Södertanten

För ett tag sedan hörde jag i ett radioprogram en hjärnforskare som förklarade hur våra hjärnor fungerar i samband med dagens stora varuutbud. Ett enormt utbud allting,  från tandkräm och schampo till utförare av äldreomsorg och elbolag.Enligt min begreppsvärld ingår egentligen inte äldreomsorg och tillgången på el, eller pensionen heller för den delen, till begreppet varor. Men allt ingår i det vi kallar valfrihet och det är fint. Hyllas av alla. Oavsett.

Frågeställningen var huruvida hela detta jätteutbud av allt möjligt egentligen är positivt för mottagaren, alltså människan, eller negativt och besvärligt. Vad jag lärde mig då av hjärnforskaren, vars namn jag missade, var att den mänskliga hjärnan är i ständig utveckling men att det tar tid. Evolutionen har gått från urmänniskan till stenåldersmänniskan. Vilket är ett väldigt steg i sig.

Hjärnmässigt befinner vi oss alltså fortfarande i stenåldern. När jag  med min stenåldershjärna  går till hårvårdshyllan i snabbköpet för att köpa ett schampo och hittar omkring tio olika märken blir jag trött. När varje märke dessutom har en flera olika specialprodukter inriktade på en massa olika sorters hår: trasigt, risigt, torrt, mjälligt, you name it, tröttnar jag definitivt. Jag vill välta hyllan.

Det gör jag inte. Skulle dessutom inte klara det. Jag tar första bästa schampo och går. Ren överlevnadsinsinkt. Har det med stenåldern att göra? Förmodligen. Snabbköpet är en djungel. Hjärnforskaren förklarade vad som händer. När det blir för mycket att välja bland så stänger vi av. Stenåldershjärnan klarar inte av utbudet.

Men vad händer sen? Då tar känslorna över. Våra val blir känslomässiga.

Och det är där reklam, PR och marknadsföring kommer in. Allt det som ska få oss att välja just DEN produkten eller varan när hjärnan i övrigt har stängt av. Då är vi lätta offer för allt som har med gulliga barn, söta hundvalpar, kesande kalvar på grön äng, god el, etikfonder och allt vad det kan vara som vi tror gör oss snälla.

Bra att veta.