Södertanten

Igår på tunnelbanan hade en dam  placerat sin hund sittande på sätet mitt emot henne. Det var ingen liten knähund  utan en rejäl best. Uppåt en meter från hjässa till tassar i sittande ställning. Bredvid matte satt en bekant till henne och båda var inbegripna i ett livligt samtal. Då och då kastade matte en förtjust blick på den fyrbente.

Jag skulle bara en hållplats och tittade under min korta resa  så missnöjt jag kunde på hundsällskapet i hopp om att den fyrbente  skulle beordras ner från sätet. Vid avstigningen klädde jag också mitt missnöje i ord. Hövliga men definitivt sura. Men damen mötte bara  blickar och tal  med  ett  jovialiskt och hundälskande leende.

Jag gick av. Hunden satt kvar.

Händelsen påminde mig om en annan liknande händelse kollektivtrafiken. Det var på morgonbussen på väg mot Kungsholmen. Fullsatt, trångt och bökigt. När jag fösts till den bakre delen av bussen upptäckte jag en ledig fönsterplats. Bredvid den tomma platsen närmast gången satt en dam.

Ursäkta, sa jag och tittade menande på den lediga platsen. Så som man brukar göra.
 
Jag har en hund här, svarade damen.

Men kan inte hunden stå, sa jag.

Han står redan, replikerade damen på självklart förklarande sätt.

När jag böjde mig fram såg jag  en liten rufsig  och kortbent hund stående på bussgolvet nedanför den lediga platsen.

Ibland blir man förstummad. Jag blev det definitivt. Stod resten av vägen.

Nej, jag har inget emot hundar i allmänhet. 

Ibland funderar jag  till och med  på hur trevligt det skulle vara med en liten hund. På promenader skulle hunden trippa bredvid mig och med jämna mellanrum kasta  beundrande blickar på mig, ledaren. Men alla sådana tankar stupar genast på att hundar måste tas ut bittida och sent för att sköta sina behov. Morgonpasset känns särskilt avskräckande.

Så jag har katt.

Katten vill inte ha någon ledare och det är inte jag som äger katten. Snarare tvärtom. Åtminstone är det kattens åsikt.