Södertanten

Så här kan det också se ut på Kreta. En liten fiskeby som blivit en liten semesterort vid havet. Byn kom en gång till därför att utflödet av Kretas största vattendrag gav en skyddad och naturlig hamn. Vattnet som flyter fram kommer från bergen och är alltid isande kallt. Vattendraget är ur den aspekten definitivt inte en å. Kan inte heller kallas älv trots kylan. Och definitivt inte flod fast bilden kan ge ett falskt intryck av väldighet.

Men det intrycket  beror mer på att byns fiskebåtar är små. En synvilla. 

Överallt utmed stränderna rinner det små iskalla vattenflöden från bergen. Det märks ibland i det varma vattnet. Men inte så att det stör.

Längst bort vid den strand där byns turistande startade en gång är livet litet vildare. Där rinner det ut en större bäck.  Vid själva mynningen finns en bro eller snarare en spång och vattnet under är meterdjupt och väldigt iskallt. En gång på promenad på väg över spången till den vilda sidan mötte jag en grupp ungdomar som hoppade i det iskalla vattnet, tjoade och plaskade.

De unga var från Norrland. Gillade läget. Hade hittat en jokk vid medelhavets strand.

Till den här byn har jag rest regelbundet under många år. Först med Arvid, min man. Sedan med barnbarn, systrar, dotter och barnbarn, barnbarn med kompisar, allt  i olika konstellationer och till sist ensam. I år var det för elfte gången.

Det känns bra att komma till ett ställe där man är igenkänd. Går att resa ensam fast man är gammal tant. När jag tröttnat på bylivet eller vädret är dåligt kan jag ta bussen in till Chania eller Rethymnon.

Så förra året och i år har jag rest på egen hand till min favoritby på Kreta. 

Fast i år blev allt annorlunda. Den här gången resta jag verkligen ensam. Förut har jag alltid ringt hem till Arvid och berättat om vad som inträffat sen sist. Berättat om människorna i byn. Nyheter. Förändringar.
Även om jag haft sällskap har jag ring in en rapport. Det gjorde jag förra året också.

Men nu är Arvid död. Det fanns ingen att berätta för. Inte på det sättet. Jag kände mig helt och hållet ensam. Hemma finns ändå känslan kvar och igenkänningen. Men i byn på Kreta kände jag  för första gången hur fruktansvärt ensamt det kan bli.

 Det fanns ingen att berätta för. Inte på det sättet.