Södertanten

Det har varit många avslöjanden sista tiden om sexuella övergrepp på barn inom katolska kyrkan. Avslöjandena har närmat sig den heliga påvestolen.

Men anledning av nya avslöjanden intervjuades den svenske högste företrädaren för romerska katolska kyrkan i Sverige, nämligen Anders Aborelius, i radio häromdagen.  Han tyckte avslöjandena var förfärliga. Framgick det. Det fanns också regler i svenska katolska kyrkan om hur sådan kan undvikaä. En präst får till exempel aldrig någonsin vara ensam med ett barn i ett rum. Någon annan måste också vara där.

Men är inte det väldigt kränkande för den här personen, undrade den kvinnliga journalisten. Jag menar?

Biskopen svarade egentligen inte på det. Vad skulle han säga? Ja, inom vår mäktiga katolska kyrka är vi oerhört sexfixerade. Det kunda han ju inte svara. Det förstår väl alla. Herregud. Hur skulle det se ut!

I kväll hörde jag samma biskop igen. På TV när han kommenterade att två svenskar anmält att de som barn i Sverige blivit utnyttjade av katolska präster.  Aborelius beklagade förstås. Tog avstånd. Och frågade  sig, litet retoriskt i intervjun.

Hur ska man hitta rötäggen? Genom att offren träder fram.

Då vet vi det. Det är offren som ska slå larm. Offren måste fixa det. Katolska kyrkan har förstås inget ansvar.

Lika litet ansvar som denna mycket hierarkiska och mycket mansdominerade organisation har när det gäller synen på aborter och synen på preventivmedel.

Det finns mässor och mässor. Det finns båtmässor och bilmässor. Och så högmässor förstås. Men för mig finns bara en enda mässa och det är den stora trädgårdsmässan ute i Älvsjö. Varje vår har jag besökt den. Ända från starten i Sollentuna för många år sedan. Fast i år tvekade jag.

Enligt media skulle  det kungliga bröllopet vara årets tema. Har inget mot bröllop i allmänhet men men desto mer mot den rojalistiska yra som media, inklusive public service nu försöker pressa fram inför det kommande kronprinsessbröllopet. Tyckte det verkade bara bli för mycket.

Sen gick jag dit i alla fall. Och insåg att media nog förletts av sina egna skriverier och övertolkat verkligheten efter egna huvuden.

Jag hittade nämlien bara ett enda brudpar. Det fanns uppe  på en rund, tårtliknande och blomklädd plattform. Paret föreställde inte en man och en kvinna utan gestaltades av två kvinnliga skyltdockor. Som dessutom var helsvarta. 

Ett  helsvart gaypar på en bröllopstårta är ganska långt från de konungsliga bröllopsförberedelserna, eller hur? 
Det är bara att tacka kreatören av den aktuella montern. Protesten gick hem hos Södertanten. 

Ett par dagar efter 1 april läste jag i Svd att man i Norga infört skottpengar på höns. Förklaringen var att det producerades alldeles för mycket ägg. Det lät väldigt trovärdigt. En intervju med en representant för den norska motsvarigheten till lantbruksstryrelsen gav tyngd åt notisen.

Hur som helst kom jag att tänka på hönsen i mitt liv. Det var ju påsk dessutom. Det är mycket fjäderfän då. 

För många år sedan när barnen var små köpte vi ett antal utslagna hönor från äggfabriken i Forshaga. Det var sommartid på torpet. Priset var 1 krona styck. Hönsen saknade fjädrar och var mycket eländiga. Men efter någon veckas rehabilitering började fjädrarna växa ut. Snart uppträdde de som höns gör mest.

En av hönorna döptes av sonen till Helmuth Balderis. Denne Helmuth var stor stjärna i det sovjetiska hockeylandslaget och sonen  varm anhängare av såväl ishockey som det framgångarika laget.

Drygt ett par decennier senare stötte jag ihop med den stora stjärnan som gett namn åt en av våra hönor. Det var en politikerresa till Baltikum och Riga. Ärendet var eventuellt samarbete vad avsåg forskning inom det biomedicinska  området. Den store f d hockeyspelaren var en i en grupp lokala politiker som kallats in för att träffa sina svenska Stockholmskolleger.

Vi satt mitt emot varann vid ett långt bord. Den store gjorde inte den minsta ansats att visa sig intresserad av diskussionen som pågick vid bordet huvudända med hjälp av tolk. Hans kroppsspråk och minspel visade hur löjligt han tyckte det hela var. Bredvid honom satt en kvinnlig politikerkollega till honom. Ganska  snygg och ung. De viskade och fnissade ihop. Oavbrutet.

