Södertanten

Södertanten har tidigare berättat om höns hon haft. Det har också funnits en tupp. Det var två somrar vid kolonistugan. Det började med tre svarta dvärghöns inköpta i en villa i Spånga. En tuppkyckling och hans lika gamla hönssystrar. De åkte med Södertanten med pendeln från Spånga station till Söder och med 4:ans buss sista biten. I en kartong.

Det fanns också en fasantupp i området. Denne kom fram till stugdörrens närhet ibland och fick mat. När hönorna började bli könsmogna kastade de beundrande blickar på den stilige fasanen. Bror tupp fattade ingenting. Allt var frid och fröjd  tills hormonerna i den unge tuppen också kommit på plats en dag.  Då blev han svartsjuk och gjorde ett  häftigt utfall mot den stilige.

Det skulle han inte gjort. Fasanen angrep direkt och fick stackars tuppynglingen att flyga eller flaxa omkring 20 meter ner till staketet utmed allmänningen. Aldrig har Södertanten sett en tupp eller höna långflyga på det sättet.

När tuppen nu blivit vuxen skulle han enligt sin egen mening ta hand om hönorna. Och det gjorde han med besked. Hittade han nåt gott i rabatterna kacklade han på dem. De kom alltid om än litet tvekande ibland. Men herregud, inte nu igen, tror han att vi inte fixar det här själva. Verkade de ha tänkt om nu höns kan tänka. När hönorna kom dit han kallat dem stegade han bakåt, eller åt sidan. Mycket chevalereskt. Varsågoda. Ät!

Så pågick det hela sommaren. Så fort tuppen hittade nån godsak kallade han på sina hönor som genast skulle lägga allt åt sidan för att picka i sig det han så tjusigt avstod från att ta själv. Det upprepades hela tiden. Hönorna såg mycket besvärade ut ibland. Fick avbryta sitt eget pickande för tuppen behövde tillfredställa sin bild av en god familjeförsörjare. Som om de inte skulle klara sig själva!

Ofta hade han lömska baktankar med sin chevalereskhet. Eller så var det inte baktankar utan helt enkelt hans natur. Då jagade han efter nån av hönorna för att sätta på henne. Ett vilt kacklande utbröt från båda håll. Hönan sprang för livet och tuppen efter i blomrabatterna. Ett herrans liv.

Det enda som kunde överrösta det ståhejet och kacklandet vid kopulerandet var när en av ambulandsflygets helikoptrar kom in för landning vid Södersjukhuset på berget strax ovanför. Ett bullrande oljud om än nödvändigt. Då sprang både tupp och hönor platt utmed marken som streck och gömde sig i stora perennrabatten.

Det är vad Södertanten lärt sig om tuppar och hönor.