Södertanten

Slussen väcker känslor. Och motståndet mot förslaget till nya Slussen växter. På lördag blir det en manifestation mot planen. Hoppas det kommer jättemånga!

Eva Erikssson beskriver idag i Svenska Dagbladet www.svd.se/kultur  på ett underbart sätt hur Slussen är som begrepp och känsla. Jag citerar:

Vad är Slussen för slags plats, hur upplever vi den, vad betyder den för Stockholm som stad att bo och vistas i? Det handlar till exempel om att kunna stiga ut ur tunnelbanan en vanlig morgon och fyllas av eufori när man blickar ut. En upplevelse av - ja vad ska man säga? Skönhet är ett omodernt ord. Men låt oss tala om skimrande ljus och dagrar över vattnen. Om allt som kan rymmas i en blick: skiljelinjen mellan hav och insjö, öar och berg. Ett stadslandskap där bebyggelsen under sekler vävts samman till ett myllrande panorama. En känsla av rymd och frihet. Här bli nur i stället ett  slutet torg, omgärdat av hus.

Ja precis så är det. 

Att promenera från Söder ner till Gamla stan är också en upplevelse. Oavsett om man går med utsikten ut mot inloppet. Eller på västra sidan med Mälarens blänk bort mot  Stadshuset, till Långholmen och Västerbron.

Det liggande förslaget ser ut som om man har att välja på att promenera utmed en bullrande motorled eller på några smalar gångbroar. Var finns utsikten?

Och hur tar man sig ner från Söders höjder? Till vattnet? Ska vi som går åka rulltrappor? Ta pisshissar? Man undrar ju. På bilden ovan ser man att det finns ett alternativ. En sicksackande gångväg som tar sig många vinklar för att komma ner till vattnet. Vem kommer att vilja gå där? I skuggan? Varför?

Stoppa förslaget och rädda kvar allt det vi älskar med Slussen som begrepp!