Södertanten

Det är ganska skönt att fira midsommar i stan. Trafiken tystnar. Ingen hets. Man behöver inte göra viktiga saker.
Det är i alla fall ingen idé att försöka. Alla viktiga personer som borde svarat på  viktiga samtal har försvunnit. De firar midsommar. Skuttar  som små grodor runt midsommarstången. Ligger i hängmattan. Äter och dricker gott ute i det gröna omgivna av familj och goda vänner. Blomsterkransar.

Sån är idealbilden av en svensk midsommar. Minns hur det var när barnen var små och vi blev kvar i stan över midsommar. Man vill ge sina barn kransarna, dansen och de sju sorters blommorna ändå. På den tiden fanns det kommunala midsommarfiranden. Vi gick dit. En gång till den nu nedbrunna Tantogården. En Söders egna lilla folkpark. Litet töntigt runt midsommarstången. Men vilka midsommarfiranden är inte det?

Det gick bra men innerst inne var det  kohagarna, midsommarblomstren, smörblommorna  och prästkragarna som gällde. När också barnbarnen har blivit stora spelar det ingen roll längre. Inte för Södertanten som person. Kolonin prunkar och solen skiner. 
 
Idag finns inte mycket kvar av lokala midsommarfiranden i stadens regi eller med stöd av det offentliga. Skansen finns kvar förstås. Men dit hittar inte alla. Tyvärr. Dessutom för i alla fall inte alla plats där. Det är fullsmockat som det är. Och det kostar inträde. Har man flera barn blir det en slant. Firandet på Riddarholmen verkar ha försvunnit.  Det var ändå gratis.

Vart tar alla mammor och pappor med stadsbarn vägen på midsommar? De som inte har råd och möjlighet?. De som inte har vänner eller familj på landet eller eget sommarställe? Vad gör de nu för tiden? Vem ställer upp? Vad finns att göra som inte kostar? Var tog barnperspektivet vägen inom politiken? 

Södertanten har tidigare berättat om höns hon haft. Det har också funnits en tupp. Det var två somrar vid kolonistugan. Det började med tre svarta dvärghöns inköpta i en villa i Spånga. En tuppkyckling och hans lika gamla hönssystrar. De åkte med Södertanten med pendeln från Spånga station till Söder och med 4:ans buss sista biten. I en kartong.

Det fanns också en fasantupp i området. Denne kom fram till stugdörrens närhet ibland och fick mat. När hönorna började bli könsmogna kastade de beundrande blickar på den stilige fasanen. Bror tupp fattade ingenting. Allt var frid och fröjd  tills hormonerna i den unge tuppen också kommit på plats en dag.  Då blev han svartsjuk och gjorde ett  häftigt utfall mot den stilige.

Det skulle han inte gjort. Fasanen angrep direkt och fick stackars tuppynglingen att flyga eller flaxa omkring 20 meter ner till staketet utmed allmänningen. Aldrig har Södertanten sett en tupp eller höna långflyga på det sättet.

När tuppen nu blivit vuxen skulle han enligt sin egen mening ta hand om hönorna. Och det gjorde han med besked. Hittade han nåt gott i rabatterna kacklade han på dem. De kom alltid om än litet tvekande ibland. Men herregud, inte nu igen, tror han att vi inte fixar det här själva. Verkade de ha tänkt om nu höns kan tänka. När hönorna kom dit han kallat dem stegade han bakåt, eller åt sidan. Mycket chevalereskt. Varsågoda. Ät!

Så pågick det hela sommaren. Så fort tuppen hittade nån godsak kallade han på sina hönor som genast skulle lägga allt åt sidan för att picka i sig det han så tjusigt avstod från att ta själv. Det upprepades hela tiden. Hönorna såg mycket besvärade ut ibland. Fick avbryta sitt eget pickande för tuppen behövde tillfredställa sin bild av en god familjeförsörjare. Som om de inte skulle klara sig själva!

Ofta hade han lömska baktankar med sin chevalereskhet. Eller så var det inte baktankar utan helt enkelt hans natur. Då jagade han efter nån av hönorna för att sätta på henne. Ett vilt kacklande utbröt från båda håll. Hönan sprang för livet och tuppen efter i blomrabatterna. Ett herrans liv.

