Inte bara krigare
Besökte häromdagen de kinesiska terrakottakrigarna som ställs ut i bergrummen vid Östasiatiska muséet på Skeppsholmen.Den militära hierarkin från generaler ned till meniga soldater och kuskar var sig lik, höll jag på att säga. Menar förstås tvärtom att, våra egna fortlevande hierarkier har mycket att brås på. Även om utvecklingen gått framåt.
Skillnaden i rang syntes säkert mycket bättre när figurerna var nygjorda och nymålade. Precis som guldsnören och förgyllda markeringar av olika slag visar på militär rang hos oss. Nu var färgerna helt borta.
För egen del vet jag ingenting om militära guldsnören eller vad de betyder. Numera är konduktörer och bussförare och deras likar mer lättsamt klädda än förr i tiden. Jag behöver inte länge förväxla dem med en överste eller admiral. Eller tvärtom.
Kungen har mer guldglitter på sig än någon annan med uniform. Men jag känner igenom honom ändå, så där blir det ingen sammanblandning. Skulle aldrig ta honom för kapten på Ålandsfärjan. Jag lovar.
Det intresssanta med utställningen är inte alla krigarna utan alla de andra som också måster följa med ned till dödsriket. På bilden ser man till vänster några tjänarinnor. Det behövdes förstås i mängder. Tjänarinnor sänker ödmjukt blicken inte bara i verkligheten utan också som lerfigurer. Också sådana yrkesmän som bokhållare finns med. Hantverkare. Inte minst mängder av husdjur. Kossor, grisar, får och höns.
Figurerna tillverkades rationellt. Som löpande bandet. Några tillverkade händer. Andra fötter. Ben eller armar. Olika huvuden. Sedan sattes delarna ihop.
När jobbet var gjort dödades arbetarna. I samband med utgrävningarna av det flera kvadratkliometer stora området har man inte bara funnit terrakottafigurerna. Man har funnit skelett i särskilda massgravar. Fynden visar att männniskorna höggs ihjäl mitt över i två bitar. De arbetande slavarna stod allra längst ner i hierarkin.
Så brutalt hanteras inte 2000-talets slavarbetare i världen. I vår upplysta tid är vi mycket mer sofistikerade.
Stora vyer och tillkortakommanden
Är någon förvånad? Har inte män en tendens att alltid vara nöjdare? Eller självgodare? De 95-åriga männen som nu varit föremål för forskning behövde dessutom aldrig konfronteras med prat om feminism eller könsmaktsordning när de var unga eller mitt i livet. De tänker stora tankar och är nöjda.
De 95-åriga kvinnorna sitter inte och trivs. Tänker små tankar. Så var budskapet i sammanfattning.
Jag har tillåtit mig ta ut svängarna en hel del som ni kanske märker. Hårddragit det jag hörde på radion om denna forskning.
Kanske var det den refererande radiorösten som hittade exemplet på duken som inte längre kunde sys till basaren? För inte satt väl särskilt många 95-åriga kvinnor och grämde sig över sånt? Inte sydde de väl så många dukar till välgörenhet? Sydde de något så blev det nog mer kläder till barnen. Eller så stoppade de strumpor, lappade och sydde i knappar. När de hade tid över från allt annat arbete.
Bilden som gavs var i alla fall sorglig. De 95-åriga männen sitter där och är nöjda med livet. Tänker på roliga saker och känner uppenbarligen inte behov av att oroa sig för det praktiska. De 95-åriga kvinnorna sitter och känner sig missmodiga och komna till korta. Varför? De som tagit hand om så mycket och burit halva samhället på sina axlar.
De små tankarna handlade kanske om praktriska saker. Logistik. hur vardagen ska fungera. Utan detta inga stora tankar.
En söndag i november
Idag har det varit mörkt hela dagen. I vart fall aldrig riktigt ljust. Man kurar inomhus och tänder ljus. Men det räcker inte med de vanliga ljusen och lamporna. Man vill mer. Man vill ha juleljus och julbelysning. Man vill ha advent, Lucia och jul nu genast!
Men det gäller att hålla emot. Säger den litet trista ordningmannen i mig som håller reda på traditioner och korrekta säsonger. Snabbköpen må börja sälja lussekatter i slutet av november och semlor strax efter nyår. Det betyder inte att man ska äta dessa bakverk då. Absolut inte. Det är fusk. Man väntar tills det är dags. Biter ihop.
