det något mildare vädret innebär gråväder. Det blir aldrig något dagsljus. Hur klarar sig norrlänningarna? Ett par dagar före jul kommer vintersolståndet. Det är då det vänder. Den dagen ska jag festa loss hos en god vän. Midvinterblot. En reflektion i förbifarten.
Till saken. Slasket har trots allt haft det goda med sig att trottoarerna blivit mindre halkiga. Jag har tagit av mig broddarna. Gamla tanter har lätt för att bryta ben när dom ramlar. Det säger alla.
Mitt försvar att inte använda broddar har varit att jag har en stark benstomme. Varje sommar gör jag ofrivilliga benskörhetstester i koloniträdgården. En gång flög jag cirka två meter med en fallhöjd av uppåt en meter. I förbifarten försökte jag få fotfäste men misslyckades och landade med smalbenet mot en gammal och väl använd trädgårdsstol. Denna åkte in i ett nyköpt litet pelarbord som i sin tur for in i ett smidersräcke.
Den gamla stolen och mitt smalben klarade sig, benet med en rejäl blodfylld bula. Av det nya bordet blev bara flisor kvar. Jag har en stark benstomme!
Broddar är också så fula. De är genuint fula oasvsett märke Trots detta har jag gett efter och använt broddar en veckas tid. Gamla tanter ska ha broddar är den allmänna meningen.
Kände mig som en idiot. Det slamrar om en så fort man kommer in någonstans. Man låter som en nyskodd och nyselad häst när man drar fram i snabbköpet eller på tunnelbaneperrongen.
Därför välkomnade jag gråvädret och slasket. Jag bestämde mig. Vill aldrig mer låta som en nyskodd häst!
Vinter och snö
Man släpper inte kontrollen över kolonin bara för att det ör vinter och snö. Lutad mot staketet innanför grinden står snöskoveln på pass. Den behövs när man ska skotta sig upp till stugan för att ge fåglarna mat. Och för att se till krukväxterna som övervintrar och bidar sin tid inne i huset; pelagonierna, änglatrumpeten, fusalisplantan och dotterns olivträd.
I början av vintern är snön bara vacker. Träden är frostigt vita och det är alldeles tyst nere i området intill Årstaviken. Det är alltid märkligt stilla där nere.Trots allt är Ringvägen Nära. På andra sidan Rackarberget och Södersjukhuset.
Österut skymtas Globen och de hårt trafikerade Skanstullsbroarna. Åt andra hållet syns järnvägsbron. Men den mjuka snön dämpar alla ljud effektivt.
Staden finns inte.
Då river en ambulanshelikopter sönder tystnaden. Den hovrar ovanför Södersjukhusets helikopterplatta ett tag. Kanske väntar den på besked om den ska landa eller flyga vidare norrut mot Karolinska. Sedan landar den med med sin viktiga last.
Den sköra tråden mellan liv och död har gjort sig sig påmind. Staden likaså.
