Sol och skugga
Klockan är snart halv nio. Hemma på balkongen på baksidan av Hornsgatan visar termometern på 26 grader. Nere på gården sitter en barnfamilj och äter vid ett av borden. Grillen är igång.
Det är varmt. Men här klagas inte. För ett halvår sen fick Södertanten stulta sig fram på trottoarer fulla med såphala isvalkar.Hon är ändå ganska pigg och rask. Gamla människor med rullatorer och barnvagnsförare kunde knappast ta sig fram över huvud taget, än mindre gå över gator. Snövallarna hindrade.
Om det är varmt och solen gassar för mycket kan man gå in i skuggan. Varje gata har en skuggsida.Ska man vara filosofisk så gäller det förresten inte bara gator som bekant. För det mest i alla fall. Man kan sitta på en bänk under ett träd i en park. Eller om man föredrar det gå in i en modern livsmedelsaffär. Där kan man bli kyld som vilken färskvara som helst.
Södertanten är lyckligt lottad med en kolonistuga ovanför Årstaviken. Nedanför Södersjukhuset. Där gassar solen. Men då finns den stora lönnen och hammocken med skuggande soltak.
Men patienterna på Södersjukhuset där ovanför har inte samma möjligheter aytt välja. De flesta vårdsalarna ligger mot söder. En fantastisk utsikt men också väldigt gassigt dagar som denna. Övriga lokaler för sjukvårdarbete och adminstration vätter mot norr. Litet svalare där.
Min livskamrat låg på SöS vid olika tillfällen sommartid under åren av sjukdom. Det kunde bli varmt!
Nu undergår SöS en ytterligare renovering. Det verkar för övrigt pågå för jämnan. Men har någon någon gång tänkt på att installera luftkonditionering? Eller kanske vid komman ombyggnad fundera över om inte alla sjuksalar borde flyttas mot norrsidan och alla annan verksamhet åt den tidvis upphettade sydsidan?
ÖB bestämmer
Men nu går det inte längre.
Igår kväll i TV 4-nyheterna och i Rapport hörde jag att överbefälhavaren beslutat att svenska soldater i Afghanistan ska få skjuta först och fråga sen. Så gör ju amerikanarna så varför inte svenskarna? Han har också bestämt att svenskarna i Afghanistan själva ska få bestämma över vilka krigsoperationer man ska företa.
Beslutet ligger inom ramen för ett övergripande beslut riksdagen tidigare fattat. Så tolkar i vart fall ÖB saken, enligt media. Fast jag är inte säker på att alla i riksdagen riktigt fattade att dom beslutade om en krigsförklaring när dom tryckte på knapparna för svenska fredsbevarande insatser i Afghanistan.
Nyheten om att Sverige nu är i krig på riktigt har inte orsakat någon medial uppståndelse. Det är ju medelhavsvärme, semester och Almedalen. I Svenska Dagbladet renderade nyheten en liten TT-notis på 11 rader. Aftonbladet som jag läst i kväll hade fullt upp med Littorin.
Den enda politikern som kommenterat ÖB beslut var Lars Ohly. Tyvärr missade jag det. Han var arg har jag hört. Men det är skrämmande att inga andra kommenterat.
Och jag undrar om inte ÖB överträtt sina befogenheter. Fast han kanske har konsulterat högsta försvarhönset, nämligen statschefen. Kungen alltså. Och han skickade ju sin dotter Viktoria och blivande måg, numera prins Daniel till Afghanistan i våras. Försöksballonger?
Midsommar i stan
Det är ganska skönt att fira midsommar i stan. Trafiken tystnar. Ingen hets. Man behöver inte göra viktiga saker.
Det är i alla fall ingen idé att försöka. Alla viktiga personer som borde svarat på viktiga samtal har försvunnit. De firar midsommar. Skuttar som små grodor runt midsommarstången. Ligger i hängmattan. Äter och dricker gott ute i det gröna omgivna av familj och goda vänner. Blomsterkransar.
Sån är idealbilden av en svensk midsommar. Minns hur det var när barnen var små och vi blev kvar i stan över midsommar. Man vill ge sina barn kransarna, dansen och de sju sorters blommorna ändå. På den tiden fanns det kommunala midsommarfiranden. Vi gick dit. En gång till den nu nedbrunna Tantogården. En Söders egna lilla folkpark. Litet töntigt runt midsommarstången. Men vilka midsommarfiranden är inte det?
Det gick bra men innerst inne var det kohagarna, midsommarblomstren, smörblommorna och prästkragarna som gällde. När också barnbarnen har blivit stora spelar det ingen roll längre. Inte för Södertanten som person. Kolonin prunkar och solen skiner.