Förstår att det kan vara svårt få gehör för att julskyltningen startar samfällt andra söndagen i advent. Som i Södertantens ungdom. Men att snava över tomenissar i mitten av november blir för mycket! Tomtenissar förresten. Finns de kvar någon annanstans än på gamla julkort och på muséerna? Nej stora rödnästa gubbar som säger Ho-Ho, det är den nutida modellen. Ett kommersiellt baserat jättefusk.
Mörkret gör det mycket svårt att vara principfast på samma sätt som när det gäller bakverken ovan. Men om fem dagar är det dags. Nästa fredag eftermiddag åker adventssjärnan upp i köksfönstret och dito ljusstaken upp i vardagsrummets stora fönster.
Brukar vänta till Lucia innan beslysningen på balkongen tas fram. Brukar och brukar. Införde detta endast två jular sedan. En kompromiss mellan ordning och ljuslängtan. Nästa vecka kommer det att vara ännu mörkare än idag.
Vi får se. Kanske blir det en ny eftergift. Litet fusk i mörkret.
Juleljusmoralen har luckrats upp.
Adjöss ringar!
Sedan början av 80-talet har Södertanten samlat på silverringar. Vid varje besök till en ny stad eller nytt land gjordes överväganden. Fanns det något som passade? Ibland fanns det, ibland inte. Visst anses guld vara finare. Men silver äv vackrare och framför allt inte alls så dyrt.Till sist blev det en stor samling. Ringar kunde bytas efter humör eller kläder. Varje dag en stor ring på vardera handen.
För några år sedan hände det något. Det kunde börja pirra i fingarna. Än på ena handen, än på andra. Fingarna blev vita och till synes blodfattiga. Kändes mycket konstigt. Otäckt. När fingarna masserades hårt eller värmdes kom färgen så småningom tillbaka.
Detta pågick under ett par års tid. Inträffade allt oftare. Insåg att någonting var fel och började leta på nätet efter orsaken. Cirkulationsrubbningar? Nej. Letade vidare och fann till sist namnet på mitt problem, vita fingrar eller Raynauds syndrom. Syndromet eller tillståndet visar sig i en bristfällig blodförsörjning till fingrarna orsakad av ett genetiskt arv. Eller också som resultat av att man jobbat som bergsborrare.En yrkesskada alltså. Eftersom Södertanten inte borrat i berg eller annat hårt material måste det förstås vara genetiskt. Färgglada bilder visade hur det kunde gå när det gått riktigt illa. Amputerade fingar på site efter site. Det såg dystert ut.
Det fanns goda råd också. Ta bort ringar ifall du bär sådana. Så det är precis vad Södertanten gjorde. Direkt! Och från den dagen blev de vita fingarna historia. Alla ringarna har fått nya och yngre ägare. Utom några få varav den på bilden är en. Tar fram och tittar på den lilla kvarblivna samlingen ibland.
Men Södertanten har hellre fingrar än ringar!
Monarkin och privatlivet
Nu har kungens nöjesvanor avslöjats i en bok. Kaffeflickor och andra unga damer har ringts in. Inte av kungen själv utan av en festfixare. Han kan ju inte gärna gå ut på krogen och ragga som andra karlar gör. Det måste man förstå. Överklassen och maktens män har alltid varit litet mer noga med hur det ser ut utåt.
En del upprörts över att kungens privatliv hängs ut på det här sättet. Han måste väl få ha ett privatliv, resonerar man. Kan man ju tycka. Men problemet med en monarki är just att den bygger på privatlivet. Det är vad som sker i det allra privataste, i monarkens sängkammare som det avgörs vem som ska bli nästa statschef.
Det är det som är själva tanken bakom en monarki. Statschefen väljs inte av folket utan avlas fram i ett bestämt regelverk av monarken och den som monarken ingått äktenskap med.
Som sagt. Hela det monarkistiska systemet bygger på privata aktiviteter. Varför skulle kungens privatliv skyddas i vissa avseenden och hyllas i andra?
Monarkin som statsskick är odemokratiskt och nästan löjeväckande om man tänker närmare efter.
.
Last night of the Proms
Varje år sedan TV:s barndom har vi kunnat följa BBC:s sändningar från Last night of the Proms i Albert Hall. Då, för länge sedan när TV var svartvit och det i alla fall inte var SÅ många decennier sedan andra världskriget då London bombades och engelsmännen slog tillbaka nazitysklands invasionsplaner... ja då kunde man charmas av den lokalpatriotiska yran. Land of hope and glory och Rule Britannia, ja till och med God save the queen. Men allt eftersom åren gått har det blivit svårare att falla för denna nationalpatriotiska sång- och musikyttring. Det har börjat skava. Inte så litet heller, för den delen.
