Södertanten

För några dagar sedan var det töväder. Snön smälte samman med rekordfart. Slasket skvätte och smutsigt vatten sökte sig till överfulla rännstenar. Fotgängare klev över eller vadade igenom pölar stora som sjöar. Snöhögar krympte ihop och avslöjade allsköns skräp och avskräde.

Sånt brukar inte vara kul. Men denna gången var det helt underbart! Äntligen en föraning om vår! Stenläggninen på trottoaren dök upp igen efter att ha varit täckt med knagglig och snorhal is och snö i månader. Den var grusig och skitig. Men ändå!

Sen kom snön och kylan tillbaka. Utanför mina fönster yr det för fullt just nu när jag skriver detta. Trottoarerna är åter täckta av av det vita och under det vita finns åter knagglig och snorhal is. Varje försök till rask promenad omintetgörs av ren självbevarelsedrift. Man får gå försiktigt som på äggskal eller glödande kol. Det är inte kul att halka omkull och bryta ben oavsett ålder och särskilt otrevligt är det ju äldre man är.

Snöröjningen för gångtrafikanterna har verkligen varit under all kritik här på Söder och i hela Stockholm. Skandalöst dålig. Det drabbar alla men mest drabbar det gamla och rörelsehindrade människor. De har varit helt bortprioriterade av Stadshuset. Visst har det kommit osannolikt mycket snö som också funnits kvar osannolikt länge. Men under den långa tiden har det också funnits många möjligheter att hacka bort is från trottoarer, gångvägar och trappor. Men majoriteten i stadshuset verkar inte bry sig om oss som går till fots.