Hälsosamtal
När man uppnått en viss ålder kan man få behov av hemtjänst. Eller också behöver man en mer kontinuerlig kontakt med sjukvården. Tidpunkten varierar för när behoven uppstår. Kommuner och landsting är angelägna om att sätta in rätt hjäp vid rätt tidpunkt. Men hur ska det gå till och vilken metod är mest effektiv?
På 90-talet blev det politiskt populärt att föreslå att landstinget skulle satsa på så kallade hälsosamtal med sina äldre invånare, närmare bestämt med folk som fyllt 75. Alla tyckte det var förträffligt. Själv morrade jag ilsket när hälsosamtalen kom på tal inom min politiska omgivning, vänsterpartiet. Jag hade inte på långa vägar ännu uppnått den ålder som förutsattes för samtalet. Men jag kände att det inte skulle kännas bra at bli samtalad med på så där generella premisser. När den tiden kom. Men inget politiskt parti med självaktning ville eller kunde gå emot något så bra som hälsosamtal med de gamla! Så idéerna har sedan dess slagit rot hos flera landsting och kommuner.
Vi fyllda 75 utsattes för ett försök till samtal. Fick en enkät från vårdcentralen att fylla i med en rad frågor om mitt mående.Skulle skatta på en skala 1-5 huruvida jag varit glad den dagen, senaste veckan och så vidare. Man kan säga att jag fick mig ett gott skratt den dagen. Men sedan blev jag också arg. Blev arg av det skälet att jag inte tror den generella metoden att kontakta alla nya 75-åringar är det mest effektiva sättet att nå alla de som verkligen behöver kontinuerlig kontakt med sjukvård och äldreomsorg! För när jag inte svarade på enkäten så blev jag så småningom uppringt av en sjuksköterska som hade som uppgift att få mig till samtal.
Vi är många som mår bra vid fyllda 75 och långt senare. Ska sjukvårdens resurser verkligen användas så generellt som i den här satsningen på hälsosamtal till alla? Jag tycker man ska utvärdera metoden. Det viktiga måste vara att hitta alla de som verkligen behöver hjälp. Inte ödsla tid och kraft på oss som till vidare klarar os själva.
Vad det egentligen handlar om är naturligtvis att man måste sluta generalisera så förbaskat när det gäller gamla människor. Vi är mycket olika och har mycket olika behov.
Hundar och mattar
Jag skulle bara en hållplats och tittade under min korta resa så missnöjt jag kunde på hundsällskapet i hopp om att den fyrbente skulle beordras ner från sätet. Vid avstigningen klädde jag också mitt missnöje i ord. Hövliga men definitivt sura. Men damen mötte bara blickar och tal med ett jovialiskt och hundälskande leende.
Jag gick av. Hunden satt kvar.
Händelsen påminde mig om en annan liknande händelse kollektivtrafiken. Det var på morgonbussen på väg mot Kungsholmen. Fullsatt, trångt och bökigt. När jag fösts till den bakre delen av bussen upptäckte jag en ledig fönsterplats. Bredvid den tomma platsen närmast gången satt en dam.
Ursäkta, sa jag och tittade menande på den lediga platsen. Så som man brukar göra.
Jag har en hund här, svarade damen.
Men kan inte hunden stå, sa jag.
Han står redan, replikerade damen på självklart förklarande sätt.
När jag böjde mig fram såg jag en liten rufsig och kortbent hund stående på bussgolvet nedanför den lediga platsen.
Ibland blir man förstummad. Jag blev det definitivt. Stod resten av vägen.
Nej, jag har inget emot hundar i allmänhet.
Ibland funderar jag till och med på hur trevligt det skulle vara med en liten hund. På promenader skulle hunden trippa bredvid mig och med jämna mellanrum kasta beundrande blickar på mig, ledaren. Men alla sådana tankar stupar genast på att hundar måste tas ut bittida och sent för att sköta sina behov. Morgonpasset känns särskilt avskräckande.
Så jag har katt.
Katten vill inte ha någon ledare och det är inte jag som äger katten. Snarare tvärtom. Åtminstone är det kattens åsikt.
Under en samlingsrubrik
Den kommunala äldreomsorgen speglar den här konflikten. Erfarenhet har jag fått som anhörig. Alla gamla som äldreomsorgen får kontakt med klumpas ihop till en homogen, tacksam och lättroad massa. De som inte passar in får anpassa sig. Alternativ gives inte.
Och borgarnas valfrihet handlar inte om att som föremål för äldreomsorgen få välja mellan bingo och jazz. Inte heller mellan gudsord och politiska diskussioner. Valfriheten gäller vilket bolag som ska sköta om dig när du inte längre klarar att göra det själv.
Frågan handlar i så fall om vad som är viktigast. Valfrihet för kroppen eller själen?
Solen lyser från snöig sky
Just nu skiner solen in i mitt hem. Samtidigt snöar det. Hur ska det tolkas? Min samlade kropp och själ vet varken ut eller in. Men hade det varit varmt ute skulle nederbörden skapa en vacker regnbåge. Jag bestämmer mig. Snö eller inte. Bortom snöbyarna finns en regnbåge.
Det är dags att plantera om pelagonerna och kanske förså några frön. Det blir som ett slags besvärjelse. Från och med nu ska det börja våras. Så det så.
Insnöat
Man står still i en snöhög. Svårt att ta sig fram helt enkelt.
Ett exempel på stillastående är den insnöade monarkin. Att vi har ett statsskick där statschefsposten är något som ärvs i stället för att väljas i demokratiska val är skamligt och pinsamt.
Och pinsamheterna accelerar nu när kronprinsessan ska gifta sig. En del tycker det blir mer demokratiskt för att den blivande gemålen är från Ockelbo. Blir det mer demokratiskt för att stadschefstiteln i framtiden kommer till hälften från Ockelbo? Naturligtvis inte.
Slottsfamiljen kan vara hur trevlig som helst. Kronprinsessan hur ambitiös som helst. Men du och jag har inte valt dem. De har ärvt sina positioner och vi betalar.
Fram med snöskovlarna!
Gammal är äldst?
Det är konstigt att bli gammal. Man fattar det inte. Rynkig utanpå men inuti är man ju likadan, fast klokare förstås. Det heter att gammal är äldst, men den som är äldst är inte alltid den som är mest fast i gamla värderingar.
Hur som helst. Vi som håller på att bli gamla eller är gamla har ju inte varit med om det förr. Vi har ingen erfarenhet av det om jag får säga så. Vi bryter hela tiden ny mark var och en för sig.
Ja det finns ju specialister på äldre. Inom äldreomsorgen till exempel. Där kan man få en föraning om vad som förväntas av en. Man ska inte bara höra dåligt man ska bli litet korkad också. I vart fall är det uppfattningen man får om man ringer upp det samlade telefonnummer för äldrefrågor som den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus inrättat under namnet Äldre direkt.
Där möts man av en kvinnlig telefonsvararröst som inte bara nöjer sig med att tala tydligt (vilket man ska i alla telefonväxlar) utan övertydligt och långsamt på ett sätt som en del gör när de talar till små barn på oerhört nedlåtande och kränkande sätt. Ring själva och kolla, 08-806565, bli arga och/eller få er ett gott skratt.
Ett gott skratt förlänger ju livet sägs det.