Hade inte tittat på programmet på flera år.Men gjorde det igår. Nu har det vuxit så att evenemanget utökats till en sidoscen i Hyde Park. Massor med människor också där. Kanske fler än i själva Albert Hall. Där hade å andra sidan någon känt på sig att det kanske är mer än musikintresse och allmän sångarglädje som drar jättepubliken. Så balkonger runt salongen i Albert Hall hade prytts även med flaggor som inte var brittiska.
Som om det hjälpte. Kamerorna rörde ständigt sig över publikhaven och dokumenterade den verklighet som ligger till grund för programmets popularitet. Och det var en tydlig och enhetlig bild av idel vita män och kvinnor, helt uppenbart med gamla rötter på de brittiska öarna. De lyckades inte fånga en enda människa, inte ett enda ansikte i publikhavet som antydde att personen ifråga hade sitt ursprungliga ursprung någon annan stans än på de brittiska öarna.
Den stora gruppen medborgare från olika delar av det brittiska samväldet lyste med sin frånvaro. Och varför skulle de förresten vilja sitta och vifta med flaggor och nostalgiskt besjunga gamla tider när deras egna länder blev kolonialiserade och deras förfäder förnedrades och förslavades? Så klart de inte ställer upp på sånt.
Ett motsvarande program i Sverige med rätt till sändningstid i SVT vore helt otänkbart. Jublande helsvenskar på ett
fullsatt Stadion, oavbrutet flaggviftande sjungande Land du välsignade, Du gamla du fria och Ur våra hjärtans djup en gång till ackompanjemang av Sveriges radios symfoniorkester? Men stöd av radiokören? Omöjligt!
Programmet är en nostalgisk hyllning och romantisering av imperialism och kolonialism. Sluta sända Last night of the Proms!
Tre systrar på nya äventyr
Kulturföreningen Tre Systrar har varit ute på nya äventyr. Denna gång så långt som till Mallorca. Föreningen som består av mig själv och mina två storasystrar konsumerar för det mesta kultur i vår geografiska närhet - Stockholmsområdet och Mälardalen. Men det görs undantag.
En gång var det Berlin. En annan Tallin. Nu Mallorca. Det var i slutet av oktober och vädret var fint. Så här såg det ut på min balkong. De två övriga systrarna i föreningen bodde lika fint. Första kvällen ordnade jag ett litet mingel med mousserande vin och färsk frukt på balkongen för oss tre. Men en sån tjusig balkong måste man ju satsa!
Fånigt? Ja kanske. Men man får vara litet fånig när man är tre systrar 77-81 år gamla ute på reseäventyr tillsammans. Vi är förstås lyckligt lottade som har varann och fortfarande kan göra roliga och intressanta saker tillsammans.
Och vi är ju mer jämnåriga nu än vi var för 70 år sedan. Inte fick jag som var yngst vara med då!
Nyligen såg jag att tidningen Amelias chefredaktör - Amelia själv - återigen argumenterat mot de som påstår livet är slut efter 55. Vem påstår det? Är det inte Amelia själv som är åldersfixerad? Och ropar man vargen kommer tillräckligt många gånger så är det väl ingen som bryr sig när den kommer.
Man är inte äldre än man känner sig. En gammal sanning som nog är rätt sann. Trots åldern
Oktoberlönnen
Jag har skrivit tidigare om lönnen vid kolonistugan. Hur vacker den är på våren.Likaså nu på hösten när den flammar i rött och gult.
Har också beskrivit allt arbete den orsakar.
På försommaren är det blommorna som ramlar ned och täcker terassen framför ingången med en gulgrön matta. Mjukt och vackert. Tills det gått ett par dar och det bara är brunt och skräpigt. Bort måste det. Sen kommer alla näsorna neddansande. Det håller på ett bra tag. Ett par veckor minst. Sopa, sopa. Därefter är det lugnt länge. Tills allt kulminerar i oktobers fantastiska färgaxplosion.
Man njuter ett par dagar men inser att nu är det dags. Nu ska löven samlas ihop. Det tar en vecka. Heltid. Minst. Terrängen är ju inte platt och det finns buskar och småträd i vägen. Om man börjar på hösten och får undan en del underlättar det vårarbetet. Men krattningen förutsätter två saker. Det får inte regna. Det bör inte heller blåsa för mycket. Då vill löven inte följa med. Flyger tillbaka och virvlar runt utan ordning.