Idag finns inte mycket kvar av lokala midsommarfiranden i stadens regi eller med stöd av det offentliga. Skansen finns kvar förstås. Men dit hittar inte alla. Tyvärr. Dessutom för i alla fall inte alla plats där. Det är fullsmockat som det är. Och det kostar inträde. Har man flera barn blir det en slant. Firandet på Riddarholmen verkar ha försvunnit. Det var ändå gratis.
Vart tar alla mammor och pappor med stadsbarn vägen på midsommar? De som inte har råd och möjlighet?. De som inte har vänner eller familj på landet eller eget sommarställe? Vad gör de nu för tiden? Vem ställer upp? Vad finns att göra som inte kostar? Var tog barnperspektivet vägen inom politiken?
Årstaviken
Årstaviken breder ut sig nedanför kolonistugan och dess verande. Eller bryggvingen som min livskamrat Arvid brukade säga. Han var til sjöss i sin ungdom och höll då ibland utkik på bryggvingar. Nu är han borta men när jag ser ut över Årstaviken känns det som om han fortfarande finns där på bryggvingen. Och kollar båttrafiken.
Det kan vara lastfartyg stävande på väg in Mälaren. Eller på väg ut. Eller fritidsbåtar i utdragna klungor efter slussningen vid Skanstull. En del kör långsamt och tycks njuta av stillheten. Andra seglar. Några måste visa vilka häftiga monstermotorer de har och vrålar fram över vattnet. Försvinner bortom Årsta Holmar med blixtens hastighet. De lyxiga plastbåtarna i jätteformat är något för sig. De ser rätt bortkomna på Årstaviken fast de försöker verka malliga på ett värdigt sätt.
Sightseeingbåtarna hörs på långt håll. Om kommentarerna gäller Södersjukhuset bakom oss eller alla de små stugorna i området går inte att uttyda. På kvällarna dyker festbåtarna upp. Flaggprydda med glada människor ombord. Musik.
Favoriter är den pråmen med röd stuga och vita knutar, flaggstång och staket i stället för reling
samt en pytteliten låtsasångbåt ur vars skorsten det kommer rökpuffar. Lilla båten stånkar på ett lustigt sätt men hörs på långt håll. Favoriterna brukar dyka upp en eller två gånger varje säsong.
Sånt är sjölivet på Årstaviken sett från koloniverandan.
Tuppar
Södertanten har tidigare berättat om höns hon haft. Det har också funnits en tupp. Det var två somrar vid kolonistugan. Det började med tre svarta dvärghöns inköpta i en villa i Spånga. En tuppkyckling och hans lika gamla hönssystrar. De åkte med Södertanten med pendeln från Spånga station till Söder och med 4:ans buss sista biten. I en kartong.
Det fanns också en fasantupp i området. Denne kom fram till stugdörrens närhet ibland och fick mat. När hönorna började bli könsmogna kastade de beundrande blickar på den stilige fasanen. Bror tupp fattade ingenting. Allt var frid och fröjd tills hormonerna i den unge tuppen också kommit på plats en dag. Då blev han svartsjuk och gjorde ett häftigt utfall mot den stilige.
Det skulle han inte gjort. Fasanen angrep direkt och fick stackars tuppynglingen att flyga eller flaxa omkring 20 meter ner till staketet utmed allmänningen. Aldrig har Södertanten sett en tupp eller höna långflyga på det sättet.
När tuppen nu blivit vuxen skulle han enligt sin egen mening ta hand om hönorna. Och det gjorde han med besked. Hittade han nåt gott i rabatterna kacklade han på dem. De kom alltid om än litet tvekande ibland. Men herregud, inte nu igen, tror han att vi inte fixar det här själva. Verkade de ha tänkt om nu höns kan tänka. När hönorna kom dit han kallat dem stegade han bakåt, eller åt sidan. Mycket chevalereskt. Varsågoda. Ät!
Så pågick det hela sommaren. Så fort tuppen hittade nån godsak kallade han på sina hönor som genast skulle lägga allt åt sidan för att picka i sig det han så tjusigt avstod från att ta själv. Det upprepades hela tiden. Hönorna såg mycket besvärade ut ibland. Fick avbryta sitt eget pickande för tuppen behövde tillfredställa sin bild av en god familjeförsörjare. Som om de inte skulle klara sig själva!
Ofta hade han lömska baktankar med sin chevalereskhet. Eller så var det inte baktankar utan helt enkelt hans natur. Då jagade han efter nån av hönorna för att sätta på henne. Ett vilt kacklande utbröt från båda håll. Hönan sprang för livet och tuppen efter i blomrabatterna. Ett herrans liv.
Det enda som kunde överrösta det ståhejet och kacklandet vid kopulerandet var när en av ambulandsflygets helikoptrar kom in för landning vid Södersjukhuset på berget strax ovanför. Ett bullrande oljud om än nödvändigt. Då sprang både tupp och hönor platt utmed marken som streck och gömde sig i stora perennrabatten.
Det är vad Södertanten lärt sig om tuppar och hönor.
