Södertanten

I kolonin på Rackarbergets sydsluttning växer och frodas prunus insitita dvs krikon. I år är det krikonår. Så blir det vart tredje år ungefär. Då kan man glädjas åt de små vilda plommonen. Urplommonen. Annars är krikonbuskarna mest till bekymmer.

Utom tidigt på våren först av alla träd och buskar. Då täcks de knotiga och tornbeströdda grenarna av en sky av små vita blommor.

I övrigt är det alltså mest  elände. Krikonbuskarna  bär långa vassa tornen. När man beskär dem växer det genast ut långa grenar åt alla möjliga håll som man inte vill. Mina krikonbuskar är uppstammade. Men de protesterar hela tiden. Finner sig inte.

Skjuter lömska rotskott åt alla möjliga håll. Vill inte tämjas.

Det krokiga och obehärskade grenverket vill inte heller  låta sig malas ner i en kompostkvarn. Passar inte in i mataren. Krikonen är verkligen vilda.

Men förföriskt  goda. Och i år är det alltså ett krikonår.

Har legat på latsidan med bloggen. Men nu efter min hyllning till det vilda plommonet ska jag ta nya tag. Det finns mycket att ta itu med. Valet.

Hittekattern Ester leker med stora flirtkulor och med små leksaksmöss inhandlade i djuraffär. Affären med dessa speciella möss ligger i en annan del av Söder. Därför köper jag flera åt gången för att ha det gjort.

Det går åt många  möss. Inte så att katten äter upp dom. Naturligtvis inte. Men små leksaksmöss har tenderar att åka in under mycket låga möbler och bli kvar där. Till nästa kraftansträning i form av större städning.

Häromdan var det alldeles tomt på möss. Ester såg modstulen ut. Jag gick hemifrån för ett viktigt uppdrag och bestämde sig för att ta bakvägen och snedda över gården för att nå målet. 
 
Utanför gårdsdörren på en stor sten satt tre små leksaksmöss prydligt uppradade. Medfarna av gångna dagars skyfall. Men vid liv om kan säga så om leksaksmöss. Färgerna hade inte vattnats ur och de rasslade när de skakades.

Ovanför porten och stenen med de återfunna mössen ligger balkongen några våningar upp. Ester leker på natten och möss har åkt in under balkongräcket och hamnat på gården.

En snäll människoa har sett leksakerna. Förstått att de måste kommit uppifrån. Gillar katter. Och placerat mössen prydligt på stenen. Precis som man brukar försöka placera en borttappad barnvante eller barnleksak man hittar. Fullt synlig så att den kan komma tillbaka till ägaren.

Ester leker nu igen med sin möss. Så kan det gå.

Lika enkelt är det inte när riktiga råttor visar sig på gården. Häromdagen sprang en förbi utanför samma gårdsdörr. I fullt dagsljus.  

Hela innerstan är full av råttot. Riktiga alltså. Och råttorna har god överlevnadshjälp av duvmatare och snabbmatsätare som slänger matresterna litet varstans.

Duvmatarna menar ändå väl fast de tänker inte på konsekvenserna med att mata fåglar på marken. Men alla som bara slänger det de har i handen där de står och går?

Här är en skolgård med en bollplan. Ser inte särskilt skräpigt ut på banan. Där finns inga löv heller. De hänger kvar på sina träd. Finns fler sådana utanför bilden till vänster. Gröna och fina.

Trots bristen på vissna löv och annat löst materia är tre lövblåsare i farten när denna bild tas. En skymtas i bollplanens övre hörn och en i motsatta nedre hörnet. En av blåsarna syns inte men befinner sig alldeles bakom cykelstället.

Vad som överhuvudtaget inte märks eller snarare sagt hörs på bilden är ljudnivån på lövblåsarna. Det är alltså en maskin som heter lövblåsare. En bensindriven och hårt bullrande sak som bärs över axeln av någon person skyddad  av stora hörlurar.

Skolgården ligger granne med min gård. Från balkongen har jag fri utsikt över verksamheten. Drogs dit av det envist höga och aldrig pausande oljudet. Som boende vid  Hornsgatan borde jag vara rätt imun mot buller. Kolonistugans läge snett nedanför SöS helikopterplatta har lärt mig att ibland är högt buller inte bara rätt utan också nödvändigt.

Men lövblåsare? Nödvändigt? När bilden togs fanns inget att blåsa. Trots detta gick tre unga pojkar runt med varsin oerhört bullrande maskin och störde omgivningen på uppdrag av sin arbetsgivare. Även om det fanns eller finns  löv framstår lövblåsaren som något av det mest onödiga som uppfunnits. Löven blåser aldrig dit maskinskötaren önskar. Löv är hela tiden på rymmen åt andra håll. Blåser hit och dit.

Från balkongen har jag studerat mycket lövblåsning. Att blåsa ihop till en lövhög om hösten kan ta precis lika lång tid som att sopa/kratta ihop den.

Skillnaden är att sopning/krattning är en miljövänlig och tyst verksamhet. Till skillnad från lövblåsning. 

Just denna betraktelse tillägnar jag Stockholms skolfastigheter, SISAB.

När jag började skolan 1940 var skolan en skattkista för oss barn. Vi gick förstås inte runt och tänkte så. Det var en insikt som kom senare. Men vi fick inbundna skolböcker och skrivböcker av skolan. Blyerts, suddgummi, bläck och bläckpenna. Det fanns en tandläkare på skolan och så blev vi vaccinerade. Det var fantastiskt med tanke på att samhället  vid den tiden stod kvar med halva benet i fattigsverige.

När mina barn började skolan på 70-talet fick de ett fåtal böcker och ibland var det de fick redan använt. Det sparades på pennor, skrivhäften och suddgummin. Men det fanns skolmat som lagades på plats och mattanter. T.o.m. badtanter som lärde ut simning vid bassängen i källaren. Så på sätt och vis var skolan fortfarande en skattkista. Inte för att barnen begrep det då. Men vi föräldrar visste.

Nu har skolan blivit en skattkista för riskkapitalisterna kan man läsa i Svd. Marknaden beskrivs som "glödhet". Största friskoleägaren AkadeMedia AB gjorde förra året en nettovinst 144 miljoner och ägs nu till 80 procent av amerikanska riskkapitalbolaget Providence Equity Partners.

Tidare har ju sjukvården och äldreomsorgen blivit utsatts för samma system. Genomförda privatiseringar har lockat stora bolag att ta över. Sen kommer riskkapitalbolagen. Inflödet av våra skattepengar är ju konstant och vinsterna säkra! Så klart dom dyker upp! De tar hand om våra skattepengar. Gör sig stora vinster genom nedskärningar i välfärden och ökar sina vinster. I friskolan genom minskad lärartäthet och  fler lärare utan behöriget. Säkert mycket annat också. Sådant som inte är reglerat i skollagen men som behövs ändå.
Och de betalar inte skatt på vinsterna eftersom bolagen har säte någon helt annan stans än i vårt land.

Det går inte att skriva klockan tillbaka. Men det minsta man kan begära är att kontrollen av friskolorna ökar.
Och skulle det uppstå en vinst så ska den gå tillbaka till skolan, eleverna och deras undervisning!