Moderna änglamakare - nutida girighet
Änglamakerskor kallades kvinnor som förr i världen mot betalning tog emot oönskade spädbarn och sedan vanvårdade dem till döds. Sådan 1800-talmässig girighet inom omsorgssektorn finns förstås inte i vårt moderna samhälle. Vi är mycket mer sofistikerade än så. Eller?
Ett aktiebolag som skriver avtal med kommunen om att mot betalning i form av våra skattepengar ta hand om gamla och skröpliga människor i slutet av deras liv har ett övergripande mål och det är inte att i första hand skapa bra miljöer och en bra omvårdnad av de gamla. Det är att ge vinst åt aktieägarna. Men sådana sanningar döljs effektivt av komplicerade upphandlingar och avtalstexter När detta inte räcker sveps verksamheten in i ett förledande moln av värdegrunder och värdighetsgarantier.
Med de slimmade organisationer som redan existerar inom den offentliga sektorn är det inte en helt lätt uppgift att göra aktieägarna glada, i synnerhet inte riskkapitalisterna som kräver snabb vinstökning. Men genom att anställa outbildad personal till lägre löner kommer man långt.Och vem kollar att den dagliga matbeställningen stämmer med närvarande gamla? Vem märker om en gammal människa får ligga och dö ensam på rummet? Ett sparat extravak ger extrapeng. Många bäckar små… När andelen outbildad och timanställt personal ökar minskar också risken att personal slår larm om missförhållanden.
Avtalet med Stockholms kommun ger i sig stora möjligheter att utveckla vinstmarginalerna. Boendena får ersättning per dygn och vårdtyngd. Alltså, ju sämre en gammal människan mår desto mer pengar betalas ut. I den bästa av världar utan vinstintressen låter detta både rätt och riktigt. Men när den som gör jobbet måste gå med vinst? Då blir det att akta sig för att hjälpa någon att må bättre genom stimulans och aktiviteter. För skulle det affärsdrivande företaget satsa på väl utbildad personal och stimulerande aktiviteter skulle vinsten genast fara sin kos, med högre personalkostnader och lägre ersättning. Då blir aktieägarna inte glada.
Med minimal bemanning av outbildad personal blir det i vart fall aldrig tal om någon sänkt ersättning per dygn. Det privata vårdföretaget kan nöjd konstatera att alla boende tillhör den mest lönsamma kategorien.
Nej 2000-talets girighet är inte lika primitiv som på 1800-talet. Den är på ytan sofistikerad och modern med upphandlingar och avtal, fina ord som värdighet och valfrihet. Men bakom ridåerna är de borgerliga partiernas äldrepolitik en katastrof för de gamla. Privatiseringarna har gjort gamla och skröpliga människor till vinstgivande investeringsobjekt.
Våra skatter ska inte användas till vinster åt aktieinvesterare. Skatterna ska gå till en bra omsorg och vinsten ska vara att de gamla som tar emot hjälp mår bra och får det bra. Blir det ett överskott ska pengarna gå tillbaka till äldreomsorgen.