Södertanten flaggar i julgran och på kolonin
Södertanten flaggar gärna. Men inte för kung och fosterland. Däremot gärna i julgranen och vid kolonistugan när solen skiner. Eller nån fyller år. Hade Södertanten haft en båt skulle den ha en liten flagga i aktern vid fint sommarväder.
Det är inget fel med flaggor. Det är inget fel i att tycka om det landet man bor i och kanske är född i. Helt legitimt och sunt. Men dagens försök att krysta fram en svensknationell stolhet är inte sunt. Nationalism har aldrig fört något gott med sig.
Detta år kombineras det påträngande nationaldagsfirandet med kommersiell och rojalistisk bröllopsyra av sällan skådat slag. Dessutom med extra tyngd genom Stockholms stads bröllopsjippo "Love Stockholm".
Södertanten som i alla tider har födelsdag denna dag firade den idag som vanligt i kolonin. Men hissade inte flaggan utan lät vimpeln fladdra som vanligt. Allt blev bra ändå.
Men det säger kanske en hel del om den negativa laddning visavi flaggor och sånt som det överdrivna och påträngande, kommersiella och rojalistiska nationaldagsfirandet för med sig.
När Södertanten var liten rådde det krig ute i Europa. I Sverige var det beredskap och ransonering. Tidvis också mörkläggning. Det rådde en viss övergripande sammanhållning. Men inte nationalism! Hos vissa grupper fanns det förstås. Men inte i det stora hela.
Sen fanns det en gammal gubbe som delade ut flaggor på Skansen till nigande tanter och hurtiga scouter. Det var kungen. Vem brydde sig?
Ungarna på gatan sjöng !"Du gamla du fria du smällfeta ko". Förmodligen som en reaktion på folkskolans sångbok innehållande sådant som "Mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än, stål i arm och mod i barm" och annat liknande. Våra nidvisor var sunda reaktioner. Vi hade inte skolavslutningarna i kyrkan heller för den delen utan på skolgården. Som jag minns var det alltid sol. Flaggan var i topp och överläraren höll ett litet tal. Resten av avslutningen skedde i klassrummet.
Många tycker att flaggviftandet och nationaldagsfriandet är ett bra sätt att ta tillbaka flagga och nationalskänsla från Sverigedemokraterna och andra nationalistiska grupperingar. Södertanten är inte så säker. Vad är det för fel med internationall solidaritet och att begränsa det mesta flaggandet till vackert väder, födelsedagar, kolonistugor, fritidsbåtar och julgranar?
Love Stockholm
I fjorton dagar ska det bli Love på Stockholms gator. Från nationaldagen tills dess Bröllopet ägt rum. I början hade de styrande tänkt sig att Sveriges alla poeter skulle skriva kärlekdikter med anledningen av Bröllopet. Dikterna skulle hängas upp i träden på Strandvägen. Eller läsas upp av små hängande bandspelare?
Men det var inta så många diktare som ville vara med om Hovpoeternas revival. Så det blev en miss. Love Stockholms finns ju kvar förstås. Fast om det kommer så många resande för att vara med om Bröllopet återstår att se.
Hotellen rapporterar att det inte finns fler bokningar än vad som är normalt så här års. Charterbussar från landsorten till Bröllopet har ställts in på grund av bristande intresse. Många flyr stan för att slippa undan. Det ordnas alternativa fester. Ungefär som det ordnades alternativ till schalgerfestivalen på 70-talet.
Men de gamla på Söders vård- och omsorgsboenden ska bli bjudna på något som kallas folkets bröllopstårta
på den Stora Dagen. Elller Wedding Cake för att uttrycka sig på de styrandes språk. Gamla förutsätts alla tycka jättemycket om Kungahuset. Åtminstone är det vad stadsdelsförvaltningen tror.
Södertanten anser att detta är ännu ett uttryck för ålderism.
'
Mat för gamla
Förr i världen fick gamla som bodde på ålderdomshem mat som lagades där. Också de som tillbringade sina sista år på långvården fick mat lagad på plats. Det fanns sjukhuskök. Det var självklart. När servicehusen kom skulle restaurangen vara hjärtat i verksamheten. Dit skulle också andra utomstående kunna gå. Mat lagades och serverades på plats.
Numera är kök på äldreboenden en sällsynthet i Stockholm. Maten lagas långt bort i en annan stadsdel eller annan kommun. Levereras i varmhållande plåtvagnar. Fast den blir ju inte varmare för det. Kommer den inte från Sodexo så kommer den från Medirest. Internationella företag som lever högt på att kommuner och landsting prioriterar ned gamla människors mat.
Kall potatis med skinn. "Slottsstek"i så tunna skivor att man kan se igenom dom. Spättafiléer med panering tjockare än fiskbiten. Kokt och totalt smakbefriad lax. Isbergssallad där de grovt huggna bitarna börjat gulna i kanterna. Och så vidare. Man kan nog stå ut med sån mat tillfälligt. Men de gamla som erbjuds detta får bara denna mat dag ut och dag in till livets slut.