Glansig grå kostym och mörka pilotglasögonen talade inte heller till hans fördel. Inte hos mig i vart fall. Hjältegloran som inspirerade till ett hönsnamn hade för länge sedan smält. Precis som den is han gjorde karriär på.

Ända sedan dess har jag ångrat att jag inte böjde mig över bordet och berättade. Att han gett namn åt en höna. Jag ville slå hål på hans uppblåste ego.

Men jag uppträdde  artig som man förväntas när man är gäst. Jag teg.

Idag skulle jag inte hållit käft.

Strax före klockan nio igår kväll lämnade jag Medborgarhuset och gick ner i tunnelbanan för att åka hem. Litet bökigt eftersom jag då måste byta vid Slussen för att komma till Mariatorget. Men gamla kära 66:an som snällt går på tvärs över  Söder hade just gått. Och den går sannerligen inte så ofta. Särskilt inte på kvällarna.

Nere på perrongen hamnade jag nästan mitt i något som jag först uppfattade som ett skojbråk med 5-6 pojkar i övre tonåren i farten. Ja det kallas skojbråk när killar puckar på varann och inte menar allvar.

Men det var inget skojbråk. Det var fullt slagsmål. Killen som var mest utsatt ramlade mot mig så jag fick hoppa undan. Killen som verkade vara på hans sida föll också. Men flög upp igen.  Allt gick jättesnabbt och utspelade sig precis nedanfär trappan på persongen intill spåret. Killarna skrek och gormade. Ingen ville ge sig.

Visste inte vad jag skulle göra annat än stå kvar och hoppas att ingen hade kniv. Tog fram mobilen. Det fanns fullt av folk där nere. Längre bort.

De enda som ingrep var två kvinnor i 40-årsåldern. Den ena försökte fösa bort killarna från perrongkanten och upprepade gång på gång: "Akta er, tåget kommer när som helst, kommer när som helst! Akta er!" Den andra försökte sära på slagskämparna genom att få pojkarna på ena sidan att gå därifrån, uppför trappan. "Gå här ifrån nu, gå bara härifrån".

Och som ett under upphörde slagsmålet och tre tonårskillar försvann uppför trappan ungefär samtidigt som tåget susade in på stationen.

De två kvinnorna som inte alls var i sällskap utan ingrep var och en för sig var de enda som gjorde något alls av alla människor som fanns nere på perrongen. Alla vuxna män som hade kunnat ingripa och lugna ner situationen höll sig undan.

Jag klev på tåget på darriga ben men ganska stolt över de två okända kvinnorna som vågade ingripa.

Från invigningen av Slussen 1935

Sedan början av 70-talet har inga ordentliga satsningar gjorts för att underhålla trafikapparaten Slussen. Absolut ingenting.  År efter år har Slussen förslummats. Betong vittrat. Kakel i gångarna spruckit. Dålig belysning fått fortsätta att vara dålig belysning. Förslumningen blivit allt tydligare. Det var varit en medveten förslumning.

För under alla dessa år har starka krafter jobbat  för att riva Slussen och bygga något nytt. Och nu tycker man väl att man lyckats. Resultatet är ett förskräckligt planförslag.

Den klassiska trafiklösningen med klöverblad ska ersättas av en bred motorväg rakt in mot Gamla Stan. Möjlighet att promenera in till Gamla stan, javisst. Fast det kan man idag också men nu med utsikt!! 

Sen ska hela strandlinjen på södra sidan peppras fullt med bastanta byggnader som definitivt kommer att täppa till utsikten till och från det som idag är Slussen och Södermalmstorg med kringliggande byggnader, bland annat Katarinahissen.  Det blir ett slut på att kunna se Saltsjön, Riddarfjärden, Söders siluett och Gamla stan i ett svep när du står och väntar en en av alla bussar som stannar vid Katarinavägen eller på Södermalmstorg.

De enda som kan vinna på det nya förslag är kollektivresenärerna från Nacka. Värmdö och Saltsjöbaden. Och det är ju alltid nåt. Dom behöver verkligen en ny och bättre terminal! Men det sorgliga och typiska i hela den här historien är att det under alla dessa år inte lyfts ett finger från stan och landstinget att på ett konstruktivt sätt försöka lösa det problemet utan att riva hela Slussen. 

