Södertanten

F
För en tid sedan bröt TV:n ihop och det var dags  för mitt alter ego Södertanten att skaffa en ny digital-TVbox. Till det enkla hör att ta reda på vad som behövs. Var detta finns att köpa. Och att sen gå dit och fixa det. Var Södertanten nervös när hon kånkade hem med lådan? Jodå. Men hon ser det så här. Livet är fullt av utmaningar. Numera begränsar sig utmaningarna ofta till att försöka förstå totalt obegripliga  bruksanvisningar och till att trots avsaknad av all pedagogik i bruksanvisningen ändå vinna slaget.

Det gick bra också denna gång. Det är sånt som gör en mallig. Gamla tanter kan.

Häromdagen drog hemmets dammsugare sin sista suck. Den hade tjänat oss i uppåt 15 år så det var inte mer än rätt. Den var modernare än bildens dammsugare. Elsladden försvann till exempel  in i dess inre när man satte foten på den. På dammsugaren alltså. Och dammpåsarna var av engångstyp förstås. Det har ju funnits i decennier.

Det var väl där det började. Med dammsugarpåsarna. Det där att det minsann inte skulle vara så jäkla enkelt att dammsuga som folk gick runt och trodde. Man måste inte bara veta märket på dammsugaren för att få rätt påse. Det skulle vara rätt modell också. Har någon varit ute fem minuter före stängningsdags i en dammsugarpåsaffär utan att ha reda på rätt modell? Södertanten har. Dessutom dagen före julafton.

Redan för årtionden sedan var det alltså någon som kom på att det inte ska vara så enkelt att dammsuga. Den tanken har utvecklats under de snart 15 år som  den gamla dammsugaren tjänade sitt syfte.


Glad och tanklös bar Södertanten hem sin nya dammsugare och inledde uppackningen. Det var få delar och de som fanns var klumpiga och bastanta. Skymtade knappliknande utbuktningar både här och där men tog ingen notis. Så svårt kan det väl inte vara att dammsuga, ens med en ny en.  

Greppade bruksanvisningen. Den var på tretton språk. Varje illistrerande eller förklarande bild ledsagades av två språk. Vi hade blivit ihop med spanskan. Det blev inte så klart  precis. Inte så pedagogiskt heller. Okoncentrerat på något sätt.

Tror spanska användare känner precis likadant.

Men det som gjorde att Södertanten fick ont i huvudet och ställde in den nyinköpta dyrgripen i städskåpet var att elektroniken med små lysande digitalsiffror också tagit över dammsugeriet. 1-2-3. Golv. Mattor. Mjuka mattor.... Det blev bara fför mycket.

Men även denna nya apparat kommer att besegras. Men Södertanten är förbannad över att alla elektriska apparaturer numera tillverkas mer för tillverkningens skull. Inte för brukarnas!

Men sådan är kapitalismen.

Änglamakerskor kallades  kvinnor som förr i världen mot betalning tog emot oönskade spädbarn och sedan vanvårdade dem till döds. Sådan 1800-talmässig girighet inom omsorgssektorn finns förstås inte i vårt moderna samhälle.  Vi är mycket mer sofistikerade än så. Eller?

Ett aktiebolag som skriver avtal med kommunen om att mot betalning i form av våra skattepengar ta hand om gamla och skröpliga människor i slutet av deras liv har ett övergripande mål och det är inte att i första hand skapa bra miljöer och en bra omvårdnad av de gamla. Det är att ge vinst åt aktieägarna.  Men sådana sanningar döljs effektivt av komplicerade upphandlingar och avtalstexter  När detta inte räcker  sveps verksamheten in i ett förledande moln av värdegrunder och värdighetsgarantier.

Med de slimmade organisationer som redan existerar inom den offentliga sektorn är det inte en helt lätt uppgift att göra aktieägarna glada, i synnerhet inte riskkapitalisterna som kräver snabb vinstökning. Men genom att anställa outbildad personal till lägre löner kommer man långt.Och vem kollar att den dagliga matbeställningen stämmer med närvarande gamla? Vem märker om en gammal  människa får ligga och dö ensam på rummet? Ett sparat extravak ger extrapeng. Många bäckar små… När andelen outbildad och timanställt personal ökar minskar också risken att personal slår larm om missförhållanden.  

Avtalet med Stockholms kommun ger i  sig stora möjligheter att utveckla vinstmarginalerna. Boendena får ersättning per dygn och vårdtyngd. Alltså, ju sämre en gammal människan mår desto mer pengar betalas ut.  I den bästa av världar utan vinstintressen låter detta både rätt och riktigt. Men när den som gör jobbet  måste gå med vinst? Då blir det att akta sig för att hjälpa någon att må  bättre genom stimulans och aktiviteter.  För skulle det affärsdrivande företaget satsa på väl utbildad personal och stimulerande aktiviteter skulle vinsten genast fara sin kos, med högre personalkostnader och lägre ersättning. Då blir aktieägarna inte glada.

Med minimal bemanning av outbildad personal blir det i vart fall aldrig tal om någon sänkt ersättning per dygn. Det privata vårdföretaget kan nöjd konstatera att alla boende tillhör den mest lönsamma kategorien.

Nej 2000-talets girighet är inte lika primitiv som på 1800-talet. Den är på ytan sofistikerad och modern med upphandlingar och avtal, fina ord som värdighet och valfrihet. Men bakom ridåerna är de borgerliga partiernas äldrepolitik en katastrof för de gamla. Privatiseringarna har gjort gamla och skröpliga människor till vinstgivande investeringsobjekt.

Våra skatter ska inte användas till vinster åt aktieinvesterare. Skatterna ska gå till en bra omsorg och vinsten ska vara att de gamla som tar emot hjälp mår bra och får det bra. Blir det ett överskott ska pengarna gå tillbaka till äldreomsorgen.