Södertanten

Hundens år

Som barn hade jag hundar. Vid olika tidpunkter. En hette Rufsy och en Bobby. Bägge var äkta  byrackor utan tillstymelse till stamtavlor. Vi var inte medlemmar i kennelklubben om jag säger så.

Har alltså haft hund och tycker inte illa om hundar. Det är inte deras fel.

Helgen började med  ett politiskt flygblad som berättade om hur fint Södermalm är med sina parker bra för hundpromenader. Som politiskt aktiv Söderbo har man slagits många gånger för bevarande av parker och för barnens parklekar. Men detta?  Hundpromenader?

I vårt koloniområde går många hundpromenader. Minst hälften av de promenerande släpper hundarna lösa. Fria att jaga våra harar och ta död på de fasaner som inte längre finns i området. Ett hunddagis släpper alltid loss sina hundar nedanför kolonistugan. Låtsas inte höra när jag påminner om kopplingstvånget.

Idag lekte en grånad men storvuxen karl i skinnjacka med sin lössläppte schäfer i några minuter utanför staketet. Sedan sket hunden men mannen plockade inte upp. Brukar säga till men han såg rätt barskt ut. Hunden med för den delen. Så jag teg. Gamla tanter kan inte ta alla strider. Hela tiden. 

På väg hem hade jag morskat upp mig.  Du vet väl att det råder kopplingstvång hela året om  i hela Stockholms kommun?  Sa jag till kvinnan som kom gående mot mig på väg ned i området med två okopplade, halvstora hundar.

Hon tittade på mig och och fnös.  Fnys. Fnys. Då bestämde jag mig för att i fortsättningen fotografera alla hundägare som skiter i kopplingstvånget. Stärkt av detta beslut gick jag vidare och tog bussen hem.

På bussen möttes jag av en ovanligt fryntlig stämning. Fattade inte riktigt först. Ni vet. Man kliver på och ska göra rätt för sig med kortet. Först därefter kan man  kolla läget.

En yngre man med en åldrande och överviktig rottweiler satte sig  på ena handikappsätet. Som just blivit ledigt. Vid barnvagnsutrymmet stod en gråhårig kvinna i övre medelåldern. Hon hade en liten tax i koppel.  Log förtjust mot mannen och hans hund. Alltmedan denne, den  fyrbetente alltså,  uppmanades  att  sätta sig på sätet bredvid husse. På fönsterplatsen.  

Under det glada samtalet mellan hussen och matten tröttnade hunden på fönsterplatsen och hoppade ner på golvet.

All heder åt hunden!

Men jag blev så paff av hundmänniskornas  fryntlighet att jag glömde använda mobilkameran. Så förstummad att all beslutsamhet rann av mig.

Som sagt. Har inget emot hundar fast jag har katt.