Jag är övertygad om att det är möjligt att fixa en bra och modern terminal utan att ta till så drastiska metoder som att riva hela Slussen och bygga nytt. I vart fall måste det gå att finna en mycket, mycket bättre lösning än den som nu är aktuellt.

Nu är det så kallade samrådet avslutat. Men jag tror inte att protesterna kommer att tystna.

Vad är det för dårar som härjar i stan?

I  ICAs kundtidning läser jag om ICAs nya kokbok med nya landskapsrätter. Kungen har lämnat ett bidrag får man veta. En foto stort som ett frimärke visar kungen med en elvisp i högsta hugg.

Då slog det mig. Som en blixt från klar himmel. Vem skulle passa bättre som en ny ICA-Stig om inte kungen? Han är ovanligt vanlig och har precis som ICA-Stig en stark känsla av att vara betydelsfull. ´

Inte så att jag tycker Hans Mosesson gör en dålig ICA-Stig. Tvärtom! Och jag vill verkligen inte göra honom arbetslös. Men han kanske behöver en vikarie då och då?

Det är naturligtvis stor skillnad på att som skådespelare spela en roll och att som amatör bara göra den. Och det får man nog säga att kungen blivit type-castad. Av mig.  Utan att veta om det. Kanske blev jag inspirerad av att se Kobra på TV 2 i går kväll. Ibland kan ju verkliga personer från en verklig miljö göra ett jobb väl så bra eller till och med bättre än  en utbildad skådespelare.

Jag tror kungen skulle göra ett jättebra jobb!

Värdegrund och garantier har blivit populära begrepp inom sjukvården och äldreomsorgen. Det där med värdegrund verkar vara speciellt älskat av kristdemokraterna. Vid årsskiftet gick folkhälsominister Maria Larsson (KD) ut och presenterade embryot till en nationell värdegrund inom äldreomsorgen. De gamla ska få bestämma själva hur de vill ha det. Nu vill hon också utreda om de gamla ska få dricka vin till maten  på de särskilda boendena. Så fint! Det ska bli lokala värdegrunder också, tycker Maria Larsson.

Hennes lokala partikamrat i Stockholm, äldreborgarrådet Ewa Samuelsson, är också intresserad av värderingar. Därför har hon låtit tidsstudera de olika momenten inom äldreomsorgen. Äta frukost, duscha, toalettbesök och andra moment har blivit väderade till visst antal minuter.  Man har  studerat de olika insatserna i en gammal människas liv precis som hon var en maskin i en fabrik. Byter man ut en maskindel där eller en skruv där så går det fortare och produktionen ökar. Och den underbetalda hemtjänstpersonalen får springa fortare och fortare för att klara av jobbet. Det är inte långt från Charlie Chaplin i  den klassiska satiren Moderna Tider.

Det är inget fel i att ha en värdegrund. Men den får ju inte bara bestå av välljudande floskler utan måste också ha ett innehåll! För att äldreomsorgen ska fungera så bra att alla gamla människor får den hjälp och vill och när de behöver den så måste äldreomsorgen få kosta mycket mera. Personalen måste uppvärderas och betalas med löner som motsvarar deras ansvsar och insatser. Man måste satsa på utbildning, utbildning, utbildning.

Men då kan man inte sänka skatten i allmänhet och definitivt inte skattesubventionera välbeställda människor för städhjälp och ogräsrensning. Då måste man prioroitera vad som är viktigt. Tänka vänster!

Snön som tynger kolonistugans tak har sjunkit samman litegrann. Istapparna framför köksfönstret droppar i marssolen. Innanför rutan trängs pelagonerna tillsammans med änglatrumpet och passionsblomma. Om ett par månader får de flytta ut igen. 

Fåglarna märker så fort man kommer. Mat på gång! De kvittrar litet försiktigt i buskarna och väntar på nya talgbollar och på  att fröbehållaren ska fyllas på.

Men än så länge är trädgården helt täckt av mycket tjocka snölager. I den tjocka snön längre bort syns spår av djur. Harspår och hundspår kors och tvärs över det vita, orörda. Mönstret avslöjar en kamp på liv och död. Haren har flytt hit och dit och runt i cirklar. På två platser har spåren harens och hundens tassar tillsammans skapat nedtrampade cirklar i snön. Skådeplatser för vad? Ingenting finns kvar. Litet snö kan ha fallit sedan dramat ägde rum och dolt skeendet. Klarade sig haren? Blev den skadad? Har kråkorna varit framme och rensat? 
 