Om man inte som anhörig kommer dit med god mat och dukar upp. Eller den äldre har möjlighet att komma ut och äta hemlagat eller vanlig restaurangmat.
I veckan som gick deltog jag i en konferens ordnad av en europeiska organisation för planering och boende för äldre. Värd för evenmanget var Micasa som är Stockholms stads fastigsbolag för äldreboenden.
Den inledande lunchen skulle serveras "with the curtesy of Sodexo". Äldreomsorgen är en stor kund hos Sodexo. Fastighetsbolaget har samma ordförande som äldrenämnden. Kristdemokraten Eva Samuelsson. Må vara att maten till de gamla upphandlas inom respektive stadsdelsnämnd. Så det gör inte hon. Det politiska ansvaret kan äldreborgarrådet inte komma undan.
Oavsett hur maten smakade på konferensen anser jag att det är oerhört olämpligt att konferensen sponsras av
ett företag som där Stockholms stad samtidigt är kund och där stan gör stora upphandlingar. Såna gåvor är mycket olämpliga. En del skulle kunna ta det för mutor.
Hur var då maten? Salladen låg ljusår från vad som serveras på äldreboenden eller sjukhus. Fräsch och grön med fina tillbehör. Den bräserade laxen såg fin ut men smakade precis som all mat lagad på distans ingenting!
Så där levde Sodexo upp till sitt rykte. Fast den kunde lika gärna varit tillagad av Medirest.
Gråsuggan
Jag hatar spindlar. Är rent av rädd för spindlar. Särskilt den där stora litet lurviga sorten som springer ikapp sina byten. Jaktspindlar tror jag de kallas. Är på gränsen till spindelfobisk, om sanningen ska fram.
Annat är det med de trevliga små men ofta illa sedda gråsuggorna! I yngre år tyckte jag nog de var rätt äckliga.
Hade svårt att komma över deras närvaro överallt runt kolonistugan. Lyfte man på en sten eller flyttade på en kruka så nog var de där och myllrade. Hemskt!
Men sen började jag titta närmare på djuren. Att lyfta på en sten var som att lyfta bort taket på ett insektsvärldens miniatyrkollektiv. Där fanns de små ungarna, ljusa och ibland nästan vita. Sen alla de andra i olika storlekar.En underbar ålderssammansättning! Alla sprang för livet när jag lyfte stenen eller vad det nu var som skulle flyttas.
Det har ofta slutat med att jag snabbt lagt tillbaka stenen eller vad det nu kan ha varit. Inte är jag den som vill störa i onödan.
Litet knäpp får man vara.
Gråsuggorna ska man vara rädd om. De är nyttodjur som äter upp växtdelar och bajsar jord. De gillar särskilt att tugga i sig löv och ett av deras favoritträd är lönn. Jag har ett väldigt sådant träd alldeles intill stugknuten. De små djuren hjälper mig bli av med den stora mängden nedfallna löv. Det tackar man för.
Gråsuggorna är kräftdjur och andas med gälar. Det är därför de springer för livet när man tar bort det som gör tillvaron tillräckligt fuktigt för att de ska överleva. Det kan gå undan när de springer för de har fjorton ben.
Under sin uppväxt ömsar de skinna flera gånger för att få plats. Under den tiden ökar också antalet ben.
Fastän gråsuggorna är så intressanta finns de inte ens med som ord i svenska akademins ordlista. Inte heller i några av de andra ordböckerna jag förfogar över.
I Norge heter gråsuggorna skrukketroll. I Tyskland Kellerassel och på Island gràpadda.
Fladdermössens tid
Fladdermöss finns det många sorter av. Stora och små, farliga och helt ofarliga. Fladdermössen som bor här är definitivt ofarliga.
Men det är svårt att få syn på de små flygande däggdjuren eftersom de jagar på natten. Bästa tiden att se fladdermössen är just i hänryckningens tid. Natthimlen är ljus och det är lätt att upptäcka dem.
Varje vår kan man studera dem. När man väl har upptäckt deras existens är fladdermössen ett vår-sommartecken så gott som något.
Det är fantastiskt egentligen att sitta på balkongen med Hornsgatan i ryggen och studera hur fladdermusen med blixsnabba vändningar far förbi och kommer tillbaka, försvinner och ses igen. Det är ett äventyr.
Förra året såga jag bara en fladdermus vid ett par tillfällen. Sedan försvann den. Miljögifter tänkte jag. Nu är det slut.
Men i år syns två små fladdrande varelser mot natthimlen. Stor lättnad.
Ja vi elsker... du gamla du fria
Idag är det Norges nationaldag. Södertanten är norsk. Född i Norge av norska föräldrar. Utflyttad till grannlandet Sverige vid två års ålder. Så jag är ju svensk. Fast ibland norsk.
