Södertanten

I dag är det precis tre månader sedan Arvid dog. Han var min livskamrat sedan 51 år tillbaka. Det är en tredjedel av mitt liv. En tredjedel av våra liv.  Arvid hade varit sjuk länge i flera olika sjukdomar. Han hade ont hela tiden och de sista 3-4 åren satt han i rullstol.

Vi hann fira jul med familjen och vi kunde skåla för det nya året på nyårsaftons eftermiddag. Men middagen orkade han inte med. Den enkla förkylning som sedan tog hans liv hade redan börjat ge sig tillkänna. 
Men han slapp dö på sjukhus. Kunde somna in i sin egen säng med sina egna saker omkring sig. 

Jag har aldrig varit med när någon dött förut. Det är så märkligt när ens livskamrat bara ligger där i timmar och sedan är det slut. Plötsligt och väldigt definitivt.

Personalen på boendet där han bott i en liten egen lägenhet de sista två åren ville trösta mig. Men jag tyckte det var Arvid som behövde tröstas. Det var ju han som tvingats bort från livet. Gick ut och köpte en vacker röd ros till honom.

Nästa gång vi sågs var två dagar senare i Södersjukhusets kapell tillsammans med dotter och barnbarn. Han såg försvinnande liten ut i det ganska fula, kala och överdimensionerade visningsrummet. Sista gången vi sågs var begravningen, fast då innesluten i en kista.

Jag gråter inte  särskilt mycket. Saknaden tar sig andra uttryck. Går förbi ett konditorifönster som lockar med semlor som han älskade. Årets bokrea  hade ovanligt mycket intressanta böcker i hans älsklingämne, historia. På besök hos vår dotter går jag i trappan som var all färdtjänstpersonals utmaning när vi skulle dit och hälsa på. Kolonistugans ombyggda och mycket mer handikappsanpassade veranda dit jag tänkt vi med gemensamma krafter skulle fixa dit honom i sommar. Till  bryggvingen, som han kallade den gamla verandan. Jag var där idag.

Och nu firar jag påsk utan min livskamrat. Jag saknar honom så.