Att passa en måsunge
Måsar på stan är ett otyg. Dom skriker och väsnas i gryningen och bryr sig inte ett dugg om att man vill sova. Många gånger har jag längtat efter att göra processen kort. Precis som stadsjägarna håller beståndet av skator, kraxande kråkor, utsläppta kaniner och duvor i schack. Kan dom inte dra till havs, tänker man. Sluta besvära oss stadsbor.
Det var då det. Nu är det drygt två veckor sedan en granne uppmärksammade mig på en liten måsunge på vår gård. Den pep och sprang undan när vi närmade oss. Helt vilsekommen. Vi diskuterade och trodde den ramlat ner från taket.
Men om vi oroade oss visade det sig vara helt i onödan. Mamma och pappa mås hade haft kontroll hela tiden. Vaktade ungen från skolgårdens lyktstolpar på intill gården eller från taken runtomkring. Gjorde skenanfall mot katten Ester när hon satt på balkongbordet. Väsnades och flög upprört omkring när grannar hade ärenden till cykelstället. Framförallt matade de sin unge och såg till att växte.
Måsungen blev husets samtalsämne. Skulle den klara sig undan duvhöken? Söders många råttor? Efter några få dagar började den göra långa promenader ut på skolgården och bort mot Sankt Paulsgatan.. Skulle den klara trafiken? Ungen traskade runt i omgivningen precis som måsungarna gör ute på skären; Ibland syntes eller hördes inte på en dag. Vi höll tummarna. Promenaderna verkade allt mer riskabla. Vi höll uppsikt. Måsföräldrarna höll uppsikt. Men ungen återkom alltid till gården. Gården var kanske inte en skärgårdsö men för ungen var den hemma.
Nu är ungen ingen dunboll längre. Den knallar runt på gården och dess omgivningar och ser allt mer måsaktig ut. Övar sig på att flyga. Sträcker ut vingarna och flaxar några meter. På skolans tak sitter mamma och pappa mås och skriker uppmuntrande. Ungens pip låter också alltmer måsaktigt. Alltså gällt.
Rätt vad det är kommer måsungen flyga iväg. Nu vet jag hur måsar tar hand om sin avkomma.
Gamla behöver muntras upp?
Södertanten har aldrig varit gammal förr. Det har inte jag heller. Nej, det är ingen personlighetsklyvning. Södertanten är mitt alter ego. Efter ett långt och vilsamt uppehåll återkommer jag nu till bloggen.
Att bli gammal till åren syns utanpå. Förr eller senare. Det andra som finns inuti syns inte. De flesta anar nog eller vet att det där andra finns och behandlar gamla människor precis som vilka andra människor som helst.
Nej, jag menar inte sånt som att lämna plats på bussen åt en gammal medresenär eller åtminstone flytta sitt lilla barn till knät för att därmed bereda plats åt någon som behöver den bättre. Där är särbehandling på sin plats.
Det jag vill skriva om är olika typer av uppmuntrande och skojfriska tilltal man råkar ut för av ingen annan anledning än att upphovsmannen/kvinnan tror man behöver uppmuntran eftersom vi förmodligen, enligt deras uppfattning, står på gravens rand.
Sen är vi ju så gamla också att vi bara av den anledningen är mycket lättroade. Tacksamma över uppmärksamheten. Ungefär så.
Vad som händer nu och som jag aldrig upplevat förut är att inköpen kommenteras på olika sätt. Vid köp av kaffebröd. Nu ska det minsann bli kaffekalas av! Blå frottehanddukar. Nu ska det bli blått och flott! Förutom kvällstidning också den morgontidning jag inte prenumererar på. Nu ska här läsas!
Men jag vill kunna göra mina inköp utan fåniga kommentarer!
Det jag beskriver är en del av de attityder som sammanfattningsvis kallas ålderism. Gamla människor i vårt samhälle behandlas många gånger som mindre vetande och behandlas därefter. Ålderismen har förstås mycket värre uttryck än det jag skildrat här.
Jag vet. Men det hindrar mig inte från att ilskna till över att bli behandlad som en lättroad iditot för att mitt yttre jag bär drag av åldrande.