Det enda som kunde överrösta det ståhejet och kacklandet vid kopulerandet var när en av ambulandsflygets helikoptrar kom in för landning vid Södersjukhuset på berget strax ovanför. Ett bullrande oljud om än nödvändigt. Då sprang både tupp och hönor platt utmed marken som streck och gömde sig i stora perennrabatten.

Det är vad Södertanten lärt sig om tuppar och hönor.

Södertanten flaggar gärna. Men inte för kung och fosterland. Däremot gärna i julgranen och vid kolonistugan när solen skiner. Eller nån fyller år. Hade Södertanten haft en båt skulle den ha en liten flagga i aktern vid fint sommarväder.

Det är inget fel med flaggor. Det är inget fel i att tycka om det landet man bor i och kanske är född i. Helt legitimt och sunt. Men dagens försök att krysta fram en svensknationell stolhet är inte sunt.  Nationalism har aldrig fört något gott med sig.

Detta år kombineras det påträngande nationaldagsfirandet med kommersiell och rojalistisk bröllopsyra av sällan skådat slag. Dessutom med extra tyngd genom Stockholms stads bröllopsjippo "Love Stockholm".

Södertanten som i alla tider har födelsdag denna dag firade den idag som vanligt i kolonin. Men hissade inte flaggan utan lät vimpeln fladdra som vanligt. Allt blev bra ändå.

Men det säger kanske  en hel del om den negativa laddning visavi flaggor och sånt som det överdrivna och påträngande, kommersiella och rojalistiska nationaldagsfirandet för med sig.

När Södertanten var liten rådde det krig ute i Europa. I Sverige var det beredskap och ransonering. Tidvis också mörkläggning. Det rådde en viss övergripande sammanhållning. Men inte nationalism! Hos vissa grupper fanns det förstås. Men inte i det stora hela.

Sen fanns det en gammal gubbe som delade ut flaggor på Skansen till nigande tanter och hurtiga scouter. Det var kungen. Vem brydde sig?

Ungarna  på gatan sjöng !"Du gamla du fria du smällfeta ko". Förmodligen som en reaktion på folkskolans sångbok innehållande sådant som "Mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än, stål i arm och mod i barm" och annat liknande. Våra nidvisor var sunda reaktioner.  Vi hade inte skolavslutningarna i kyrkan heller för den delen utan på skolgården. Som jag minns var det alltid sol. Flaggan var i topp och överläraren höll ett litet tal. Resten av avslutningen skedde i klassrummet.

Många tycker att flaggviftandet och nationaldagsfriandet är ett bra sätt att ta tillbaka flagga och nationalskänsla från Sverigedemokraterna och andra nationalistiska grupperingar. Södertanten är inte så säker. Vad är det för fel med internationall solidaritet och att begränsa det mesta flaggandet till vackert väder, födelsedagar, kolonistugor, fritidsbåtar och julgranar?

Nu ska det bli Love Stockholm. Södertanten tänker inte delta. Inte för att hon tycker illa om Love. Eller kärlek som vi brukar kalla det. I stadshuset har de styrande en fäbless för att uttrycka sig på engelska ibland. Kanske tycker dom att dom är mer i tiden då.

I fjorton dagar ska det bli Love på Stockholms gator. Från nationaldagen tills dess Bröllopet ägt rum. I början hade de styrande tänkt sig att Sveriges alla poeter skulle skriva kärlekdikter med anledningen av Bröllopet. Dikterna skulle hängas upp i träden på Strandvägen. Eller läsas upp av små hängande bandspelare?

Men det var inta så många diktare som ville vara med om Hovpoeternas revival. Så det blev en miss.  Love Stockholms finns ju kvar förstås. Fast om det kommer så många resande för att vara med om Bröllopet återstår att se.

Hotellen rapporterar att det inte finns fler bokningar än vad som är normalt så här års. Charterbussar från landsorten till Bröllopet har ställts in på grund av bristande intresse. Många flyr stan för att slippa undan. Det ordnas alternativa fester. Ungefär som det ordnades alternativ till schalgerfestivalen på 70-talet.

Men de gamla på Söders vård- och omsorgsboenden ska bli bjudna på något som kallas  folkets bröllopstårta
på den Stora Dagen. Elller Wedding Cake för att uttrycka sig på de styrandes språk. Gamla förutsätts alla tycka jättemycket om Kungahuset. Åtminstone är det vad stadsdelsförvaltningen tror.

Södertanten anser att detta är ännu ett uttryck för ålderism.

'