Södertanten

Igår på tunnelbanan hade en dam  placerat sin hund sittande på sätet mitt emot henne. Det var ingen liten knähund  utan en rejäl best. Uppåt en meter från hjässa till tassar i sittande ställning. Bredvid matte satt en bekant till henne och båda var inbegripna i ett livligt samtal. Då och då kastade matte en förtjust blick på den fyrbente.

Jag skulle bara en hållplats och tittade under min korta resa  så missnöjt jag kunde på hundsällskapet i hopp om att den fyrbente  skulle beordras ner från sätet. Vid avstigningen klädde jag också mitt missnöje i ord. Hövliga men definitivt sura. Men damen mötte bara  blickar och tal  med  ett  jovialiskt och hundälskande leende.

Jag gick av. Hunden satt kvar.

Händelsen påminde mig om en annan liknande händelse kollektivtrafiken. Det var på morgonbussen på väg mot Kungsholmen. Fullsatt, trångt och bökigt. När jag fösts till den bakre delen av bussen upptäckte jag en ledig fönsterplats. Bredvid den tomma platsen närmast gången satt en dam.

Ursäkta, sa jag och tittade menande på den lediga platsen. Så som man brukar göra.
 
Jag har en hund här, svarade damen.

Men kan inte hunden stå, sa jag.

Han står redan, replikerade damen på självklart förklarande sätt.

När jag böjde mig fram såg jag  en liten rufsig  och kortbent hund stående på bussgolvet nedanför den lediga platsen.

Ibland blir man förstummad. Jag blev det definitivt. Stod resten av vägen.

Nej, jag har inget emot hundar i allmänhet. 

Ibland funderar jag  till och med  på hur trevligt det skulle vara med en liten hund. På promenader skulle hunden trippa bredvid mig och med jämna mellanrum kasta  beundrande blickar på mig, ledaren. Men alla sådana tankar stupar genast på att hundar måste tas ut bittida och sent för att sköta sina behov. Morgonpasset känns särskilt avskräckande.

Så jag har katt.

Katten vill inte ha någon ledare och det är inte jag som äger katten. Snarare tvärtom. Åtminstone är det kattens åsikt.

Tanken med min blogg är att skriva om hur det är att bli gammal. Personligt och politiskt. Om alla oss som inte begriper att vi numera ingår i gruppen åldringar under samlingsrubriken pensionärer. och som inte fattar hur det gick till. Vi stod ju alldeles nyss mitt i livet!

Den kommunala äldreomsorgen speglar den här  konflikten. Erfarenhet har jag fått som anhörig. Alla gamla som äldreomsorgen får kontakt med klumpas ihop till en homogen, tacksam och lättroad massa. De som inte passar in får anpassa sig. Alternativ gives inte.

Och borgarnas valfrihet handlar inte om att som föremål för äldreomsorgen få välja mellan bingo och  jazz. Inte heller mellan gudsord och politiska diskussioner. Valfriheten gäller vilket bolag som ska sköta om dig när du inte längre klarar att göra det själv. 

Frågan handlar i så fall om vad som är viktigast. Valfrihet för kroppen eller själen?

När det gäller solsken är jag extremt lättlurad. Tycker livet ler och upplever allt jag möter i ett rosa skimmer. Nåja. Inte allt. Det mesta. Jag är en riktigt vädermänniska. Mörka moln gör mig trött och dyster. Regn eller  snö likaså. Sol gör mig glad.

Just nu skiner solen in i mitt hem. Samtidigt snöar det. Hur ska det tolkas? Min samlade kropp och själ vet varken ut eller in. Men hade det varit varmt ute skulle nederbörden skapa en vacker regnbåge. Jag bestämmer mig. Snö eller inte. Bortom snöbyarna finns en regnbåge.  

Det är dags att plantera om pelagonerna och kanske förså några frön. Det blir som ett slags besvärjelse. Från och med nu ska det börja våras. Så det så.

De  osannolika snömassorna som vräkt ner över oss de senaste två månaderna  förklarar tydligt hur ordet insnöad används i överförd bemärkelse.  Snön hindrar framsteg och rörelseförmåga. Insnöade människor, idéer och tankar hindrar framsteg och utveckling.

Man står still i en snöhög. Svårt att ta sig fram helt enkelt.

Ett exempel på stillastående är den insnöade monarkin. Att vi har ett statsskick där statschefsposten är något som ärvs i stället för att väljas i demokratiska val är skamligt och pinsamt.

Och pinsamheterna accelerar nu när kronprinsessan ska gifta sig. En del tycker det blir mer demokratiskt för att den blivande gemålen är från Ockelbo. Blir det mer demokratiskt för att stadschefstiteln i framtiden kommer till hälften från Ockelbo? Naturligtvis inte.

Slottsfamiljen kan vara hur trevlig som helst. Kronprinsessan hur ambitiös som helst. Men du och jag har inte valt dem. De har ärvt sina positioner och vi betalar.

Fram med snöskovlarna!