Södertanten

Trodde aldrig jag skulle bli med katt igen. Men omständigheterna ville annorlunda. Den 2 oktober förra året kom Ester in i mitt liv. Hon var dammig, mager, hungrig och väldigt törstig. Här tittar hon ut från ett överskåp i sovrummet. Då vid vårt första möte  tittade hon skrämt och ängsligt ut från krypgrunden under kolonistugan. Från mörkret längst in under stugan hördes ett högljutt pipande. Det skulle senare visa sig vara två veckogamla morotsfärgade kattungar. 

Vi träffades alltså i början av oktober förra året. Hade varit vid Medelhavet en vecka och kom för att inspektera kolonin. Det var en vecka när sommaren abrupt gått över till höstkyla. Men inget regn så det var torrt i Rackarbergets sluttning. Jag lyckades locka fram Ester med hjälp av ett paket torrfoder som jag skramlade. Få katter kan motstå det ljudet.Hon fick vatten.

Det tog tre dagar och hjälp av dotter och ena dotterdottern innan vi lyckades få med både ungar och kattmamma hem till mig. Ungarna döptes till  Boris och Morris och stannade hos oss tills de var 12 veckor. Nu bor de tillsammans i ett nytt hem i Småland. Ester blev kvar. Skygg, rädd och väldigt vaksam. Men på något sätt hjälpte kattungarna henne att förstå att jag kanske inte alls var riktigt lika farlig som de människor hon tidigare hade erfarenhet av. För ungarna var ju inte det minsta rädda för mig.

I början var hon utsvulten. Tuggade på disktrasan. Alltid fanns det väl något där som kunde ge näring.  Åt allting inklusive det hon kunde roffa åt sig av min mat. Nu äter hon mer normalt som katter brukar göra. Nu har hon också börjat prata med mig.  Kurrar och jamar litet försiktigt. Vill kolla vad jag gör och vara nära. Men inte i knät. Där går gränsen än så länge.

Varje morgon väcker hon mig. Försiktigt. Hoppar upp i sängen och nosar med kall nos och spinner. Nästan ohörbart. Nu har hon också börjat slicka mig. I håret.För att hon vill jag ska vakna. Hon slickar och slickar med långa tag med sin sträva tungan precis som katter slickar sig själva. Eller slickar kattungar och andra katter de tycker om. Ibland gnager hon till litet på samma ställe.För att göra extra rent. Precis somn katter gör när de slickar sig. Och lika metodiskt. Hon börjar i nacken och jobbar sig uppåt mot hjässan.

Har haft katt i nästan hela mitt vuxna liv. Och det är långt. Men hade aldrig tänkt mig starta om med en ny katt. Så kom Ester. Vad ska jag göra? Hon är fortfarande mycket rädd för människor. Jag accepteras nog för att jag inte uppfattas som en av de där dumma och elaka människorna. Jag är som en katt bland andra. Visserligen kan jag inte hoppa upp och sätta mig på garderobens överskåp. Men det har Ester överseende med.

Hon verkar gilla mig ändå.