Södertanten

Här är en skolgård med en bollplan. Ser inte särskilt skräpigt ut på banan. Där finns inga löv heller. De hänger kvar på sina träd. Finns fler sådana utanför bilden till vänster. Gröna och fina.

Trots bristen på vissna löv och annat löst materia är tre lövblåsare i farten när denna bild tas. En skymtas i bollplanens övre hörn och en i motsatta nedre hörnet. En av blåsarna syns inte men befinner sig alldeles bakom cykelstället.

Vad som överhuvudtaget inte märks eller snarare sagt hörs på bilden är ljudnivån på lövblåsarna. Det är alltså en maskin som heter lövblåsare. En bensindriven och hårt bullrande sak som bärs över axeln av någon person skyddad  av stora hörlurar.

Skolgården ligger granne med min gård. Från balkongen har jag fri utsikt över verksamheten. Drogs dit av det envist höga och aldrig pausande oljudet. Som boende vid  Hornsgatan borde jag vara rätt imun mot buller. Kolonistugans läge snett nedanför SöS helikopterplatta har lärt mig att ibland är högt buller inte bara rätt utan också nödvändigt.

Men lövblåsare? Nödvändigt? När bilden togs fanns inget att blåsa. Trots detta gick tre unga pojkar runt med varsin oerhört bullrande maskin och störde omgivningen på uppdrag av sin arbetsgivare. Även om det fanns eller finns  löv framstår lövblåsaren som något av det mest onödiga som uppfunnits. Löven blåser aldrig dit maskinskötaren önskar. Löv är hela tiden på rymmen åt andra håll. Blåser hit och dit.

Från balkongen har jag studerat mycket lövblåsning. Att blåsa ihop till en lövhög om hösten kan ta precis lika lång tid som att sopa/kratta ihop den.

Skillnaden är att sopning/krattning är en miljövänlig och tyst verksamhet. Till skillnad från lövblåsning. 

Just denna betraktelse tillägnar jag Stockholms skolfastigheter, SISAB.