Stora vyer och tillkortakommanden
Är någon förvånad? Har inte män en tendens att alltid vara nöjdare? Eller självgodare? De 95-åriga männen som nu varit föremål för forskning behövde dessutom aldrig konfronteras med prat om feminism eller könsmaktsordning när de var unga eller mitt i livet. De tänker stora tankar och är nöjda.
De 95-åriga kvinnorna sitter inte och trivs. Tänker små tankar. Så var budskapet i sammanfattning.
Jag har tillåtit mig ta ut svängarna en hel del som ni kanske märker. Hårddragit det jag hörde på radion om denna forskning.
Kanske var det den refererande radiorösten som hittade exemplet på duken som inte längre kunde sys till basaren? För inte satt väl särskilt många 95-åriga kvinnor och grämde sig över sånt? Inte sydde de väl så många dukar till välgörenhet? Sydde de något så blev det nog mer kläder till barnen. Eller så stoppade de strumpor, lappade och sydde i knappar. När de hade tid över från allt annat arbete.
Bilden som gavs var i alla fall sorglig. De 95-åriga männen sitter där och är nöjda med livet. Tänker på roliga saker och känner uppenbarligen inte behov av att oroa sig för det praktiska. De 95-åriga kvinnorna sitter och känner sig missmodiga och komna till korta. Varför? De som tagit hand om så mycket och burit halva samhället på sina axlar.
De små tankarna handlade kanske om praktriska saker. Logistik. hur vardagen ska fungera. Utan detta inga stora tankar.
En söndag i november
Idag har det varit mörkt hela dagen. I vart fall aldrig riktigt ljust. Man kurar inomhus och tänder ljus. Men det räcker inte med de vanliga ljusen och lamporna. Man vill mer. Man vill ha juleljus och julbelysning. Man vill ha advent, Lucia och jul nu genast!
Men det gäller att hålla emot. Säger den litet trista ordningmannen i mig som håller reda på traditioner och korrekta säsonger. Snabbköpen må börja sälja lussekatter i slutet av november och semlor strax efter nyår. Det betyder inte att man ska äta dessa bakverk då. Absolut inte. Det är fusk. Man väntar tills det är dags. Biter ihop.
Förstår att det kan vara svårt få gehör för att julskyltningen startar samfällt andra söndagen i advent. Som i Södertantens ungdom. Men att snava över tomenissar i mitten av november blir för mycket! Tomtenissar förresten. Finns de kvar någon annanstans än på gamla julkort och på muséerna? Nej stora rödnästa gubbar som säger Ho-Ho, det är den nutida modellen. Ett kommersiellt baserat jättefusk.
Mörkret gör det mycket svårt att vara principfast på samma sätt som när det gäller bakverken ovan. Men om fem dagar är det dags. Nästa fredag eftermiddag åker adventssjärnan upp i köksfönstret och dito ljusstaken upp i vardagsrummets stora fönster.
Brukar vänta till Lucia innan beslysningen på balkongen tas fram. Brukar och brukar. Införde detta endast två jular sedan. En kompromiss mellan ordning och ljuslängtan. Nästa vecka kommer det att vara ännu mörkare än idag.
Vi får se. Kanske blir det en ny eftergift. Litet fusk i mörkret.
Juleljusmoralen har luckrats upp.
Adjöss ringar!
Sedan början av 80-talet har Södertanten samlat på silverringar. Vid varje besök till en ny stad eller nytt land gjordes överväganden. Fanns det något som passade? Ibland fanns det, ibland inte. Visst anses guld vara finare. Men silver äv vackrare och framför allt inte alls så dyrt.Till sist blev det en stor samling. Ringar kunde bytas efter humör eller kläder. Varje dag en stor ring på vardera handen.
För några år sedan hände det något. Det kunde börja pirra i fingarna. Än på ena handen, än på andra. Fingarna blev vita och till synes blodfattiga. Kändes mycket konstigt. Otäckt. När fingarna masserades hårt eller värmdes kom färgen så småningom tillbaka.
Detta pågick under ett par års tid. Inträffade allt oftare. Insåg att någonting var fel och började leta på nätet efter orsaken. Cirkulationsrubbningar? Nej. Letade vidare och fann till sist namnet på mitt problem, vita fingrar eller Raynauds syndrom. Syndromet eller tillståndet visar sig i en bristfällig blodförsörjning till fingrarna orsakad av ett genetiskt arv. Eller också som resultat av att man jobbat som bergsborrare.En yrkesskada alltså. Eftersom Södertanten inte borrat i berg eller annat hårt material måste det förstås vara genetiskt. Färgglada bilder visade hur det kunde gå när det gått riktigt illa. Amputerade fingar på site efter site. Det såg dystert ut.
Det fanns goda råd också. Ta bort ringar ifall du bär sådana. Så det är precis vad Södertanten gjorde. Direkt! Och från den dagen blev de vita fingarna historia. Alla ringarna har fått nya och yngre ägare. Utom några få varav den på bilden är en. Tar fram och tittar på den lilla kvarblivna samlingen ibland.
Men Södertanten har hellre fingrar än ringar!