Nationella och kulturell identitet kan ställa till problem fast länder ligger bredvid varann. Och vi förstår varandras språk. Hur skulle det då vara att komma hit som 2-åring från Kurdistan. Eller Somalia. Eller Irak?
En norsk unge var i vart fall inte svensk! Det var nog den allmänna inställningen.
Sen blev det krig och ännu konstigare. En del tyckte det var bara bra att tyskarna tog Norge. I min familj höll vi inte med. Pappa reste runt och samlade pengar till norgehjälpen. Talade mot nazisterna. En gång om året måste uppehållstillstånden förnyas. Hela familjen med mamma, pappa och tre barn infann sig då hos polisen för att bli godkända. Södertanten minns väntrummet på polisstationen i gamla Nordstan i Göteborg.
Traditionen att utsätta icke-svenska invånare för noggrann granskning är inget nytt. Det är en lång och stark tradition som utvecklats genom decennierna.
Sverige har också fått en nationaldag.Den 6 juni som först och främst är Södertantens födelsedag.Trots detta och trots att hon inte är religiös hade hon föredragit att ha kvar annandag pingst. Mellan hägg och syrén i hänryckningens tid.
Vem blir hänryckt av en nationaldag?
Södertanten blir inte hänryckt av att Silvia Sommmerlath i påhittad nationaldräkt applåderar sin man kung Carl Gustaf när han delar ut flaggor på Skansen.
Hon blir inte hänryckt av det norska firandet heller för den delen. Men det är ändå mer äkta.
Södertanten vill inte vara nationalist. Svensk eller norsk. Därmed basta!
Lönnen blommar!
Alldeles intill kolonistugeknuten står en lönn. En väldig lönn. Idag slog den ut sina blommor och himlen var alldeles blå. Det var en sån dag när jag älskar denna lönn och förlåter den allt arbete den orsakar.
Veckan som kommer börjar det. Då ramlar alla lindblomsgröna blommor ner. Ja, lindblomsgrönt är nog den korrekta benämningen trots att det inte är en lind. Gulgrönt låter dessutom trist.
Blommorna bildar ett tjockt täckte på terassen framför stugdörren. Mycket vackert. En dag eller så.
Sen vissnar blommorna och blir till skräp. Det är bara att sopa upp.
Några veckor senare ramlar alla näsorna ned. Mycket blommor, mycket näsor. Återigen blir det till att sopa och sopa. Här måster man vara noggrann. Små näsor kan bli stora lönnar om man inte ser upp.
Under hela denna tid är trädet normalgrönt. Står där och gör inget väsen av sig. Ger skugga heta dagar. Susar och brusar när det blåser upp och vinden kommer från synväst. Rätt vad det är går sommaren mot sitt slut och det blir höst.
I slutet avaugusti kan bladen börja gulna. I september flammar lönnen i gult och rött och är återigen något av det vackrast man kan se. När himlen är klar och blå på ett sätt som bara en hösthimmel kan vara.
Men sen börjar det värsta jobbet. Att räfsa ihop alla löven som sen ramlar ner är ett arbete som tar dagar och veckor. För en fritidsräfsare. Att kolnilotten är mycket sluttande med många små terasser och mindre buskar som ställer sig ivägen för räfsan gör det inte lättare.
Men en dag som idag glömmer man allt slit. Lönnen blommar. Himlen är blå. Det är äntligen vår!
Värdegrund utan värde
Kristdemokraterna har kidnappat äldreomsorgen. Både på riksplanet och i Stockholms stad. Och allt de pratar om är värdegrunder och garantier hit och dit. Men några pengar blir det inte. Bara nedskärningar.
Södertanten vill slå hål på deras skenhelighet! Hon är riktigt förbannad.
Det är klart. Kristdemokraterna gör ju inte detta ensamma. Men det är KD som har det politiska ansvaret för just äldreomsorgen och ju mer denna försämras eller urholkas desto mer prat om värdegrunder.
Värdighet och respekt ska vara utgångpunkten för att äldre ska kunna leva sina liv som de själva önskar. Utformningen av det stöd som ges ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, trygghet och meningsfullhet.
Så lyder den purfärska värdegunden för Stockholms stad.
Samtidigt lanseras ett nytt kartläggnings- och bedömningsinstrument som ska användas mot de som ansöker om hemtjänst. Södertanten har tagit del av handledningen som ska användas av biståndsbedömarna. Författarna till det nya instrumentet verkar aldrig hört talas om vare sig värdighet eller respekt. Det är ett rotande i den sökandes inre och yttre som inte kan beskrivas annat än som förnedring.
Längre bort från värdegrundens respekt och värdighet kan man knappast komma än med det nya kartläggningsinstrumentet.
