Södertanten

Nu är faktiskt julen över. Nästa anhalt är det helt sekulära nyårsfirandet och sedan trettondagshelgen. Så innan allt är över vill jag visa upp min mixade julkrubba.

I krubban ligger en känd figur. Men det är inte lille Jesus  utan lille  Bamse. Världens starkaste björn. Hur han hamnade där är en lång historia.

Växte upp i ett hem där julen firades därför att Jusus föddes då. Vi hade julgran, pappa  läste julevangliet och vi hade en julkrubba. Det var en religös högtid. Absolut.  Men framförallt hade vi alltid med oss människor utanför familjen i firandet, människor som inte hade någon att vara med på julafton. Det var fest. Alla skulle vara med.

För mig har julen alltid varit fest, något att fira. Gillar att ordna till kalas. Och  trots att jag inte trott på upprinnelsen till julfirandet har våra jular alltid haft med symbolerna i form av en julkrubba med Josef, Maria, Jeusbarn, herdar och uppvaktande vise män från Österland.   Men samtidigt tillverkade jag ett pepparkakshus. Där fick alla tomtar och troll hållas. Det blev så småningom rätt många varelser med mer anknytning tilll nordisk mytologi än till nya testamentet som hängde runt pepparkakshuset.

Julkrubban stod där och pepparkakshuset där. Vi firade helt enkelt både den kristendomens födelse och traditionell midvinter. Alla har fått vara med.

Åren gick och barnen  blev vuxna och flyttade ut.  Inga fler pepparkakshus blev till. Tomtarna och trollen förlorade sin fasta punkt i jultillvaron. De blev hemlösa .Då flyttade de in i stallet  till det heliga paret. De trivdes utmärkt ihop. Herregud, Maria och Josef hade ju själva varit hemlösa. Det var därför de hamnade i ett stall inför födelsen. Herdarna, lammen, änglarna och de tre vise männen tyckte bara det var kul.

För några år sedan ville det sig inte bättre än att krubban med barn försvann i samband med den årliga nedpackningen av alla julsaker. Centralpunkten för hela installationen var försvunnen. Panik! Jagade ut på stan för att hitta en ny liten Jesus. Men det var inte lätt. Ensmma små Jesusbarn fanns inte. Ville jag ha Jesus så hade jag fått betala för en helt ny uppsättning, med nya föräldrar och allt.

Det var då Bamse hamnade i krubban. En hemtillverkad sådan. Bamse trivs i rollen som stand in. Han fanns ju redan och hade funnits med i många år, först vid pepparkakshuset, sedan i stallet. Visst vad som gällde. Tillhör varken mytologin eller teologin.

Bamse är ju inte bara världens starkaste björn när han får Dunderhonung. Han är också världens snällaste. Duger bra!

NU är granen på plats. Varför gör man sig besväret? Ja säg det. Den åker ut efter nyårsdan.

Har alltid gillat ta in granen för doftens skull, särskilt  när den blandas med julskinkan på kok i köket och med julens hyacinter.  Men det blir ingen skinka i år  och odlarna har avlat fram sorter som inte länger doftar som dom ska. Svag doft står det på skyltarna i snabbköpet. Nog är den svag alltid.

Granen har inget att blanda sina dofter  med. Men den är fin. Står grön och grann i stugan dvs  mitt vardagsrum. Drygt en vecka.

Allt skulle vara frid och fröjd. Men läste i morgontidingen en mycket utförlig beskrivning av hur man steg för steg ska hanterna sin gran. Goda råd som man känner till. Och goda råd som inte hjälper som till exempel ge den sockerbitar eller någon annan slags kosttillskott. Det är bara vatten som gäller.

Artikeln mynnade ut i att julgranen är döende. Tror att artikelförfattaren inte riktigt har känsla för språkets nyanser.

God Jul!

 

En gång om året tar jag mig samman och städar rubb och stubb. Det måsta ju göras och att det sker före jul är en lämplig tradition. Kök, badrum, garderober, allt tar jag mig igenom. Från en ände av bostaden till en annan, rum för rum. Det kan ta en vecka.

Sen är det dags att nöjt pusta ut och planera för julstökets finlir. Baka och laga julmat. Fixa julgodis. Börja plocka fram julpynt i en takt som accelererar ju närmare julafton man kommer. Same procedure as every year....Alltid lika roligt brukar det vara.

Inte för att jag gör pepparkakshus längre. Det var bara när barnen var små som jag tillverkade dem. Inte begriper jag hur jag hann med det också.   Men jag har bakat pepparkakshjärtan och dito grisar och gubbar i alla år. Bakat lussekatter med saffran och fyllt frysen med dem. Inte för att jag själv ville ha men Arvid gillade. Men nu är Arvid borta

Eftersom jag inte anser att jul kan firas utan klenäter har mitt julbak i år har begränsats till just dessa frityrkokta bakverk.  Och till en brasiliansk fruktkaka som jag gjort i snart 50 år och för länge sedan haft bort receptet på.

Numera gör jag bara sånt som jag själv tycker om och äter.  

Det betyder inte att jag ogillat att laga sådant som andra människor tycker smakar gott. Det är väldigt mycket roligare att höra någon uppskatta det man gjort än att sitta för sig själv och smacka och tänka på hur gott det blev.

Publik är aldrig fel.

Under senare år har vi doppat i grytan och ätit julbord hemma hos barn och barnbarn.  Men vi har alltid  haft ett parallellt  julbord här hemma. Mindre javisst. Men ändå.  