Att samla löv från ett stort träd kräver tålamod. Man har tid att bli litet filosofisk. Frisk luft och ett enahanda arbete i vacker omgivning är rogivande.
Lönnen är min året om!
Svensk höst
Att vara litet till åren är egentligen inget bekymmer så länge man är frisk. Man kan dricka kaffe på sängen varenda dag. Nästan. Lyssna på P1 och fördjupa sig i morgontidningen. Göra vad man vill och har lust till varenda dag. Nästan. Några plikter måste man ju ha för att hålla i gång.
Nu är det höst. Höst och höst. Brukar tycka höstarna är fina. Träden flammar i gult och rött. Gatorna luktar höst och man börjar gå på bio igen. Inte för att Södertanten går på bio särskilt ofta numera. Knappast alls om sanningen ska fram. Men känslan... och när höstmörkret faller över gatorna och neonskyltarna tänds.... Samma känsla kan infinna sig idag precis som för 50 år sedan.
Men den här hösten är inte fin. Träden flammar i parkerna. Södertanten är frisk. Nere på Hornsgatan är det liv och rörelse. Mörkret faller och ljusen tänds. Skyltfönstren också. En bit bort lockar Folkoperan. Där var det bio förr. På den tiden.
Funderar på om hösten och vissnandet blir mer påfallande ju äldre man blir. Kan finnas ett samband. Fast det speciella med årets variant av vissnandet är något helt annat.
Valresultatet. De rödgrönas förlust.
Att den politik vann som för oss ännu längre bort från det gemensamma och solidariska välfärdsamhället till den nyliberala egoismens värld där det bara gäller att sköta sig själv och skita i andra.
Svensk politisk höst. Det är den som tynger humöret.
Ensam i en by på Kreta
Så här kan det också se ut på Kreta. En liten fiskeby som blivit en liten semesterort vid havet. Byn kom en gång till därför att utflödet av Kretas största vattendrag gav en skyddad och naturlig hamn. Vattnet som flyter fram kommer från bergen och är alltid isande kallt. Vattendraget är ur den aspekten definitivt inte en å. Kan inte heller kallas älv trots kylan. Och definitivt inte flod fast bilden kan ge ett falskt intryck av väldighet.
Men det intrycket beror mer på att byns fiskebåtar är små. En synvilla.
Överallt utmed stränderna rinner det små iskalla vattenflöden från bergen. Det märks ibland i det varma vattnet. Men inte så att det stör.
Längst bort vid den strand där byns turistande startade en gång är livet litet vildare. Där rinner det ut en större bäck. Vid själva mynningen finns en bro eller snarare en spång och vattnet under är meterdjupt och väldigt iskallt. En gång på promenad på väg över spången till den vilda sidan mötte jag en grupp ungdomar som hoppade i det iskalla vattnet, tjoade och plaskade.
De unga var från Norrland. Gillade läget. Hade hittat en jokk vid medelhavets strand.
Till den här byn har jag rest regelbundet under många år. Först med Arvid, min man. Sedan med barnbarn, systrar, dotter och barnbarn, barnbarn med kompisar, allt i olika konstellationer och till sist ensam. I år var det för elfte gången.
Det känns bra att komma till ett ställe där man är igenkänd. Går att resa ensam fast man är gammal tant. När jag tröttnat på bylivet eller vädret är dåligt kan jag ta bussen in till Chania eller Rethymnon.
Så förra året och i år har jag rest på egen hand till min favoritby på Kreta.
Fast i år blev allt annorlunda. Den här gången resta jag verkligen ensam. Förut har jag alltid ringt hem till Arvid och berättat om vad som inträffat sen sist. Berättat om människorna i byn. Nyheter. Förändringar.
Även om jag haft sällskap har jag ring in en rapport. Det gjorde jag förra året också.
Men nu är Arvid död. Det fanns ingen att berätta för. Inte på det sättet. Jag kände mig helt och hållet ensam. Hemma finns ändå känslan kvar och igenkänningen. Men i byn på Kreta kände jag för första gången hur fruktansvärt ensamt det kan bli.
Det fanns ingen att berätta för. Inte på det sättet.
Toblerone eller Lundin Petrolium?
På söndag är det dags. Södertanten jobbar på för ett regeringsskifte. Inget att hymla om. Men är trött på den allmänna bristen på visioner och ideologier i mediarepporteringen. Valet handlar enligt media nästan uteslutande om plånboksfrågor. Min eller din egna plånbok.