Datorer
För en vecka sedan totalhavererade den gamla datorn. Den gick på sitt sjätte år och var väldigt trög och motvillig mot slutet. Förstod att jag måste skaffa en ny. Men drog på det. Man vet ju hur det är med elektroniska prylar. Totalt obegripliga bruksanvisningar. Support per telefon. Ibland suverän. Oftast kass.
Hela fältet är förresten en stor utmaning för bra pedagoger.
En ny dator införskaffades samma dag. Inte för dyr och inte den billigaste. Lagom. När den packats upp och var klar för den stora premiären hittade jag inte knappen. Den som det skulle stått on på om det inte hade varit en dator. Datorer är aldrig så enkla. Det ska vara märkvärdigt.
Den medföljande snabbstartsguiden gav ingen ledning. Två samtal med två olika personer på supporten gav heller ingenting. Det började lida mot sen eftermiddag. Jag ville komma igång. Ringde affären och sökte säljaren. Han visste. Knappen var placerade på gångjärnets ena kortsida. Totalt osynligt. Och omöjlig att känna av om man försökte låta fingertopparna sköta sökandet.
Datorer ska vara så eleganta att man inte hittar igångsättningsknappen. Det verkar vara mer regel än undantag.
För att göra en lång historia kort har det tagit en hel vecka att komma igång. Men jag är ännu inte i mål. Vi har börjat närma oss varanda, den nya datorn och jag. Men inte är det lätt. Den innehåller så mycket extra krångel som jag inte vill ha. Men ändå måste dras med. Överallt poppar det upp ikoner som jag inte vill ha. Allt har blivit så mycket krångligare. Mer grejer, svårare att hantera.
Numera finns det en mobil för människor som bara vill ha en telefon.Den har stora lätttryckta knappar. Man kan Det finns telefonsvarare förstås och telefonbok. Tror man kan skicka sms också Men man kan inte spela spel. Ta bilder. Surfa.
Jag vill ha en motsvarande dator. Jag vill ha en ordbehandlare med ett bra redigeringsprogram. Så vill jag kunna surfa och ha möjligheter att sätta in egna program. Inget extra tjafs som jag inte bett om.
Och jag vill ha tydlig bruksanvisning. .
Kungliga titlar
Efter den brutna förlovningen mellan Madeleine och Jonas har jag funderat över kungens något lättsinniga utdelning av kungliga titlar. Hans valspråk är ju "Med Sveriga i tiden". Vad hade hänt om brytningen skett efter bröllopet i form av skilsmässa? Skulle Jonas blivit avhertigfierad av kungen då eller fått fortsätta vara hertig? Vad säger statsvetarna?
När kungens syster Christina gifte sig med Magnussson skulle hon kallas prinsessan Christina, fru Magnusson. Herr Magnusson fick ingen kunglig titel. Det var på den gamle kungens tid och han verkade vara litet mer med sin tid. Trots allt.
När Viktoria gifter sig med ofrälse Daniel blir han prins. Har kungen bestämt. Jag tycker det varit mer i tiden om han fick fortsätta tituleras herr. Eller direktör ifall han föredrog det. Och hon hon kronprinsessan Viktoria, fru Westling.
Hur som helst. Jag trodde adlandet och utdelning av kungliga titlar tillhörde forna tider. Precis som monarkin borde vara.
Gå med i republikanska föreningen!
Jag hade för avsikt att illustrera inlägget med den kungliga kronan på sniskan. Men när man googlar på riksregalierna kommer det ett meddelande att man inte får kopiera. Det är inte heller möjligt. Samma sak med den stiliserade kungasymbolen. Går inte.
Så det fick bli en krona från en inte utdöd men i alla fall avsatt kejserlig dynasti i Europa.
Fötter
En gång i världen
Södertanten har gått på sina fötter i snart 76 år. I början var fötterna små och mjuka. Levde i symbios med underlaget. Gjorde aldrig ont. Var mest glada och sprang runt. Men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg detaljer.
Men jag minns hur det kändes vid sju eller åtta år. När kängorna eller rättare sagt pjäxorna byttes ut mot skor med tunnare sulor. Hur det kändes i fötterna och själen! man sprang nej flög nerför backen till skolan. Tunna sulor slog med sån fart mot asfalten att det brände under fotsulorna. Det var vår!
Sen under en massa år därefter var det annat som gällde. En vår kuppade storasyster igenom ett par röda ormskinnskor med korksulor, synliga tår och vristrem. Gissa om det diskuterades hemma!
På något sätt satte hon ribban för Södertanten. Efter ett par försiktiga pumps till studenten blev det många skor med högre och högre, smalare och smalare klackar. Klackar som fastnade i dumma galler utanför portar. Som borrade hål i mjuka golv. Men kul var det. Bra att dansa i.
