Södertanten

Att vara litet till åren är egentligen inget bekymmer så länge man är frisk. Man kan dricka kaffe på sängen varenda dag. Nästan. Lyssna på P1 och fördjupa sig i morgontidningen. Göra vad man vill och har lust till varenda dag. Nästan. Några plikter måste man ju ha för att hålla i gång.

Nu är det höst. Höst och höst. Brukar tycka höstarna är fina. Träden flammar i gult och rött. Gatorna luktar höst och man börjar gå på bio igen. Inte för att Södertanten  går på bio särskilt ofta numera. Knappast alls om sanningen ska fram. Men känslan... och när höstmörkret faller över gatorna och neonskyltarna tänds.... Samma känsla kan infinna sig idag precis som för 50 år sedan.

Men den här hösten är inte fin. Träden flammar i parkerna. Södertanten är frisk. Nere på Hornsgatan är det liv och rörelse. Mörkret faller och ljusen tänds. Skyltfönstren också. En bit bort lockar Folkoperan. Där var det  bio förr. På den tiden.

Funderar på om hösten och vissnandet blir mer påfallande ju äldre man blir. Kan finnas ett samband. Fast det speciella med årets variant av vissnandet är något helt annat.

Valresultatet. De rödgrönas förlust.

Att den politik vann som för oss ännu längre bort från det gemensamma och solidariska välfärdsamhället  till  den nyliberala egoismens värld där det bara gäller att sköta sig själv och skita i andra.

Svensk politisk höst. Det är den som tynger humöret.