Ett medborgarförslag till stadsdelsnämnden just nu handlar om att hundar ska få springa fritt några timmar varje morgon en av Söders stora parker. Hoppas verkligen det stoppas. Det räcker med alla de hundar som släpps lösa redan nu. Trots att det råder kopplingstvång i hela Stockholms stad. För några år sedan hade vi fortfarande fasaner i området. Man kunde se hönan ibland med en liten rad av småfasaner efter sig. Nu är fasanerna borta. Och hararna lever farligt.

Aftonbladet har avslöjat att ledande socialdemokrater utnyttjat avdragen för hushållsnära tjänster. Trots att de är emot det. Skandal förstås. Nu vet ju inte jag hur dessa socialdemokrater bor. Men hade de utnyttjat ROT-avdragen för ombyggnad hade rubrikerna nog uteblivit.

Ändå är ju möjligheten till att göra skattesubventionerade ombyggnader precis lika mycket felriktade som pigavdragen. Det är de som äger sin bostad och som kan satsa som blir subventionerade av övriga skattekollektivet.

Jag tycker det är ett problem i debatten.

Men nu vill ju oppositionen att ROTavdragen också ska kunna gälla hyreshus och därmed gynna hyresgästerna. Det är bra. Föredelningen skulle bli bätttre. Men det blir ju aldrig samma sak som för alla de som får sin egen privata skattesubvention för ett nytt kök. Till exempel.

De hushållsnära tjänsterna, eller pigavdragen som de kallas,  omfattar ungefär allting som sker i anslutning till bostaden och som inte kräver specialutbildning. Klippa häcken, rensa ogräs, klippa rosor, kasta om komposten, kratta gångar, göra ren altanen, passa barn laga mat, laga kläder, tvätta kläder, möblera om osv är enligt skatteverkets egen information.

Opppositionen har lovat att pigavdragen ska försvinna. Bra! Det finns bättre sätt att fördela skattepengarna. 
Äldreomsorgen och barnomsorgen har i åratal utsatts för besparingar. Där behövs det stora insatser. Jag vill skicka pigavdragen dit!

När man uppnått en viss ålder kan man få behov av hemtjänst. Eller också behöver man en mer kontinuerlig kontakt med sjukvården.  Tidpunkten varierar för när behoven uppstår. Kommuner och landsting är  angelägna om att sätta in rätt hjäp vid rätt tidpunkt. Men hur ska det gå till och vilken metod är mest effektiv?

På 90-talet blev det politiskt populärt att föreslå att landstinget skulle satsa på så kallade hälsosamtal med sina äldre invånare, närmare bestämt med folk som fyllt 75. Alla tyckte det var förträffligt. Själv morrade jag ilsket när hälsosamtalen kom på tal inom min politiska omgivning, vänsterpartiet. Jag hade inte på långa vägar ännu uppnått den ålder som förutsattes för samtalet.  Men jag kände att det inte skulle kännas bra at bli samtalad med på så där generella premisser. När den tiden kom. Men inget  politiskt parti med självaktning ville eller kunde  gå emot något så bra som hälsosamtal med de gamla! Så idéerna har sedan dess slagit rot hos flera landsting och kommuner.

Vi fyllda 75 utsattes för ett försök till samtal.  Fick en enkät från vårdcentralen att fylla i med en rad frågor om mitt mående.Skulle skatta på en skala 1-5 huruvida jag varit glad den dagen, senaste veckan och så vidare. Man kan säga att jag fick mig ett gott skratt den dagen. Men sedan blev jag också arg. Blev arg av det skälet att jag inte tror den generella metoden att kontakta alla nya 75-åringar  är det mest effektiva sättet att nå alla de som verkligen behöver kontinuerlig kontakt med sjukvård och äldreomsorg! För när jag inte svarade på enkäten så blev jag så småningom uppringt av en sjuksköterska som hade som uppgift att få mig till samtal. 

Vi är många som mår bra   vid fyllda 75 och långt senare. Ska sjukvårdens resurser verkligen användas så generellt som i den här satsningen på hälsosamtal till alla?  Jag tycker man ska utvärdera metoden. Det viktiga måste vara att hitta alla de som verkligen behöver hjälp. Inte ödsla tid och kraft på oss som till vidare klarar os själva.

Vad det egentligen handlar om är naturligtvis att man måste sluta generalisera så förbaskat när det gäller gamla människor. Vi är mycket olika och har mycket olika behov.