Solidaritet finns inte. Skatt är bara skatt inte ett sätt att finansiera vår gemensamma välfärd. En välfärd som är till för oss alla oavsett,
När det inte handlar om den egna plånboken så finns det alltid en och annan skandal att lyfta. En burleskstrippa på vänsterfest i Södertälje. 15-åring erbjuds vin på sossefest.
I bakgrunden lurar 15-åriga Tobleroneaffären.
Södertanten vill lyfta Lundin Petrolium till ytan dessa sista dagar före valet. Lundin Petrolium där landets moderate utrikesminster satt i styrelsen från 2000 till 2006 när man blev minister. Lundin Petrolium som beskylls för folkrättsbrott för omkring 15 år sedan i Sudan. Och nu utreds.
Burleskshowen och 15-åringen har större nyhetsvärde än Carl Bildts nära samröre med Lundin Petrolium. I bakgrunden lurar Toblerone.
Det är inte klokt!
På en av moderaternas/det nya arbetarpartiets valaffischer sitter en man på en strand och grillar. Ser väldigt mysigt ut. Texten går ut på att för att ha semester måste man ha ett jobb. Underförståttt det fixar vi.
Södertenten vill bara påminna om att högerpartiet dvs moderaterna envist bekämpat varje förslag om att folk behöver semester. 1938 röstade man nej till 2 veckors semester, 1951 till 3 veckor och 1963 4 veckor.
Var finns visionerna?
Valet har hittills handlat om skatter och pensioner. Villaägare och folk med fritidshus är förbannade. Ju finare och större hus desto mer förbannade. Sjötomter i storstadens närhet? Ännu mer förbannade.
Om de rödgröna vinner vill säga. Då blir det hemskt. Ägarna till mycket stora hus i superfina områden eller med strandtomt drabbas värst.
Och pensionärerna ska vi bara inte tala om. Fast det är likadant här. Det är inte alltid fattigpensionärerna som klagar mest. Pensionärer är lika litet som resten av befolkningen en enhetlig grupp. Ekonomiskt sett. Klyftorna finns där med.
I medias valdebatt är skatter något fult. Ju mer skatt desto fulare. Eller rättare sagt, mer fel. Den som vill höja skatten är inte bara dum utan en förlorare. Så verkar media tycka.
Det förekommer ingen medial diskussion om vad skatterna är till för. Vad dom används till. Vem som har nytta av att de som kan betala mer skatt också gör det. Att skatt är en form av solidaritet.
Många äldre blir gladare av mer välutbildad och därmed bättre betald personal i äldreomsorgen än av sänkta skatter.
En valrörelse får inte bara handla om procentsatser och kronor hit och dit. Eller om skatter upp eller ned. Den måste handla om vilket samhälle vi vill ha. Hur framtiden ska se ut. Det måste finnas visioner.
Att kunna räkna rätt och vilja det goda räcker inte. Man måste brinna för budskapet! Förmedla att ett annat samhälle är möjligt!
Var finns visionärerna?
Krikon
I kolonin på Rackarbergets sydsluttning växer och frodas prunus insitita dvs krikon. I år är det krikonår. Så blir det vart tredje år ungefär. Då kan man glädjas åt de små vilda plommonen. Urplommonen. Annars är krikonbuskarna mest till bekymmer.
Utom tidigt på våren först av alla träd och buskar. Då täcks de knotiga och tornbeströdda grenarna av en sky av små vita blommor.
I övrigt är det alltså mest elände. Krikonbuskarna bär långa vassa tornen. När man beskär dem växer det genast ut långa grenar åt alla möjliga håll som man inte vill. Mina krikonbuskar är uppstammade. Men de protesterar hela tiden. Finner sig inte.
Skjuter lömska rotskott åt alla möjliga håll. Vill inte tämjas.
Det krokiga och obehärskade grenverket vill inte heller låta sig malas ner i en kompostkvarn. Passar inte in i mataren. Krikonen är verkligen vilda.
Men förföriskt goda. Och i år är det alltså ett krikonår.
Har legat på latsidan med bloggen. Men nu efter min hyllning till det vilda plommonet ska jag ta nya tag. Det finns mycket att ta itu med. Valet.
Leksaksmöss och en riktig råtta
Hittekattern Ester leker med stora flirtkulor och med små leksaksmöss inhandlade i djuraffär. Affären med dessa speciella möss ligger i en annan del av Söder. Därför köper jag flera åt gången för att ha det gjort.
Det går åt många möss. Inte så att katten äter upp dom. Naturligtvis inte. Men små leksaksmöss har tenderar att åka in under mycket låga möbler och bli kvar där. Till nästa kraftansträning i form av större städning.
