Södertanten

Strax före klockan nio igår kväll lämnade jag Medborgarhuset och gick ner i tunnelbanan för att åka hem. Litet bökigt eftersom jag då måste byta vid Slussen för att komma till Mariatorget. Men gamla kära 66:an som snällt går på tvärs över  Söder hade just gått. Och den går sannerligen inte så ofta. Särskilt inte på kvällarna.

Nere på perrongen hamnade jag nästan mitt i något som jag först uppfattade som ett skojbråk med 5-6 pojkar i övre tonåren i farten. Ja det kallas skojbråk när killar puckar på varann och inte menar allvar.

Men det var inget skojbråk. Det var fullt slagsmål. Killen som var mest utsatt ramlade mot mig så jag fick hoppa undan. Killen som verkade vara på hans sida föll också. Men flög upp igen.  Allt gick jättesnabbt och utspelade sig precis nedanfär trappan på persongen intill spåret. Killarna skrek och gormade. Ingen ville ge sig.

Visste inte vad jag skulle göra annat än stå kvar och hoppas att ingen hade kniv. Tog fram mobilen. Det fanns fullt av folk där nere. Längre bort.

De enda som ingrep var två kvinnor i 40-årsåldern. Den ena försökte fösa bort killarna från perrongkanten och upprepade gång på gång: "Akta er, tåget kommer när som helst, kommer när som helst! Akta er!" Den andra försökte sära på slagskämparna genom att få pojkarna på ena sidan att gå därifrån, uppför trappan. "Gå här ifrån nu, gå bara härifrån".

Och som ett under upphörde slagsmålet och tre tonårskillar försvann uppför trappan ungefär samtidigt som tåget susade in på stationen.

De två kvinnorna som inte alls var i sällskap utan ingrep var och en för sig var de enda som gjorde något alls av alla människor som fanns nere på perrongen. Alla vuxna män som hade kunnat ingripa och lugna ner situationen höll sig undan.

Jag klev på tåget på darriga ben men ganska stolt över de två okända kvinnorna som vågade ingripa.