Hittekatten Ester
Trodde aldrig jag skulle bli med katt igen. Men omständigheterna ville annorlunda. Den 2 oktober förra året kom Ester in i mitt liv. Hon var dammig, mager, hungrig och väldigt törstig. Här tittar hon ut från ett överskåp i sovrummet. Då vid vårt första möte tittade hon skrämt och ängsligt ut från krypgrunden under kolonistugan. Från mörkret längst in under stugan hördes ett högljutt pipande. Det skulle senare visa sig vara två veckogamla morotsfärgade kattungar.
Vi träffades alltså i början av oktober förra året. Hade varit vid Medelhavet en vecka och kom för att inspektera kolonin. Det var en vecka när sommaren abrupt gått över till höstkyla. Men inget regn så det var torrt i Rackarbergets sluttning. Jag lyckades locka fram Ester med hjälp av ett paket torrfoder som jag skramlade. Få katter kan motstå det ljudet.Hon fick vatten.
Det tog tre dagar och hjälp av dotter och ena dotterdottern innan vi lyckades få med både ungar och kattmamma hem till mig. Ungarna döptes till Boris och Morris och stannade hos oss tills de var 12 veckor. Nu bor de tillsammans i ett nytt hem i Småland. Ester blev kvar. Skygg, rädd och väldigt vaksam. Men på något sätt hjälpte kattungarna henne att förstå att jag kanske inte alls var riktigt lika farlig som de människor hon tidigare hade erfarenhet av. För ungarna var ju inte det minsta rädda för mig.
I början var hon utsvulten. Tuggade på disktrasan. Alltid fanns det väl något där som kunde ge näring. Åt allting inklusive det hon kunde roffa åt sig av min mat. Nu äter hon mer normalt som katter brukar göra. Nu har hon också börjat prata med mig. Kurrar och jamar litet försiktigt. Vill kolla vad jag gör och vara nära. Men inte i knät. Där går gränsen än så länge.
Varje morgon väcker hon mig. Försiktigt. Hoppar upp i sängen och nosar med kall nos och spinner. Nästan ohörbart. Nu har hon också börjat slicka mig. I håret.För att hon vill jag ska vakna. Hon slickar och slickar med långa tag med sin sträva tungan precis som katter slickar sig själva. Eller slickar kattungar och andra katter de tycker om. Ibland gnager hon till litet på samma ställe.För att göra extra rent. Precis somn katter gör när de slickar sig. Och lika metodiskt. Hon börjar i nacken och jobbar sig uppåt mot hjässan.
Har haft katt i nästan hela mitt vuxna liv. Och det är långt. Men hade aldrig tänkt mig starta om med en ny katt. Så kom Ester. Vad ska jag göra? Hon är fortfarande mycket rädd för människor. Jag accepteras nog för att jag inte uppfattas som en av de där dumma och elaka människorna. Jag är som en katt bland andra. Visserligen kan jag inte hoppa upp och sätta mig på garderobens överskåp. Men det har Ester överseende med.
Hon verkar gilla mig ändå.
Pelargonier
När jag var barn var alla pelargonier röda. Om det fanns rosa, cerise, vita eller andra icke-röda pelargonier så existerade dessa utanför min värld.
Men nu finns det minsann färger och nyanser att välja mellan! Jag är galen i pelargoiner. I skalan vitt, cerise, mörklila, rosa i olika nyanser och allt där emellan.
Men inte rött!
Politiskt tänkter jag rött och ser rött. Men inte när det gäller dessa växter.
Jag har dom hemma och jag har dom i kolonin. Överallt!
Några av mina rosa exemplar är storvuxna som små buskar. Det beror säkert på gener. Om nu växter har det. Men också på att jag lärt mig beskära pelargonier som just buskar.. Inte att klippa dom jäms med fotknölarna.
Det var allt jag hade att berätta. Bloggen har verkligen inaktiv under sommaren. Dvs jag har varit inaktiv. Men snart är det dags igen med nya bloggar och nya erfarenheter från att aldrig ha varit gammal förr.
Surfa med Telenor
På Södertantens senaste räkning från mobilföretaget Telenor står det att man vill ha betalt för mobilsurfning. Eftersom hon verkligen inte surfat med mobilen eller har en aning om hur man i så fall bär sig åt försökte hon förgäves nå kontakt med Telenor.
På angivna telefonnummer svarar en glad röst som lämnar 3 olika alternativ att trycka på. 1,2,3...ja ni vet. På nummer 3 - frågor om fakturor - gav ytterligare 1,2,3...alternativ. Alla alterntiver lämnade standardiserade svar med dataröster. Inte en levande människoröst någon stans.
Men under tryckandet på olika alternativ fick Södertanten till exempel veta numret på fakturan. Belopp. Och hur den skulle kunna betalas. Sådant som hon redan visste. Fakturan låg bredvid telefonen. Det var med anledning av denna faktura hon försökte få kontakt.
Till sist övergav Södertanten telefonen och gick till datorn för att få kontakt. Det var heller inte enkelt. Kontakten skulle skötas på så vis att Södertanten måster skaffa sig ett lösenord. Sen skulle sesam öppna sig.
Men Södertanten vill inte krångla med lösenord som sen i alla fall glöms bort. För något så enkelt som att fråga om en faktura. Det gällde ju inte statshemligheter eller bankkontot, precis.
Dagen efter iTelenors butik vid Skanstull fick Södertanten till sist kontakt med en levande representant för företaget. Han påstod visserligen att det inte alls var omöjligt att nå kontakt med kundtjänsten och ställa frågor och få svar. Vad skulle han annars säga? Men han hjälpte.
