Södertanten

Det är ganska skönt att fira midsommar i stan. Trafiken tystnar. Ingen hets. Man behöver inte göra viktiga saker.
Det är i alla fall ingen idé att försöka. Alla viktiga personer som borde svarat på  viktiga samtal har försvunnit. De firar midsommar. Skuttar  som små grodor runt midsommarstången. Ligger i hängmattan. Äter och dricker gott ute i det gröna omgivna av familj och goda vänner. Blomsterkransar.

Sån är idealbilden av en svensk midsommar. Minns hur det var när barnen var små och vi blev kvar i stan över midsommar. Man vill ge sina barn kransarna, dansen och de sju sorters blommorna ändå. På den tiden fanns det kommunala midsommarfiranden. Vi gick dit. En gång till den nu nedbrunna Tantogården. En Söders egna lilla folkpark. Litet töntigt runt midsommarstången. Men vilka midsommarfiranden är inte det?

Det gick bra men innerst inne var det  kohagarna, midsommarblomstren, smörblommorna  och prästkragarna som gällde. När också barnbarnen har blivit stora spelar det ingen roll längre. Inte för Södertanten som person. Kolonin prunkar och solen skiner. 
 
Idag finns inte mycket kvar av lokala midsommarfiranden i stadens regi eller med stöd av det offentliga. Skansen finns kvar förstås. Men dit hittar inte alla. Tyvärr. Dessutom för i alla fall inte alla plats där. Det är fullsmockat som det är. Och det kostar inträde. Har man flera barn blir det en slant. Firandet på Riddarholmen verkar ha försvunnit.  Det var ändå gratis.

Vart tar alla mammor och pappor med stadsbarn vägen på midsommar? De som inte har råd och möjlighet?. De som inte har vänner eller familj på landet eller eget sommarställe? Vad gör de nu för tiden? Vem ställer upp? Vad finns att göra som inte kostar? Var tog barnperspektivet vägen inom politiken?