Södertanten

Jag hade packat ihop varorna i snabbköpet och skulle till att gå. Kvinnan som höll på att betala vände sig mot mig. Kan du inte vänta en stund. Det är något jag skull vilja säga. Jag är strax klar.

Jag stannade. Blev nyfiken.  Det var ingen jag kände eller kände igen så där direkt.

Så berättade hon. I höstas hade hon lyssnat till min livskamrat Arvid som berättade om sitt författarskap. Det var på en träff med arbetskamrater inom arbetsterapin. 

Det var så fantastiskt och vi ville höra en fortsättning. En annan gång. Men det blev ju inte så. Han gick bort. Ville bara säga det. Hur fantastiskt det var och hur han berättade.... Tänkt om man hade kunnat spara allt det som fanns uppe i hans huvud.. Nu är det bara borta.

Ja ungefär så sa hon. Och där stod jag nästan gråtfärdig av rörelse och tacksamhet över den främmannde kvinnan som bara dök på mig snabbköpet  för att posthumt hylla min  livskamrat. Hon gjorde det som många av oss skyggar för. Vågade närma sig en främmande människa. Ge beröm även om det också innebar att tala om döden. 

Detta är bakgrunden. På senhösten bjöd en av arbetsterapeuterna på äldreboendet min man till möte med hennes kollegor. De ville att han  skulle tala om sitt författarskap. Hur det hela började med åren till sjöss. Allting ordnades inför mötet. Färdtjänst och sådant. 

Mötet skulle komma att bli hans sista framträdande på författarscenen. Han var efteråt själv mycket nöjd med kvällen.

Och nu ett drygt halvår efter hans bortgång får jag berättat för mig av en främmande kvinna. Trots år av sjukdom och svåra smärtor kunde min livskamrat  fänglsla en publik med sitt berättande.

Nu finns minnena och böckerna kvar.