Häromdan var det alldeles tomt på möss. Ester såg modstulen ut. Jag gick hemifrån för ett viktigt uppdrag och bestämde sig för att ta bakvägen och snedda över gården för att nå målet.
Utanför gårdsdörren på en stor sten satt tre små leksaksmöss prydligt uppradade. Medfarna av gångna dagars skyfall. Men vid liv om kan säga så om leksaksmöss. Färgerna hade inte vattnats ur och de rasslade när de skakades.
Ovanför porten och stenen med de återfunna mössen ligger balkongen några våningar upp. Ester leker på natten och möss har åkt in under balkongräcket och hamnat på gården.
En snäll människoa har sett leksakerna. Förstått att de måste kommit uppifrån. Gillar katter. Och placerat mössen prydligt på stenen. Precis som man brukar försöka placera en borttappad barnvante eller barnleksak man hittar. Fullt synlig så att den kan komma tillbaka till ägaren.
Ester leker nu igen med sin möss. Så kan det gå.
Lika enkelt är det inte när riktiga råttor visar sig på gården. Häromdagen sprang en förbi utanför samma gårdsdörr. I fullt dagsljus.
Hela innerstan är full av råttot. Riktiga alltså. Och råttorna har god överlevnadshjälp av duvmatare och snabbmatsätare som slänger matresterna litet varstans.
Duvmatarna menar ändå väl fast de tänker inte på konsekvenserna med att mata fåglar på marken. Men alla som bara slänger det de har i handen där de står och går?
Lövblåsare ute på uppdrag
Här är en skolgård med en bollplan. Ser inte särskilt skräpigt ut på banan. Där finns inga löv heller. De hänger kvar på sina träd. Finns fler sådana utanför bilden till vänster. Gröna och fina.
Trots bristen på vissna löv och annat löst materia är tre lövblåsare i farten när denna bild tas. En skymtas i bollplanens övre hörn och en i motsatta nedre hörnet. En av blåsarna syns inte men befinner sig alldeles bakom cykelstället.
Vad som överhuvudtaget inte märks eller snarare sagt hörs på bilden är ljudnivån på lövblåsarna. Det är alltså en maskin som heter lövblåsare. En bensindriven och hårt bullrande sak som bärs över axeln av någon person skyddad av stora hörlurar.
Skolgården ligger granne med min gård. Från balkongen har jag fri utsikt över verksamheten. Drogs dit av det envist höga och aldrig pausande oljudet. Som boende vid Hornsgatan borde jag vara rätt imun mot buller. Kolonistugans läge snett nedanför SöS helikopterplatta har lärt mig att ibland är högt buller inte bara rätt utan också nödvändigt.
Men lövblåsare? Nödvändigt? När bilden togs fanns inget att blåsa. Trots detta gick tre unga pojkar runt med varsin oerhört bullrande maskin och störde omgivningen på uppdrag av sin arbetsgivare. Även om det fanns eller finns löv framstår lövblåsaren som något av det mest onödiga som uppfunnits. Löven blåser aldrig dit maskinskötaren önskar. Löv är hela tiden på rymmen åt andra håll. Blåser hit och dit.
Från balkongen har jag studerat mycket lövblåsning. Att blåsa ihop till en lövhög om hösten kan ta precis lika lång tid som att sopa/kratta ihop den.
Skillnaden är att sopning/krattning är en miljövänlig och tyst verksamhet. Till skillnad från lövblåsning.
Just denna betraktelse tillägnar jag Stockholms skolfastigheter, SISAB.
Skolan som skattkista - förr och nu
När jag började skolan 1940 var skolan en skattkista för oss barn. Vi gick förstås inte runt och tänkte så. Det var en insikt som kom senare. Men vi fick inbundna skolböcker och skrivböcker av skolan. Blyerts, suddgummi, bläck och bläckpenna. Det fanns en tandläkare på skolan och så blev vi vaccinerade. Det var fantastiskt med tanke på att samhället vid den tiden stod kvar med halva benet i fattigsverige.
När mina barn började skolan på 70-talet fick de ett fåtal böcker och ibland var det de fick redan använt. Det sparades på pennor, skrivhäften och suddgummin. Men det fanns skolmat som lagades på plats och mattanter. T.o.m. badtanter som lärde ut simning vid bassängen i källaren. Så på sätt och vis var skolan fortfarande en skattkista. Inte för att barnen begrep det då. Men vi föräldrar visste.