Nu stundar min första jul ensam utan min livskamrat. Så det blir  ingen skinka här hemma. Vem skulle äta den? Det enda jag varit ute efter har ändå bara varit doppat på julafton och underlag till grönkålssoppa. Julkorv har jag aldrig gillat. Rödkål är gott men får stå över eftersom kålen inte kommer att ha något att höra ihop med. 

Jag har köpt julgran. Den blev faktiskt större än förra årets som var pytteliten. Tror det var i protest mot ensamheten. Det är nog inte bara själva julen som känns konstig när man blivit ensam. Julstöket blir också annorlunda. Ensamt.

Idag är det slaskigt ute. Det något mildare vädret innebär gråväder. Det blir aldrig något dagsljus. Hur klarar sig norrlänningarna? Ett par dagar före jul kommer vintersolståndet. Det är då det vänder. Den dagen ska jag festa loss hos en god vän. Midvinterblot. En reflektion i förbifarten.  

Till saken. Slasket har trots allt haft det goda med sig att trottoarerna blivit mindre halkiga. Jag har tagit av mig broddarna. Gamla tanter har lätt för att bryta ben när dom ramlar. Det säger alla.

Mitt försvar att inte använda broddar  har varit att jag har en stark benstomme. Varje sommar gör jag ofrivilliga benskörhetstester i koloniträdgården.  En gång flög jag cirka två meter med en fallhöjd av uppåt en meter. I förbifarten försökte jag få fotfäste men misslyckades och landade med smalbenet mot en gammal och väl använd trädgårdsstol. Denna åkte in i ett nyköpt litet pelarbord som i sin tur for in i ett smidersräcke.
 
Den gamla stolen och mitt smalben klarade sig, benet med en rejäl blodfylld bula. Av det nya bordet blev bara flisor kvar. Jag har en stark benstomme!

Broddar är också så fula. De är genuint fula oasvsett märke Trots detta har jag gett efter och använt  broddar en veckas tid. Gamla tanter ska ha broddar är den allmänna meningen.

Kände mig som en idiot. Det slamrar om en så fort man kommer in någonstans. Man låter som en nyskodd och nyselad häst när man drar fram i snabbköpet eller på tunnelbaneperrongen.

Därför välkomnade jag gråvädret och slasket. Jag bestämde mig. Vill aldrig mer låta som en nyskodd häst!

Man släpper inte kontrollen över kolonin bara för att det ör vinter och snö. Lutad mot staketet  innanför grinden står snöskoveln på pass. Den behövs när man ska skotta sig upp till stugan för att ge fåglarna mat. Och för att se till krukväxterna som övervintrar och bidar sin tid inne i huset;  pelagonierna, änglatrumpeten, fusalisplantan och dotterns olivträd.

I början av vintern är snön bara vacker. Träden är frostigt vita och det är alldeles tyst nere i området intill Årstaviken.  Det är alltid märkligt stilla där nere.Trots allt är  Ringvägen Nära.  På andra sidan Rackarberget och Södersjukhuset.

Österut skymtas Globen och de hårt trafikerade Skanstullsbroarna. Åt andra hållet syns järnvägsbron. Men den mjuka snön dämpar alla ljud effektivt.

Staden finns inte.

Då river en ambulanshelikopter sönder tystnaden. Den hovrar ovanför Södersjukhusets helikopterplatta ett tag. Kanske väntar den på besked om den ska landa eller flyga vidare norrut mot Karolinska. Sedan landar den med med sin viktiga last. 

Den sköra tråden mellan liv och död har gjort sig  sig påmind. Staden likaså.

Besökte häromdagen de kinesiska terrakottakrigarna som ställs ut i bergrummen vid Östasiatiska muséet på Skeppsholmen.Den militära hierarkin från generaler ned till meniga soldater och kuskar  var sig lik, höll jag på att säga. Menar förstås tvärtom att, våra egna fortlevande hierarkier har mycket att brås på. Även om utvecklingen gått framåt.

Skillnaden i rang syntes säkert mycket bättre när figurerna var nygjorda och nymålade. Precis som guldsnören och förgyllda markeringar av olika slag visar på  militär rang hos oss. Nu var färgerna helt borta.

För egen del vet jag ingenting om militära guldsnören eller vad de betyder. Numera är konduktörer och bussförare och deras likar mer lättsamt klädda än förr i tiden. Jag behöver inte länge förväxla dem med en överste eller admiral. Eller tvärtom. 

Kungen har mer guldglitter på sig än någon annan med uniform. Men jag känner igenom honom ändå, så där blir det ingen sammanblandning. Skulle aldrig ta honom för kapten på Ålandsfärjan. Jag lovar.

Det intresssanta med utställningen är inte alla krigarna utan alla de andra som också måster följa med ned till dödsriket.  På bilden ser man till vänster några tjänarinnor. Det behövdes förstås i mängder. Tjänarinnor sänker ödmjukt blicken inte bara i verkligheten utan också som lerfigurer. Också sådana yrkesmän som bokhållare finns med. Hantverkare. Inte minst mängder av husdjur. Kossor, grisar, får och höns.

Figurerna tillverkades rationellt. Som löpande bandet. Några tillverkade händer. Andra fötter. Ben eller armar. Olika huvuden. Sedan sattes delarna ihop. 

När jobbet var gjort dödades arbetarna. I samband med utgrävningarna av det flera kvadratkliometer stora området har man inte bara funnit terrakottafigurerna. Man har funnit skelett i särskilda massgravar. Fynden visar att männniskorna höggs ihjäl mitt över i två bitar. De arbetande slavarna stod allra längst ner i hierarkin.

Så brutalt hanteras inte 2000-talets slavarbetare i världen. I vår upplysta tid är vi mycket mer sofistikerade.