Södertanten

Måsar på stan är ett otyg. Dom skriker och väsnas i gryningen och bryr sig inte ett dugg om att man vill sova. Många gånger har jag längtat efter att göra processen kort. Precis som stadsjägarna håller beståndet av skator, kraxande kråkor, utsläppta kaniner och duvor i schack. Kan dom inte dra till havs, tänker man. Sluta besvära oss stadsbor.

Det var då det. Nu är det drygt två veckor sedan en granne uppmärksammade mig på en liten måsunge på vår gård. Den pep och sprang undan när vi närmade oss. Helt vilsekommen. Vi diskuterade och trodde den ramlat ner från taket.

Men om vi oroade oss visade det sig vara helt i onödan. Mamma och pappa mås hade haft  kontroll hela tiden. Vaktade ungen från skolgårdens lyktstolpar på intill gården  eller från taken runtomkring. Gjorde skenanfall mot katten Ester när hon satt på balkongbordet. Väsnades och flög upprört omkring när grannar hade ärenden till cykelstället.  Framförallt matade de sin unge och såg till att växte. 

Måsungen blev husets samtalsämne. Skulle den klara sig undan duvhöken? Söders många råttor? Efter några få dagar började den göra långa promenader ut på skolgården och bort mot Sankt Paulsgatan.. Skulle den klara trafiken? Ungen traskade runt i omgivningen precis som måsungarna gör ute på skären; Ibland syntes eller hördes inte på en dag.  Vi höll tummarna. Promenaderna verkade allt mer riskabla. Vi höll uppsikt.  Måsföräldrarna höll uppsikt. Men ungen återkom alltid till gården.  Gården var kanske inte en skärgårdsö men för ungen var den hemma.

Nu är ungen ingen dunboll längre. Den knallar runt på gården och dess omgivningar och ser allt mer måsaktig ut. Övar sig på att flyga. Sträcker ut vingarna och flaxar några meter. På skolans tak sitter mamma och pappa mås och skriker uppmuntrande. Ungens pip låter också alltmer måsaktigt. Alltså gällt.

Rätt vad det är kommer måsungen flyga iväg. Nu vet jag hur måsar tar hand om sin avkomma.