Monarkin och privatlivet
Nu har kungens nöjesvanor avslöjats i en bok. Kaffeflickor och andra unga damer har ringts in. Inte av kungen själv utan av en festfixare. Han kan ju inte gärna gå ut på krogen och ragga som andra karlar gör. Det måste man förstå. Överklassen och maktens män har alltid varit litet mer noga med hur det ser ut utåt.
En del upprörts över att kungens privatliv hängs ut på det här sättet. Han måste väl få ha ett privatliv, resonerar man. Kan man ju tycka. Men problemet med en monarki är just att den bygger på privatlivet. Det är vad som sker i det allra privataste, i monarkens sängkammare som det avgörs vem som ska bli nästa statschef.
Det är det som är själva tanken bakom en monarki. Statschefen väljs inte av folket utan avlas fram i ett bestämt regelverk av monarken och den som monarken ingått äktenskap med.
Som sagt. Hela det monarkistiska systemet bygger på privata aktiviteter. Varför skulle kungens privatliv skyddas i vissa avseenden och hyllas i andra?
Monarkin som statsskick är odemokratiskt och nästan löjeväckande om man tänker närmare efter.
.
Last night of the Proms
Varje år sedan TV:s barndom har vi kunnat följa BBC:s sändningar från Last night of the Proms i Albert Hall. Då, för länge sedan när TV var svartvit och det i alla fall inte var SÅ många decennier sedan andra världskriget då London bombades och engelsmännen slog tillbaka nazitysklands invasionsplaner... ja då kunde man charmas av den lokalpatriotiska yran. Land of hope and glory och Rule Britannia, ja till och med God save the queen. Men allt eftersom åren gått har det blivit svårare att falla för denna nationalpatriotiska sång- och musikyttring. Det har börjat skava. Inte så litet heller, för den delen.
Hade inte tittat på programmet på flera år.Men gjorde det igår. Nu har det vuxit så att evenemanget utökats till en sidoscen i Hyde Park. Massor med människor också där. Kanske fler än i själva Albert Hall. Där hade å andra sidan någon känt på sig att det kanske är mer än musikintresse och allmän sångarglädje som drar jättepubliken. Så balkonger runt salongen i Albert Hall hade prytts även med flaggor som inte var brittiska.
Som om det hjälpte. Kamerorna rörde ständigt sig över publikhaven och dokumenterade den verklighet som ligger till grund för programmets popularitet. Och det var en tydlig och enhetlig bild av idel vita män och kvinnor, helt uppenbart med gamla rötter på de brittiska öarna. De lyckades inte fånga en enda människa, inte ett enda ansikte i publikhavet som antydde att personen ifråga hade sitt ursprungliga ursprung någon annan stans än på de brittiska öarna.
Den stora gruppen medborgare från olika delar av det brittiska samväldet lyste med sin frånvaro. Och varför skulle de förresten vilja sitta och vifta med flaggor och nostalgiskt besjunga gamla tider när deras egna länder blev kolonialiserade och deras förfäder förnedrades och förslavades? Så klart de inte ställer upp på sånt.
Ett motsvarande program i Sverige med rätt till sändningstid i SVT vore helt otänkbart. Jublande helsvenskar på ett
fullsatt Stadion, oavbrutet flaggviftande sjungande Land du välsignade, Du gamla du fria och Ur våra hjärtans djup en gång till ackompanjemang av Sveriges radios symfoniorkester? Men stöd av radiokören? Omöjligt!
Programmet är en nostalgisk hyllning och romantisering av imperialism och kolonialism. Sluta sända Last night of the Proms!
Tre systrar på nya äventyr
Kulturföreningen Tre Systrar har varit ute på nya äventyr. Denna gång så långt som till Mallorca. Föreningen som består av mig själv och mina två storasystrar konsumerar för det mesta kultur i vår geografiska närhet - Stockholmsområdet och Mälardalen. Men det görs undantag.
En gång var det Berlin. En annan Tallin. Nu Mallorca. Det var i slutet av oktober och vädret var fint. Så här såg det ut på min balkong. De två övriga systrarna i föreningen bodde lika fint. Första kvällen ordnade jag ett litet mingel med mousserande vin och färsk frukt på balkongen för oss tre. Men en sån tjusig balkong måste man ju satsa!
Fånigt? Ja kanske. Men man får vara litet fånig när man är tre systrar 77-81 år gamla ute på reseäventyr tillsammans. Vi är förstås lyckligt lottade som har varann och fortfarande kan göra roliga och intressanta saker tillsammans.
Och vi är ju mer jämnåriga nu än vi var för 70 år sedan. Inte fick jag som var yngst vara med då!
Nyligen såg jag att tidningen Amelias chefredaktör - Amelia själv - återigen argumenterat mot de som påstår livet är slut efter 55. Vem påstår det? Är det inte Amelia själv som är åldersfixerad? Och ropar man vargen kommer tillräckligt många gånger så är det väl ingen som bryr sig när den kommer.
Man är inte äldre än man känner sig. En gammal sanning som nog är rätt sann. Trots åldern
