Södertanten

Södertanten har aldrig varit gammal förr. Det har inte jag heller. Nej, det är ingen personlighetsklyvning. Södertanten är mitt alter ego. Efter ett långt och vilsamt uppehåll återkommer jag nu till bloggen. 

Att bli gammal till åren syns utanpå. Förr eller senare. Det andra som finns inuti syns inte. De flesta anar nog eller vet att det där andra finns och behandlar gamla människor precis som vilka andra människor som helst.

Nej, jag menar inte sånt som att lämna plats på bussen åt en gammal medresenär eller åtminstone flytta sitt lilla barn till knät för att därmed bereda plats åt någon som behöver den bättre. Där är särbehandling på sin plats.

Det jag vill skriva om är olika typer av uppmuntrande och skojfriska tilltal man råkar ut för av ingen annan anledning än att upphovsmannen/kvinnan tror man behöver uppmuntran eftersom vi förmodligen, enligt deras uppfattning, står på gravens rand.

Sen är vi ju så gamla också att vi bara av den anledningen är mycket lättroade. Tacksamma över uppmärksamheten. Ungefär så.

Vad som händer nu och som jag aldrig upplevat förut är att inköpen kommenteras på olika sätt. Vid köp av kaffebröd. Nu ska det minsann bli kaffekalas av!  Blå frottehanddukar. Nu ska det bli blått och flott! Förutom kvällstidning också den morgontidning jag inte prenumererar på. Nu ska här läsas!

Men jag vill kunna göra mina inköp utan fåniga kommentarer!

Det jag beskriver är en del av de attityder som sammanfattningsvis kallas ålderism. Gamla människor i vårt samhälle behandlas många gånger som mindre vetande och behandlas därefter. Ålderismen har förstås mycket värre uttryck än det jag skildrat här. 

Jag vet. Men det hindrar mig inte från att ilskna till över att bli behandlad som en lättroad iditot för att mitt yttre jag bär drag av åldrande.