Mot slutet av 60-talet blev fötterna mer politiska och ikläddes mer demonstrationsvänliga don. Träskor ja, men aldrig nånsin näbbstövlar. Där gick gränsen. I garderoben stod fortfarande höga klackar och politiskt inkorrekta skor för att gripa in vid festliga tillfällen.
Åren gick. Superspetsiga skor och skyhöga smala klackar föll hur modet. Ett tag var det fula taxklackar som gällde. Där gick åter en gräns. Södertanten hankade sig fram. Det var svåra tider för en som ogillade taxklackar. Men ni vet hur det är. Allt efter som åren går händer det något med fötterna. De blir större och plattare. Trivs bäst i lagoma skor.
Med lagoma skor blir fötterna glada. Fötterna trivs och kan traska runt med Södertanten hur mycket som helst. Nån gång i veckan kan fötterna ställa upp på att bli instoppade i högklackat några timmar. Men sen får det vara nog. Anser fötterna.
Verklighet
Södertanten håller med. Man ska vara rädd om sina fötter. Hon får nöja sig med att titta i skyltfönstren på allt nytt och opraktiskt i skoväg som hon skulle provat på om det funnits då.
På den tiden fötterna gick med på vad som helst.
Slussen - vem vill ha det så här?
Slussen väcker känslor. Och motståndet mot förslaget till nya Slussen växter. På lördag blir det en manifestation mot planen. Hoppas det kommer jättemånga!
Eva Erikssson beskriver idag i Svenska Dagbladet www.svd.se/kultur på ett underbart sätt hur Slussen är som begrepp och känsla. Jag citerar:
Vad är Slussen för slags plats, hur upplever vi den, vad betyder den för Stockholm som stad att bo och vistas i? Det handlar till exempel om att kunna stiga ut ur tunnelbanan en vanlig morgon och fyllas av eufori när man blickar ut. En upplevelse av - ja vad ska man säga? Skönhet är ett omodernt ord. Men låt oss tala om skimrande ljus och dagrar över vattnen. Om allt som kan rymmas i en blick: skiljelinjen mellan hav och insjö, öar och berg. Ett stadslandskap där bebyggelsen under sekler vävts samman till ett myllrande panorama. En känsla av rymd och frihet. Här bli nur i stället ett slutet torg, omgärdat av hus.
Ja precis så är det.
Att promenera från Söder ner till Gamla stan är också en upplevelse. Oavsett om man går med utsikten ut mot inloppet. Eller på västra sidan med Mälarens blänk bort mot Stadshuset, till Långholmen och Västerbron.
Det liggande förslaget ser ut som om man har att välja på att promenera utmed en bullrande motorled eller på några smalar gångbroar. Var finns utsikten?
Och hur tar man sig ner från Söders höjder? Till vattnet? Ska vi som går åka rulltrappor? Ta pisshissar? Man undrar ju. På bilden ovan ser man att det finns ett alternativ. En sicksackande gångväg som tar sig många vinklar för att komma ner till vattnet. Vem kommer att vilja gå där? I skuggan? Varför?
Stoppa förslaget och rädda kvar allt det vi älskar med Slussen som begrepp!
Lekplats för gamla
I Stockholm finns det en lekplats för gamla. Äldre alltså. Jo, det är sant. Nån slags gungande bänk som det går att sitta tre åt gången på. Och sen ett annat redskap som jag inte just nu kommer på vad det var. Har väl förträngt det. Det skrevs om lekparken i en lokal tidning på Söder för några månader sen.
Idén kom från nån ungdomlig parkarkitektfirma om jag förstått saken rätt. Vi gamla behöver ju litet skoj. Och stadsdelsförvaltningen nappade. Jag talade med den som nappat men han begrep inte ett skvatt. Han tyckte sig fått OK från några stavgående äldre damer.
Det är bra att de gamla får träna och röra på sig. Menade han.
Kan man gå långa stavpromenader är det inte den sortens gungor man behöver. Menade jag. Dom är ju redan ute och rör på sig. Kan gå på Friskis och Svettis om dom vill. Det är fullt av pensionärer där. Pigga.
Däremot behövs det bra träningsredskap på äldreboendet. Inne eller kanske ute på gården. Om det finns nån. Menade jag. För alla dom som inte går ut på stavpromenader.
Vi var inte överens. Är jag överkänslig? Nej. Jag reagerar på en utbredd ålderism på alla nivåer. Man stöter på den då och då. Också bland folk som är satta att ta hand om äldreomsorgen eller andra tjänstemän inom stadsdelsförvaltningen.
Denna vecka behandlar Stockholms äldrenämnd kvalitetsredovisning för året som gick. Där får man bland annat veta att det finns dagkollo. Inte för barn förstås. Äldrenämnden sysslar inte med barn. Utan för anhörigvårdare och deras anhöriga som kan tänkas behöva en liten dagsutflykt.
Ett infantliserande språkbruk och en kränkande och nedvärderande inställning till åldrande människor förekommer hela tiden. Överallt.
