Lekplats för gamla
I Stockholm finns det en lekplats för gamla. Äldre alltså. Jo, det är sant. Nån slags gungande bänk som det går att sitta tre åt gången på. Och sen ett annat redskap som jag inte just nu kommer på vad det var. Har väl förträngt det. Det skrevs om lekparken i en lokal tidning på Söder för några månader sen.
Idén kom från nån ungdomlig parkarkitektfirma om jag förstått saken rätt. Vi gamla behöver ju litet skoj. Och stadsdelsförvaltningen nappade. Jag talade med den som nappat men han begrep inte ett skvatt. Han tyckte sig fått OK från några stavgående äldre damer.
Det är bra att de gamla får träna och röra på sig. Menade han.
Kan man gå långa stavpromenader är det inte den sortens gungor man behöver. Menade jag. Dom är ju redan ute och rör på sig. Kan gå på Friskis och Svettis om dom vill. Det är fullt av pensionärer där. Pigga.
Däremot behövs det bra träningsredskap på äldreboendet. Inne eller kanske ute på gården. Om det finns nån. Menade jag. För alla dom som inte går ut på stavpromenader.
Vi var inte överens. Är jag överkänslig? Nej. Jag reagerar på en utbredd ålderism på alla nivåer. Man stöter på den då och då. Också bland folk som är satta att ta hand om äldreomsorgen eller andra tjänstemän inom stadsdelsförvaltningen.
Denna vecka behandlar Stockholms äldrenämnd kvalitetsredovisning för året som gick. Där får man bland annat veta att det finns dagkollo. Inte för barn förstås. Äldrenämnden sysslar inte med barn. Utan för anhörigvårdare och deras anhöriga som kan tänkas behöva en liten dagsutflykt.
Ett infantliserande språkbruk och en kränkande och nedvärderande inställning till åldrande människor förekommer hela tiden. Överallt.