Nu har skolan blivit en skattkista för riskkapitalisterna kan man läsa i Svd. Marknaden beskrivs som "glödhet". Största friskoleägaren AkadeMedia AB gjorde förra året en nettovinst 144 miljoner och ägs nu till 80 procent av amerikanska riskkapitalbolaget Providence Equity Partners.
Tidare har ju sjukvården och äldreomsorgen blivit utsatts för samma system. Genomförda privatiseringar har lockat stora bolag att ta över. Sen kommer riskkapitalbolagen. Inflödet av våra skattepengar är ju konstant och vinsterna säkra! Så klart dom dyker upp! De tar hand om våra skattepengar. Gör sig stora vinster genom nedskärningar i välfärden och ökar sina vinster. I friskolan genom minskad lärartäthet och fler lärare utan behöriget. Säkert mycket annat också. Sådant som inte är reglerat i skollagen men som behövs ändå.
Och de betalar inte skatt på vinsterna eftersom bolagen har säte någon helt annan stans än i vårt land.
Det går inte att skriva klockan tillbaka. Men det minsta man kan begära är att kontrollen av friskolorna ökar.
Och skulle det uppstå en vinst så ska den gå tillbaka till skolan, eleverna och deras undervisning!
Hittekatten Ester
Trodde aldrig jag skulle bli med katt igen. Men omständigheterna ville annorlunda. Den 2 oktober förra året kom Ester in i mitt liv. Hon var dammig, mager, hungrig och väldigt törstig. Här tittar hon ut från ett överskåp i sovrummet. Då vid vårt första möte tittade hon skrämt och ängsligt ut från krypgrunden under kolonistugan. Från mörkret längst in under stugan hördes ett högljutt pipande. Det skulle senare visa sig vara två veckogamla morotsfärgade kattungar.
Vi träffades alltså i början av oktober förra året. Hade varit vid Medelhavet en vecka och kom för att inspektera kolonin. Det var en vecka när sommaren abrupt gått över till höstkyla. Men inget regn så det var torrt i Rackarbergets sluttning. Jag lyckades locka fram Ester med hjälp av ett paket torrfoder som jag skramlade. Få katter kan motstå det ljudet.Hon fick vatten.
Det tog tre dagar och hjälp av dotter och ena dotterdottern innan vi lyckades få med både ungar och kattmamma hem till mig. Ungarna döptes till Boris och Morris och stannade hos oss tills de var 12 veckor. Nu bor de tillsammans i ett nytt hem i Småland. Ester blev kvar. Skygg, rädd och väldigt vaksam. Men på något sätt hjälpte kattungarna henne att förstå att jag kanske inte alls var riktigt lika farlig som de människor hon tidigare hade erfarenhet av. För ungarna var ju inte det minsta rädda för mig.
I början var hon utsvulten. Tuggade på disktrasan. Alltid fanns det väl något där som kunde ge näring. Åt allting inklusive det hon kunde roffa åt sig av min mat. Nu äter hon mer normalt som katter brukar göra. Nu har hon också börjat prata med mig. Kurrar och jamar litet försiktigt. Vill kolla vad jag gör och vara nära. Men inte i knät. Där går gränsen än så länge.
Varje morgon väcker hon mig. Försiktigt. Hoppar upp i sängen och nosar med kall nos och spinner. Nästan ohörbart. Nu har hon också börjat slicka mig. I håret.För att hon vill jag ska vakna. Hon slickar och slickar med långa tag med sin sträva tungan precis som katter slickar sig själva. Eller slickar kattungar och andra katter de tycker om. Ibland gnager hon till litet på samma ställe.För att göra extra rent. Precis somn katter gör när de slickar sig. Och lika metodiskt. Hon börjar i nacken och jobbar sig uppåt mot hjässan.
Har haft katt i nästan hela mitt vuxna liv. Och det är långt. Men hade aldrig tänkt mig starta om med en ny katt. Så kom Ester. Vad ska jag göra? Hon är fortfarande mycket rädd för människor. Jag accepteras nog för att jag inte uppfattas som en av de där dumma och elaka människorna. Jag är som en katt bland andra. Visserligen kan jag inte hoppa upp och sätta mig på garderobens överskåp. Men det har Ester överseende med.
Hon verkar gilla mig ändå.
Pelargonier
När jag var barn var alla pelargonier röda. Om det fanns rosa, cerise, vita eller andra icke-röda pelargonier så existerade dessa utanför min värld.
Men nu finns det minsann färger och nyanser att välja mellan! Jag är galen i pelargoiner. I skalan vitt, cerise, mörklila, rosa i olika nyanser och allt där emellan.
