Södertanten

Alldeles intill kolonistugeknuten står en lönn. En väldig lönn. Idag slog den ut sina blommor och himlen var alldeles blå. Det var  en sån dag när jag älskar denna lönn och förlåter den allt arbete den orsakar. 

Veckan som kommer börjar det. Då ramlar alla lindblomsgröna  blommor ner.  Ja, lindblomsgrönt är nog den korrekta benämningen trots att det inte är en lind.  Gulgrönt låter dessutom  trist.

Blommorna bildar ett tjockt täckte på  terassen framför stugdörren. Mycket vackert. En dag eller så.
Sen vissnar blommorna och blir till skräp. Det är bara att sopa upp.

Några veckor senare ramlar alla näsorna ned. Mycket blommor, mycket näsor. Återigen blir det till att sopa och sopa. Här måster man vara noggrann. Små näsor kan bli stora lönnar om man inte ser upp.

Under hela denna tid är trädet normalgrönt. Står där och gör inget väsen av sig. Ger skugga heta dagar. Susar och brusar när det blåser upp och vinden kommer från synväst. Rätt vad det är går sommaren mot sitt slut och det blir höst.

I slutet avaugusti kan bladen börja gulna. I september flammar lönnen i gult och rött och är återigen något av det vackrast man kan se. När himlen är klar och blå på ett sätt som bara en hösthimmel kan vara.

Men sen börjar det värsta jobbet. Att räfsa ihop alla löven som sen ramlar ner är ett arbete som tar dagar och veckor. För en fritidsräfsare.  Att kolnilotten är mycket sluttande med många små terasser och mindre buskar som ställer sig ivägen för räfsan gör det inte lättare.  

Men en dag som idag glömmer man allt slit. Lönnen blommar.  Himlen är blå. Det är äntligen vår!