Södertanten

Jag hatar spindlar. Är rent av rädd för spindlar. Särskilt den där stora litet lurviga sorten som springer ikapp sina byten. Jaktspindlar tror jag de kallas.  Är på gränsen till spindelfobisk, om sanningen ska fram.

Annat är det med de trevliga små men ofta illa sedda gråsuggorna! I yngre år tyckte jag nog de var rätt äckliga.
Hade svårt att komma över deras närvaro överallt runt kolonistugan. Lyfte man på en sten eller flyttade på en kruka så nog var de där och myllrade. Hemskt!

Men sen började jag titta närmare på djuren. Att lyfta på en sten var som att lyfta bort taket på ett insektsvärldens miniatyrkollektiv. Där fanns de små ungarna, ljusa och ibland nästan vita. Sen alla de andra i olika storlekar.En underbar ålderssammansättning!  Alla sprang för livet när jag lyfte stenen eller vad det nu var som skulle flyttas.

Det har ofta slutat med att jag snabbt lagt tillbaka stenen eller vad det nu kan ha varit. Inte är jag den som vill störa i onödan.

Litet knäpp får man vara.

Gråsuggorna ska man vara rädd om. De är nyttodjur som äter upp växtdelar och bajsar jord. De gillar särskilt att tugga i sig löv och ett av deras favoritträd är lönn. Jag har ett väldigt sådant träd alldeles intill stugknuten. De små djuren hjälper mig bli av med den stora mängden nedfallna löv. Det tackar man för.

Gråsuggorna är kräftdjur och  andas med gälar. Det är därför de springer för livet när man tar bort det som gör tillvaron tillräckligt fuktigt för att de ska överleva. Det kan gå undan när de springer för de har fjorton ben.
Under sin uppväxt ömsar de skinna flera gånger för att få plats. Under den tiden ökar också antalet ben.

Fastän gråsuggorna är så intressanta finns de inte ens med som ord i svenska akademins ordlista. Inte heller i några av de andra ordböckerna jag förfogar över.

I Norge heter gråsuggorna skrukketroll. I Tyskland Kellerassel och på Island gràpadda.