Södertanten

Vår måsunge är fortfarande kvar på gården. Är nu i princip lika stor som en vuxen mås  men behöver  fortfarande måsföräldrarnas tillsyn, stöd och hjälp. När den tycker det är dags för mat knatar den runt och piper. Mycket gällt.

Vi som bor i huset passar också ungen. Det har inte regnat på länge  och är torrt både på vår gård och intilliggande skolgård. Inga vattenpölar.  Måsungen är dock en mås och gillar vatten. Svårt för föräldrarna att ordna. Så någon granne  har ställt ut en djup tallrik med vatten på ett undanskynt ställe. Måsungen går dit och plaskar. 

Idag prövade ungen sina vingar riktigt rejält. Först gick den runt och skrek efter mat. Förgäves. På taket till grannhuset mot Mariatorget satt den ena av måsföräldrarna och kollade ungen. Ungens promenad övergick till ett springande och rätt vad det var en uppe i luften. Inte bara någon meter ovanför  gården utan högt upp! Den svepte i cirklar över territoriet en fyra fem gånger. Uppe på taket satt måsföräldern. Ungen nådde aldrig riktigt ända dit upp. Men for runt som ett jehu och verkade nära att krocka med en husvägg men klarade det. Ganska elegant. Sedan landade den.
 
När den landat satt den stilla ett tag och molteg. Vad händer? Då kommer måsföräldern flygande med maten. Och matar och matar... Nu har du varit duktig lilla måsungen min. Beröm, beröm.

Ja, vad ska man säga? Att en måsar har instinkter som gör att den vet hur ungar ska uppmuntras att göra det som måste och ska göra.

Naturstudier är intressant. Man bli nästan filosofisk.