En hundhelg
Hundens år
Som barn hade jag hundar. Vid olika tidpunkter. En hette Rufsy och en Bobby. Bägge var äkta byrackor utan tillstymelse till stamtavlor. Vi var inte medlemmar i kennelklubben om jag säger så.
Har alltså haft hund och tycker inte illa om hundar. Det är inte deras fel.
Helgen började med ett politiskt flygblad som berättade om hur fint Södermalm är med sina parker bra för hundpromenader. Som politiskt aktiv Söderbo har man slagits många gånger för bevarande av parker och för barnens parklekar. Men detta? Hundpromenader?
I vårt koloniområde går många hundpromenader. Minst hälften av de promenerande släpper hundarna lösa. Fria att jaga våra harar och ta död på de fasaner som inte längre finns i området. Ett hunddagis släpper alltid loss sina hundar nedanför kolonistugan. Låtsas inte höra när jag påminner om kopplingstvånget.
Idag lekte en grånad men storvuxen karl i skinnjacka med sin lössläppte schäfer i några minuter utanför staketet. Sedan sket hunden men mannen plockade inte upp. Brukar säga till men han såg rätt barskt ut. Hunden med för den delen. Så jag teg. Gamla tanter kan inte ta alla strider. Hela tiden.
På väg hem hade jag morskat upp mig. Du vet väl att det råder kopplingstvång hela året om i hela Stockholms kommun? Sa jag till kvinnan som kom gående mot mig på väg ned i området med två okopplade, halvstora hundar.
Hon tittade på mig och och fnös. Fnys. Fnys. Då bestämde jag mig för att i fortsättningen fotografera alla hundägare som skiter i kopplingstvånget. Stärkt av detta beslut gick jag vidare och tog bussen hem.
På bussen möttes jag av en ovanligt fryntlig stämning. Fattade inte riktigt först. Ni vet. Man kliver på och ska göra rätt för sig med kortet. Först därefter kan man kolla läget.
En yngre man med en åldrande och överviktig rottweiler satte sig på ena handikappsätet. Som just blivit ledigt. Vid barnvagnsutrymmet stod en gråhårig kvinna i övre medelåldern. Hon hade en liten tax i koppel. Log förtjust mot mannen och hans hund. Alltmedan denne, den fyrbetente alltså, uppmanades att sätta sig på sätet bredvid husse. På fönsterplatsen.
Under det glada samtalet mellan hussen och matten tröttnade hunden på fönsterplatsen och hoppade ner på golvet.
All heder åt hunden!
Men jag blev så paff av hundmänniskornas fryntlighet att jag glömde använda mobilkameran. Så förstummad att all beslutsamhet rann av mig.
Som sagt. Har inget emot hundar fast jag har katt.
Pinsamt ministerflams på äldreriksdag
Deltog i den årliga äldreriksdagen idag. Naturligtvis började det hela med att Maria Larsson (KD) äldreminister skulle inleda. Och som vanligt blev det mycket värdegrunder och mycket vackra historier om hur fin äldreomsorgen ska vara eller är. Oklart egentligen hur läget var. Men om jag tolkade henne rätt så skulle allting med litet god vilja kunna blir precis så fint som hon beskrev läget. Åtminstone om KD fick bestämma.
Ibland känner jag mig spyfärdig över allt värdegrundande. Man kan ha hur fina visioner som helst om hur det borde vara. Men om det inte finns pengar och resurser så går det ju inte.
Maria Larsson är minister och hon borde någon enda gång kunna leverera något annat än snyggga floskler och i stället börja precisera hur alliansen egentligen tänkt finansiera allt detta fina. Man kan inte sänka skatter och skicka ut skattepengar till privata entreprenörer för att de ska sköta äldreomsorgen. Deras intresse är att tjäna pengar och att ta ut vinster. Då krävs inte gulligull utan besparingar i form av att man till exempel byter ut kompetent personal mot outbildad.
Hon avslutade anförandet med en rolig eller söt historia. Den handlade om ett äldreboende där man hade minnesstunder över avlidna på ett demensboende.
Det var så fint. Det luktade nybakat. De gamla hade på sig fina käder. Den anhörige fick tillfälle att tacka personalen. En gammal tant kom fram till den avlidnas anhörige efteråt och tackade. Tack för att jag fick vara med på ett sånt fint bröllop, sa hon!
Ministern berättade denna historia som ett exempel på ett bra äldreboende. På vilket sätt fick jag inte riktigt klart för mig. Men jag tyckte den var pinsam och avslöjade motsatsen till vad hon tidigare talat om i samband med värdegrunderna.
Kanske satt jag och letade fel. Men jag tyckte hon visade stor respektlöshet. Och jag gillar inte att man på ett äldreboende med dementa klär upp de boende för att delta i något som de egentligen inte har en aning om eller kanske inte heller vill vara med om.