Men inte rött!
Politiskt tänkter jag rött och ser rött. Men inte när det gäller dessa växter.
Jag har dom hemma och jag har dom i kolonin. Överallt!
Några av mina rosa exemplar är storvuxna som små buskar. Det beror säkert på gener. Om nu växter har det. Men också på att jag lärt mig beskära pelargonier som just buskar.. Inte att klippa dom jäms med fotknölarna.
Det var allt jag hade att berätta. Bloggen har verkligen inaktiv under sommaren. Dvs jag har varit inaktiv. Men snart är det dags igen med nya bloggar och nya erfarenheter från att aldrig ha varit gammal förr.
Surfa med Telenor
På Södertantens senaste räkning från mobilföretaget Telenor står det att man vill ha betalt för mobilsurfning. Eftersom hon verkligen inte surfat med mobilen eller har en aning om hur man i så fall bär sig åt försökte hon förgäves nå kontakt med Telenor.
På angivna telefonnummer svarar en glad röst som lämnar 3 olika alternativ att trycka på. 1,2,3...ja ni vet. På nummer 3 - frågor om fakturor - gav ytterligare 1,2,3...alternativ. Alla alterntiver lämnade standardiserade svar med dataröster. Inte en levande människoröst någon stans.
Men under tryckandet på olika alternativ fick Södertanten till exempel veta numret på fakturan. Belopp. Och hur den skulle kunna betalas. Sådant som hon redan visste. Fakturan låg bredvid telefonen. Det var med anledning av denna faktura hon försökte få kontakt.
Till sist övergav Södertanten telefonen och gick till datorn för att få kontakt. Det var heller inte enkelt. Kontakten skulle skötas på så vis att Södertanten måster skaffa sig ett lösenord. Sen skulle sesam öppna sig.
Men Södertanten vill inte krångla med lösenord som sen i alla fall glöms bort. För något så enkelt som att fråga om en faktura. Det gällde ju inte statshemligheter eller bankkontot, precis.
Dagen efter iTelenors butik vid Skanstull fick Södertanten till sist kontakt med en levande representant för företaget. Han påstod visserligen att det inte alls var omöjligt att nå kontakt med kundtjänsten och ställa frågor och få svar. Vad skulle han annars säga? Men han hjälpte.
Han slog ett nummer till kontoret och berättade att en kund med faktura nummer si och så felaktigt blivit debiterad mobilsurfning och ville de vara så vänliga och stryka detta. Svårare var det inte.
Södertanten gick därifrån lättad med grubblande. Varför krånglar ett stort företag till det så för sina kunder när det egentligen kunde vara så enkelt. Att nån svarar i telefon när man ringer och frågar.
Sista framträdandet
Jag hade packat ihop varorna i snabbköpet och skulle till att gå. Kvinnan som höll på att betala vände sig mot mig. Kan du inte vänta en stund. Det är något jag skull vilja säga. Jag är strax klar.
Jag stannade. Blev nyfiken. Det var ingen jag kände eller kände igen så där direkt.
Så berättade hon. I höstas hade hon lyssnat till min livskamrat Arvid som berättade om sitt författarskap. Det var på en träff med arbetskamrater inom arbetsterapin.
Det var så fantastiskt och vi ville höra en fortsättning. En annan gång. Men det blev ju inte så. Han gick bort. Ville bara säga det. Hur fantastiskt det var och hur han berättade.... Tänkt om man hade kunnat spara allt det som fanns uppe i hans huvud.. Nu är det bara borta.
Ja ungefär så sa hon. Och där stod jag nästan gråtfärdig av rörelse och tacksamhet över den främmannde kvinnan som bara dök på mig snabbköpet för att posthumt hylla min livskamrat. Hon gjorde det som många av oss skyggar för. Vågade närma sig en främmande människa. Ge beröm även om det också innebar att tala om döden.
Detta är bakgrunden. På senhösten bjöd en av arbetsterapeuterna på äldreboendet min man till möte med hennes kollegor. De ville att han skulle tala om sitt författarskap. Hur det hela började med åren till sjöss. Allting ordnades inför mötet. Färdtjänst och sådant.
Mötet skulle komma att bli hans sista framträdande på författarscenen. Han var efteråt själv mycket nöjd med kvällen.
Och nu ett drygt halvår efter hans bortgång får jag berättat för mig av en främmande kvinna. Trots år av sjukdom och svåra smärtor kunde min livskamrat fänglsla en publik med sitt berättande.
Nu finns minnena och böckerna kvar.
