Södertanten

I kolonin på Rackarbergets sydsluttning växer och frodas prunus insitita dvs krikon. I år är det krikonår. Så blir det vart tredje år ungefär. Då kan man glädjas åt de små vilda plommonen. Urplommonen. Annars är krikonbuskarna mest till bekymmer.

Utom tidigt på våren först av alla träd och buskar. Då täcks de knotiga och tornbeströdda grenarna av en sky av små vita blommor.

I övrigt är det alltså mest  elände. Krikonbuskarna  bär långa vassa tornen. När man beskär dem växer det genast ut långa grenar åt alla möjliga håll som man inte vill. Mina krikonbuskar är uppstammade. Men de protesterar hela tiden. Finner sig inte.

Skjuter lömska rotskott åt alla möjliga håll. Vill inte tämjas.

Det krokiga och obehärskade grenverket vill inte heller  låta sig malas ner i en kompostkvarn. Passar inte in i mataren. Krikonen är verkligen vilda.

Men förföriskt  goda. Och i år är det alltså ett krikonår.

Har legat på latsidan med bloggen. Men nu efter min hyllning till det vilda plommonet ska jag ta nya tag. Det finns mycket att ta itu med. Valet.