Han slog ett nummer till kontoret och berättade att en kund med faktura nummer si och så felaktigt blivit debiterad mobilsurfning och ville de vara så vänliga och stryka detta. Svårare var det inte.
Södertanten gick därifrån lättad med grubblande. Varför krånglar ett stort företag till det så för sina kunder när det egentligen kunde vara så enkelt. Att nån svarar i telefon när man ringer och frågar.
Sista framträdandet
Jag hade packat ihop varorna i snabbköpet och skulle till att gå. Kvinnan som höll på att betala vände sig mot mig. Kan du inte vänta en stund. Det är något jag skull vilja säga. Jag är strax klar.
Jag stannade. Blev nyfiken. Det var ingen jag kände eller kände igen så där direkt.
Så berättade hon. I höstas hade hon lyssnat till min livskamrat Arvid som berättade om sitt författarskap. Det var på en träff med arbetskamrater inom arbetsterapin.
Det var så fantastiskt och vi ville höra en fortsättning. En annan gång. Men det blev ju inte så. Han gick bort. Ville bara säga det. Hur fantastiskt det var och hur han berättade.... Tänkt om man hade kunnat spara allt det som fanns uppe i hans huvud.. Nu är det bara borta.
Ja ungefär så sa hon. Och där stod jag nästan gråtfärdig av rörelse och tacksamhet över den främmannde kvinnan som bara dök på mig snabbköpet för att posthumt hylla min livskamrat. Hon gjorde det som många av oss skyggar för. Vågade närma sig en främmande människa. Ge beröm även om det också innebar att tala om döden.
Detta är bakgrunden. På senhösten bjöd en av arbetsterapeuterna på äldreboendet min man till möte med hennes kollegor. De ville att han skulle tala om sitt författarskap. Hur det hela började med åren till sjöss. Allting ordnades inför mötet. Färdtjänst och sådant.
Mötet skulle komma att bli hans sista framträdande på författarscenen. Han var efteråt själv mycket nöjd med kvällen.
Och nu ett drygt halvår efter hans bortgång får jag berättat för mig av en främmande kvinna. Trots år av sjukdom och svåra smärtor kunde min livskamrat fänglsla en publik med sitt berättande.
Nu finns minnena och böckerna kvar.
Sol och skugga
Klockan är snart halv nio. Hemma på balkongen på baksidan av Hornsgatan visar termometern på 26 grader. Nere på gården sitter en barnfamilj och äter vid ett av borden. Grillen är igång.
Det är varmt. Men här klagas inte. För ett halvår sen fick Södertanten stulta sig fram på trottoarer fulla med såphala isvalkar.Hon är ändå ganska pigg och rask. Gamla människor med rullatorer och barnvagnsförare kunde knappast ta sig fram över huvud taget, än mindre gå över gator. Snövallarna hindrade.
Om det är varmt och solen gassar för mycket kan man gå in i skuggan. Varje gata har en skuggsida.Ska man vara filosofisk så gäller det förresten inte bara gator som bekant. För det mest i alla fall. Man kan sitta på en bänk under ett träd i en park. Eller om man föredrar det gå in i en modern livsmedelsaffär. Där kan man bli kyld som vilken färskvara som helst.
Södertanten är lyckligt lottad med en kolonistuga ovanför Årstaviken. Nedanför Södersjukhuset. Där gassar solen. Men då finns den stora lönnen och hammocken med skuggande soltak.
Men patienterna på Södersjukhuset där ovanför har inte samma möjligheter aytt välja. De flesta vårdsalarna ligger mot söder. En fantastisk utsikt men också väldigt gassigt dagar som denna. Övriga lokaler för sjukvårdarbete och adminstration vätter mot norr. Litet svalare där.
Min livskamrat låg på SöS vid olika tillfällen sommartid under åren av sjukdom. Det kunde bli varmt!
Nu undergår SöS en ytterligare renovering. Det verkar för övrigt pågå för jämnan. Men har någon någon gång tänkt på att installera luftkonditionering? Eller kanske vid komman ombyggnad fundera över om inte alla sjuksalar borde flyttas mot norrsidan och alla annan verksamhet åt den tidvis upphettade sydsidan?
ÖB bestämmer
Men nu går det inte längre.
Igår kväll i TV 4-nyheterna och i Rapport hörde jag att överbefälhavaren beslutat att svenska soldater i Afghanistan ska få skjuta först och fråga sen. Så gör ju amerikanarna så varför inte svenskarna? Han har också bestämt att svenskarna i Afghanistan själva ska få bestämma över vilka krigsoperationer man ska företa.
Beslutet ligger inom ramen för ett övergripande beslut riksdagen tidigare fattat. Så tolkar i vart fall ÖB saken, enligt media. Fast jag är inte säker på att alla i riksdagen riktigt fattade att dom beslutade om en krigsförklaring när dom tryckte på knapparna för svenska fredsbevarande insatser i Afghanistan.
Nyheten om att Sverige nu är i krig på riktigt har inte orsakat någon medial uppståndelse. Det är ju medelhavsvärme, semester och Almedalen. I Svenska Dagbladet renderade nyheten en liten TT-notis på 11 rader. Aftonbladet som jag läst i kväll hade fullt upp med Littorin.
Den enda politikern som kommenterat ÖB beslut var Lars Ohly. Tyvärr missade jag det. Han var arg har jag hört. Men det är skrämmande att inga andra kommenterat.
Och jag undrar om inte ÖB överträtt sina befogenheter. Fast han kanske har konsulterat högsta försvarhönset, nämligen statschefen. Kungen alltså. Och han skickade ju sin dotter Viktoria och blivande måg, numera prins Daniel till Afghanistan i våras. Försöksballonger?
