Södertanten

Ju fler vackra ord som sprids och används om äldreomsorgen desto sämre blir den, värdighetsgarantier till trots. Äldreomsorg blir aldrig bra eller värdig när den hela tiden måste göras billigare därför att skatterna sänks. Och om man dessutom lägger ut de gamla på entreprenad till lägstbjudande som i gamla tiders fattigauktioner blir resultatet därefter.

Ett av företagen i branschen är Attendo Care. Så här fint skriver företaget på sin hemsida om sina äldreboenden.

Våra vårdboenden präglas av trygghet och hemtrevnad. Miljön ska vara hemlik och erbjuda gemenskap. Vår utgångspunkt är att ta tillvara på det friska och uppmuntrar till att leva ett så aktivt liv som möjligt. 

Attendo Care är ett riskkapitalbolag som tar emot de kommunala pengarna för äldrevården, alltså våra skattepengar. Så lovar de ta hand om de gamla på så sätt som kommunen föreskrivit i avtal. Men ett rikskapitalbolag har ju inget intresse av att ta hand om gamla och skröpliga människor. Deras intresse och skydighet enligt ägarna är att plocka ut så mycket vinst  som möjligt under några få år. Sen går man vidare till andra objekt som man kan suga ut nya vinster ur.

För att vinsten ska bli så stor som möjligt finns många sätt att jobba. Man anställer outbildad och därmed billigare personal. Använder fler timanställda i stället för heltidanställda. Maten kan man också spara på. Vem kontrollerar? Detalj efter detalj som man drar in på skapar till sist vinsten. De gamla och skröpliga som behöver vård och omsorg får betala med de sista åren av sina liv i en ovärdig miljö.

På Södermalm drivs Vintertullens äldreboende av Attendo Care. Senast förra året riktiades stark kritik mot boendet efter en inspektion från länsstyrelsen. Nu är Vintertullen i blåsväder - nej full storm - igen efter att ett antal sjuksköterskeelever på Ersta Sköndals vårdhögskola efter praktik på Vintertullen genom sin handledare skrivit ett brev till stadsdelsnämnden om upprörande missförhållanden.

Hånfulla tillmälen. Inte få gå på toan. Uppmaning att göra i blöjan istället.  Inte få en andra portion  mat fast man ber om det. Att inte bli tvättad ordentligt. Anställda uppmanas att inte skölja efter intvålningen.  Bara torka av. Ska gå fort. En och en halv A4 fylld av missförhållanden.

I dagarna kör riskkapitalbolaget Attendo Care en reklamfilm i TV4 för sina vård- och omsorgsboenden. Glada gamla spelar boule. Andra lika glada gamla sitter ute vid ett trevligt fikabord tillsammans med leende personal som verkar ha all tid i världen med de gamla. Skyltar med vackra ord som passar värdegrunderna. 

Väntar mig inte att riskkapitalbolaget ska skämmas eller ändra sig. Men jag vill att människor förstår vad som gömmer sig bakom allianspartiernas leende fasader.

I våras publicerade jag den här texten efter att av en händelse kommit över ett nummer av en stor jakttidning. Läste med intresse för man vill ju gärna veta vad som ligger bakom nöjet med så kallad nöjesjakt. Så här kommer inlägget igen lagom till årets vargjakt.

"Fick idag av en händelse i en svensk jakttidning i mina händer. Där kunda man läsa om alla rovdjur som drar runt i vårt land och kostar hundratals miljoner. Jo det är sant. Dom kostar jägarna en halv miljard och dödar man dom så sparar man alltså  en väldig massa pengar.

Så nu förstår ni varför runt 20 000 jägare anmälde sig till att skjuta något tiotal vargar i höstas.  Dom tänkte på sin och vår allas ekonomi. Varje vargrevir kostar 2,1 miljoner kronor i minskat jaktvärde, stod det att läsa i tidningen.  Då förstår väl var och en att man inte kan ha en massa vargrevir överallt. Som drar kostnader. Tillsammans kostar vargarna 84 miljoner  kronor om året i jaktvärde och björnarna 96 miljoner kronor om året.

