Södertanten

Jag har skrivit tidigare om lönnen vid kolonistugan. Hur vacker den är på våren.Likaså nu på hösten när den flammar i rött och gult. 

Har också beskrivit allt arbete den orsakar.

På försommaren är det blommorna som ramlar ned och  täcker terassen framför ingången med en gulgrön matta. Mjukt och vackert. Tills det gått ett par dar och det bara är brunt och skräpigt. Bort måste det.  Sen kommer alla näsorna neddansande. Det håller på ett bra tag. Ett par veckor minst. Sopa, sopa. Därefter är det lugnt länge. Tills allt kulminerar i oktobers fantastiska färgaxplosion. 

Man njuter ett par dagar men inser att nu är det dags.   Nu ska löven samlas ihop. Det tar en vecka. Heltid. Minst. Terrängen är ju inte platt och det finns buskar och småträd i vägen.  Om man börjar på hösten och  får undan en del underlättar det vårarbetet. Men krattningen förutsätter två saker. Det får inte regna. Det bör inte  heller blåsa för mycket. Då vill löven inte följa med. Flyger tillbaka och virvlar runt utan ordning.

Att samla löv från ett stort träd kräver tålamod. Man har tid att bli litet filosofisk. Frisk luft och ett enahanda arbete i vacker omgivning är rogivande.

Lönnen är min året om!

Att vara litet till åren är egentligen inget bekymmer så länge man är frisk. Man kan dricka kaffe på sängen varenda dag. Nästan. Lyssna på P1 och fördjupa sig i morgontidningen. Göra vad man vill och har lust till varenda dag. Nästan. Några plikter måste man ju ha för att hålla i gång.

Nu är det höst. Höst och höst. Brukar tycka höstarna är fina. Träden flammar i gult och rött. Gatorna luktar höst och man börjar gå på bio igen. Inte för att Södertanten  går på bio särskilt ofta numera. Knappast alls om sanningen ska fram. Men känslan... och när höstmörkret faller över gatorna och neonskyltarna tänds.... Samma känsla kan infinna sig idag precis som för 50 år sedan.

Men den här hösten är inte fin. Träden flammar i parkerna. Södertanten är frisk. Nere på Hornsgatan är det liv och rörelse. Mörkret faller och ljusen tänds. Skyltfönstren också. En bit bort lockar Folkoperan. Där var det  bio förr. På den tiden.

Funderar på om hösten och vissnandet blir mer påfallande ju äldre man blir. Kan finnas ett samband. Fast det speciella med årets variant av vissnandet är något helt annat.

Valresultatet. De rödgrönas förlust.

Att den politik vann som för oss ännu längre bort från det gemensamma och solidariska välfärdsamhället  till  den nyliberala egoismens värld där det bara gäller att sköta sig själv och skita i andra.

Svensk politisk höst. Det är den som tynger humöret.