Men allra hemskaste kostnaderna står de samlade svenska lodjuren för, hela 330 miljoner! En massa stora katter drar runt i skogarna och skapar ett enormt ekonomiskt slöseri!

Det är forskare på lantbruksuniversitetet som har räknat på jaktens ekonomiska värden. På så sätt har man kommit fram till vad alla dessa rovdjur kostar i oskjutet tillstånd. Våra svenska kattdjur är alltså värst av alla. Tuggar i sig massor med rådjur. Och tickar pengar hela tiden."

Det där sistnämnda har jag berättat för min katt Ester. Hon begriper som väl är ingenting.

Har börjat styrketräna igen. Som andra moderna människor går jag till en plats full med maskiner. Helt enkelt en maskinhall för träning. Där placerar jag min kropp i olika maskiner. Gör de för mig korrekta inställningarna och sätter igång.  Drar, lyfter, stretar, håller emot och räknar. Ett, två, tre fyra osv. Kliver ur maskinen och gör någon justering och prövar igen. ett, två, tre, fyra...

När man är en gammal tant måste man hålla på med kroppen. Höll upp med träningen i  nästan ett och ett halvt år. Tyckte fysiken var finemang och att det inte behövdes någon mer träning. Det var helt och hållet fel! Leder stelnade och knän sviktade. Nu är jag åter i maskinernas våld.

För första gången på länge har en del muskler fått något att göra. En påhälsning. Hej muskel!

Kroppen gillar läget. Södertanten också.

Lyssnar på P1 om Brasilia som fyller 50 år, lyssnar och  minns. Vi var där när allt var nytt två år efter invigningen, Arvid och jag. Året var 1962 och han hade just lämnat manuset till sin debutroman till förlaget. Omslaget var klart och ritat av en konstnärsvän.Vi var alla unga som ni förstår. Det innan barnen kom till världen och vi kunde resa iväg hur som helst om ekonomin tillät.

Brasila hade byggts  två år tidigare som ny huvudstad på platsen för landetsd geografiska mittpunkt. Egentligen visste vi mycket litet som staden när vi kom dit utöver att Oscar Niemeyer ritat den och att den var planerad för den nya människan i en jämlik värld. Futuristisk. Vi visste också att  regering, kongressledamöter, statstjänstemän, ja hela statsapparaten  inte alls ville vara där. De ville vara kvar i Rio.  Så är det tydligen fortfarande. 

Arkitekten ville bygga för ljus och luft och försåg de stora bostadskvarterens moderna komplex med rejäla fönsterpartier. I Brasiliens mittpunkt råder höga teperaturer och solen skiner. Vart vi än gick såg vi hur människorna  täckt över de stora fönstrena med filtar och täcken. Allt för att mota bort solljuset och hettan.

Och rots försöken att ska en värld för nya människor fortsatte de som fanns på plats att vilja vara sådana som dom var innan. På bilden syns den stora katedralen från insidan. Ett magnifikt och mycket modernistiskt kyrkobygge. Ute i bostadskvarteren fans små modernistiska vardagskapell. Vi besökte ett litet trekantigt, mycket minimalistiskt sådant med  stram inredning. Det hade redan prytts med massor av plastblommor. Mitt i kapellet tronade en rödkindad och blonderad Maria i rosa klänning och skyar av spets. Så mycket för arkitektens vision av enkelhet.

Runt staden fanns fullt av kåkstäder. Där bodde alla de som byggt staden och höll den igång. Idag har kåkstäderna blivit satellitstäder. Där bor alla som idag sköter markservicen inne i stan.

Jag tror fortfarande på socialt byggande. Men planering och byggande måste utgå från människan och miljön, inte från teoretiska drömmar. Och vad hjälper att man bygger för en värld med nya och jämlika människor om det bara stannar vid detta och det inte följs upp av en politik för jämställdhet i praktiken.